Ambroo: Du får läsa noterna. Då förstår du. I övrigt tycker jag också att Pimme har bra röst. Såg Imperiet flera ggr i folkparkerna i ungdomen och har alltid gillat det jag hört.
Frisco: Lika ovis som vanligt. Det du skriver visar att du är barnsligt obildad när det kommer till musik. Att du dessutom anser att Pimme är en plankare rakt av är ett hån mot mannen med Sveriges bästa röst. Det är inte för inte han är Sveriges ende riktige rockstjärna och även om inte jag är så frälst i det lugna stuket så är jag övertygad om att det var och är precis så Bellman ville att låten skulle vara.
mattias - 74: "Jag anser att thåströms version är oslagbar. Likaså tycker jag GNR gör Knockin on Heavens Door förbannat bra dock ej lika som orginalet men nästan. Metallicas - Turn The Page är bättre än orginalet för att ta ytterligare ett exempel :) "
Jag tror inte ens att du vet vem som gjorde orginalet till Turn The Page , men jag ska hjälpa dig med det .
Låten skrev 1972 av Bob Seger och gavs ut första gången på skivan Back in '72 som kom ut 1973 , men den versionen som Metallica kör kommer från dubbel lpn 'Live' Bullet inspelad i Detroit 1975 , släpptes i Aprill -76 .
Nu hittar jag inte versionen från -75 , så vi kör en nyare variant av låten .
Och jag tycker inte att den är så mycket sämre än Metalicas version .
Frisco: På plattan "Mäster Cees memoarer" finns den ju med. Enligt omslaget på samlingsskivan skulle den vara inspelad 1970. Är det den versionen du menar?
Det finns ju ett flertal skillnader i såväl nyanser som tonlägen i själva sången som skiljer herrarna åt. Att sedan texten är densamma kan vi ju gärna inte beskylla någon annan än C-M Bellman själv.
Jag anser att thåströms version är oslagbar. Likaså tycker jag GNR gör Knockin on Heavens Door förbannat bra dock ej lika som orginalet men nästan. Metallicas - Turn The Page är bättre än orginalet för att ta ytterligare ett exempel :)
mattias - 74: Hmmm... Nåja. Cornelis, en stor mästare. Thåström, en plankare. Tur för dig att Cornelis tolkade låten annars hade du aldrig fått hört den av "Pimme". Sen tycker jag allt om oftast att originalet är bättre än kopian även om detta fallet inte innehåller originalet.
Det är möjligt att Thåström är världsmästaren på att plocka fram mörkret från Bellman och hopplösheten ur Taube.
Men jag tycker ändå att det finns en som minst håller samma klass och som alltid hade tillåtelse att tolka dessa två mästare, det var Cornelis. Btw har det kommet ut en ny bildbok om Thåström.
Just på hockeysnack passar det extra bra med kanadensisk hårdrock, fast nu är inte Triumph så himla hårda. Undar om det inte var Metal Guru som lirade något band med sångartrummis här i denna tråd.
Va fan, nu när jag kollar på Never Surrender så ser jag att det inte alls är trummisen som sjunger. Har jag fel? Brukar det inte var trummisen som sjunger i Triumph. Ve och fasa, Hellge minns fel.
Nu har jag inventerat LP-stocken. Jag har sju stycket Triumph-plattor. Jag gillar bäst den där som ser ut som Leonardo Da Vinci på omslaget.
3 från 1 går idag så klart till Luciano Pavarotti. Det var si så där en 12 år sedan och vi var nygifta och på honeymoon på Sicilien. Där hade vi prickat in orterna Palemo, Cefalu, Lipari och Catania som ligger på kanten av vulkanen Etna. Det är cirka 4 mil från den lilla storstan till kratern. Vi bestämde oss för att ta taxi upp på vulkanen. När taxin väl hade börjat klättringen uppför det 3300 meter höga berget frågade chaffisen om han kund spela lite musik. Han vevade ned bilens alla rutor och satte sin stora stereo på högsta volym med just Pavarotti. Sen sjöng han med i styckena som värsta hobbytenoren. Det var som att befinna sig mitt i en Fellini-film, coolt och något som jag aldrig glömmer.
Vila i frid, Luciano!
Han gillade att uppträda tillsammans med andra superstjärnor inom pop och rock, kanske var det han som gjorde opera stort igen.
Nu har jag inte aktivt lyssnat på texten, åtminstone inte mot slutet. På DVD:n "The Last Supper" säger Bill Ward att just de orden. Men jag kan ju ha misstagit mig, jag är ingen riktigt bra calenderbiter.
Efter att ha läst texten kan man väl säga att det är tveksamt om den är propaganda, den verkar i varje fall handla om ämnet. Ska vi kalla den deskriptiv.
hellge: hahaha, ja de till och med såg till så fick jag byta namn så jag stavar det med lefaey. Nja, både de och jag har säkert knyckt och ändrat lite på stavningen från denna
Det var inte helt omedvetet. Gasolin som var på tapeten här för någon vecka sedan gjorde en låt på sin engelska utgåva som hette "Snowqueen" fast den fanns inte att tillgå på youtube.
Salle: Byter tråd, ska vi gissa att det här bandet i alla fall hade den tidigare tipsade filmen i bakhuvudet när de tog sitt bandnamn?
Några bra låtar finns iaf på deras självbetitlade skiva: The Good, The Bad & The Queen. Damon har iaf från Blur tagit med sig den goda vanan att avsluta låtar i kakafonier.
Det ger alltid stilpoäng när man lirar gamla Sabbatlåtar.
Fast denna Snowblind, Sweet Leaf och Hand of Doom är helt öppen drogpropaganda. Tiderna såg väl ut så då. Jag såg en intervju med Sabbats trummis Bill Ward där han snackade just om dessa tre låtar. Han hade lite svårt för dem nu eftersom han alltid vaknar upp på någon klinik för avgiftning när han nyttjar dessa.
Men oavsett, principen är, det ger alltid stilpoäng med tidig Sabbath.
Wayne Gresky: Måste väl vara ärlig och säga att jag inte har en aning om vilka de där Asian Dub eller vad de nu hette var för några och tog väl kanske lite lätt för givet att de inte var från england. My Bad.
Då kontrar jag med att stanna kvar på den Storbritanska ögruppen, Nordirland.
Året var 1979. Clash hade börjat fila på London Calling, MODO hade tagit sitt första SM-guld, Torbjörn Fälldin blev stadsminister. Efter att ha hört låten ”Alternative Ulster” på radio stegade jag in på Östmans musik och köpte dubbel-liven ”Hanx”med Stiff Little Fingers.
hellge: Tyckte personligen inte att den var speciellt bra. Satt och väntade lite på en vändning ala Tarantino men den var ganska långdragen. Visst fanns det lite höjdpunkter och en hel del fina dialoger, men i det stora hela så har jag förståelse för att den inte blev en riktig hit. Den är väldigt inspirerad av 70-talet och fejkade skador på filmen och så vilket gjorde att den fick en gammaldags känsla och sedan så var omgivningen en blandning mellan 70-tal och nutid vilket var ganska coolt.
Som slutkläm kan man väl säga att man skulle inte rekommendera den till så många som inte är Tarantino eller Grindhouse-film fantast.
· 
· 
· 
I övrigt tycker jag också att Pimme har bra röst. Såg Imperiet flera ggr i folkparkerna i ungdomen och har alltid gillat det jag hört.