Helt avgörande gruppfinal mot Rauman Lukko om en halvtimme.
Luleå Hockey ställer upp med exakt samma lag som förlorade mot Fribourg igår och med exakt samma formationer.
Med ett undantag. Myllys arvtagare, Joel Lassinantti, tar över spaden.
Det är förstås viktigt. Snabbe och snabbtänkte Lassi hade säkert tagit ett par av de mål som Daniel "jaglämnaraldrigmållinjen" Larsson släppte in mot friburgarna.
Men Bill Sweatt har alltså inte anslutit och vidare saknas fortsatt Jonathan Sigalet. Det är två tunga avbräck.
När det gäller Sweatt sägs det "bara" handla om försäsongsljumskar och vi hoppas det är lugnt.
Lite värre för Sigalet. Han hade ju ryggproblem i slutspelet i våras och sägs ha varit OK under sommaren men så dök det upp när han kom till Luleå i Augusti. Nu säger Sigalet och Luleå att det blivit bättre hela tiden och skulle det gällt mycket hade han spelat nu, men eftersom Luleå redan är slutspelsklara har man valt att spara honom till SHL-premiären borta mot Läjkrarna.
Men Sweatt och Sigalet - två av lagets bästa spelare - borta gör att matchen blir än svårare.
Vad kan vi hoppas på?
Kanske inte att vi ska kunna vinna, det vet vi ju, men kanske att spelet ska se bättre ut. Jag tycker nog att det blivit bättre hela tiden på så sätt att spelarna börjra känna varandra och passen sitter bättre. Dock kanske att man vill mer än man kan ännu och att alla försöker spela Sweatt-Micflikierhockey och så snabba och rappa är man inte och det blir missar.
Men mer bekymmersamt att grundspelet faktiskt inte finns där och att backarna speciellt i kombination med linor i försvarsspel inte alls har jackat in och då lär man bli avslöjade mot ett väl samspelat lag som Lukko. I matchen i Delfinen var Lukko faktiskt jävligt imponerande duktiga i speciellt anfallspelet där de hade full lekstuga mot oss, där deras forwards snurrade bort oss totalt och fann varandra som på snöre. Hemma i Raumo är de desutom än svårare att tas; liten gryta med ett folk som talar ett tungomål som inte ens andra finsktalande förstår....
Nu hoppar visst hatbrottslingen Ulf-Ture på Pölsan eftersom de har en spelare som när han spelade i en annan klubb, som tjugoåring, hade varit inblandad i bråk på stan sedan han tagit för många öl.
Något han bett om ursäkt för, blivit straffad för och därefter inte upprepade under de år som gått.
Mot det ställer vi Aphaveriet.
Brinnande kvalserie. Apan äger sönder de andra lagen fullständigt. Under helgen, med några matcher kvar av serien, samlas aplaget i en stuga för att supa skallen av varandra. En ung spelare blir tagen av polisen sedan han i fyllan och villan kört av vägen.
Apan kollapsar, torskar resten av matcherna och missar Elitserien.
Lokaltidningen informerar om att polisen tagit den dyngrake apspelaren.
Under mer än ett år därefter förföljer aphulligarnerna den kvinnliga chefredaktören, som hade felet att inte vara född i Skellefteå. Nattliga mordhot till henne och hennes minderåriga barn. Hennes bildäck skärs sönder med kniv upprepade gånger. Apklubben, apledarna, aptränarna, apspelarna, övriga apsupportrar och polisen i Apschtaan blundar hela tiden för vad som pågår och efter ett år flyr chefredaktören Apschtaan.
Här har vi en byk, som inte bara är skrämmande tragisk att ha med sig för en klubb utan som också tydligt visar upp vilken värdegrunnnnnd som gäller i sektmentalitetens APschtaan.
En mentalitet som förklarar förekomsten av en hatbrottsling som vinfyllot Ulf-Ture...