När säsongen började hade vi något naivt satsat på att ovana backar skulle "spela sig ur situationer i egen zon" och de försökte förvisso, men det fanns inget lagspel i detta. Backarna blev som regel ensamma utan medspelare att passa till och utsatta för kompetenta checkare och press från motståndare serverade de misstag på misstag när de försökte själva lösa problem mot 1-2-3 motståndare. Offensivt hade alla linor fått veta att de skulle pressa högt som iglar vilket de försökte och hade det varit 2010 skulle det nog ha lyckats hyggligt, men nu mötte de backar i alla lag som vanligen visste hur man hanterar sådant och med medspelare som sökte upp rätta och tomma ytor för att få pass för den kollega som pressades; och när de fick passen kunde själva ostört starta uppspelen och rinna igenom Luleå utan problem. När vårt spel inte fungerade sökte vi störa motståndarna genom fysiskt spel, vi dammade på tacklingar på motståndare mot sarg sedan de spelat iväg pucken. Men de tog tacklingarna och medan Lule "spelade fysiskt" gjorde de mål. Dessutom hade vi valt att renodla linor. Vi satte alla tunga spelare i en lina med uppgift att köra över motståndarna och i andra linor kom vi med "poänggörarna", lätta och tekniska spelare. Det gjorde oss tämligen lättlästa; motståndarna neutraliserade våra poänggörare och när våra tyngdlinor kom in åkte de ifrån dem som sportbilar bland cementblandare.
Det var läget och det var ohållbart.
Vad ändrade vi på?
För det första och mest betydelsefullt gick vi ned till gammalt s k hederligt styrspel i försvaret. Vi ställde upp för att styra motståndarna bort från slottet och in efter sargerna där vi kunde tackla fast dem. Det var ett spel som alla förstod och behärskade och momentant fick vi ett försvarsspel som dög. Det var jävligt viktigt. Det gav oss trygghet och stabilitet och med ökat självförtroende kunde vi i lugn och ro förbättra resten.
För det andra balanserade vi om linorna. Vi fördelade spelskickliga lirare i de flesta linorna och vi kompletterade dessa med fysiskt starka spelare - inte samlade i en utan fördelade på alla linor. Det innebar mer ordning och reda i vårt spel; linor som agerade på liknande sätt och enklare att passa in med backarna för att etablera ett lagspel som blev hemmavant och satt ingjutet hos varje spelare.
Det, menar jag, var de viktigaste förändringarna och de gav snabbt resultat. Det tidigare kaotiska Luleå blev stabilt och starkt och vi kände att vi kunde styra matcher och hantera motståndare. Med ett stabilt lagspel i ryggen kunde också enskilda spelares speciella egenskaper komma bättre till pass. Spelskickliga backar började kunna utnyttja det utan att bli högrisk för matchavgörande misstag, spetsforwards fick öppningar för att utnyttja sina speciella kvalitéer.
Men det stannar inte där.
Efter dessa förändringar har vi också kunnat vidareutveckla vårt spel. Tidigare hade vi förlitat oss på några enkla grundregler typ "försvaret ska i alla lägen i egen zon agera på detta sätt" och forwards uppdrag när motståndarna har puck är "alltid detta och detta".
Det vi nu mycket intelligent utvecklat är förmågan att agera på olika sätt i olika situationer. Enkelt uttryckt kan man beskriva vårt försvarspel i olika situationer som att
a) när motståndarna tagit över puck, faller forwards tillbaka ner och ta del av ett styrspel i mitt och egen zon.
MEN: är läget sådant att vi kan satsa på hög press och checka motståndare att slå felpass och göra misstag - då tar vi den chansen och då hjälps alla åt att agera så.
b) när vi erövrat puck i egen zon spelar vi oss igenom checkande motståndare och kan gå till ettack med lika många eller fler spelare mot oförberedda försvar.
MEN: är läget sådant att vi inte kan spela oss fria på ett tryggt sätt drar vi oss inte för att lobba ut puck eller spela sarg-ut.
All riktigt bra hockey baseras på ett riktigt bra försvarsspel och våra väsentliga förändringar beror på att vi lyckats etablera ett sådant numera.
Jämför våra två tidiga matcher mot Apan med vad vi såg i går. Apans vilja att "skölja över" motståndarna stannade vi den vilja. De blev antingen checkade i egen zon och kom ej loss eller, när de lyckades spela puck och agera framåt, hittade de inga vägar in i vår zon andra än eventuellt efter kanterna men där blev de också fast. Luleå släppte inte in aporna i vår centrala försvarszon/slottet och tillät inga apor att bikta sig fast med puck framför vårt mål för att överfalla oss. De kom inte in helt enkelt och fick nöja sig med att panga på skott från distans men mot ett Luleå som antingen hann täcka skottlinjen eller gav fri sikt till Lassi som normalt tar allt sådant.
Detta om försvaret och det är helt klart den viktigaste bakgrunden till att Luleå nu lyft sig inte en utan flera nivåer.
Med detta säkrat har vi tillräckligt mycket krut framåt för att vinna matcher. Med tuffa spelare som Heman, Sylvegård, Granström (och vanligen också Lennart) i varje lina har vi spelare som banar väg för våra puckskickligare spelare, som slipper möta de fysiskt starkaste motståndarna, som blir upptagna att försvara sig mot våra starkaste. Det motståndarna gör och ofta lyckas med då är att de satsar på att ändå stoppa Rajala, Micflickier, Wally m fl. Men när de i försvaret engagerats att offra kraft mot både spelskickliga luleforwards och fysiskt starka sådana har de inte mycket kvar och då öppnar sig lägen för våra andra spelare. Och följden blir att vanligtvis mer anonyma lulespelare kliver fram och avgör matcher.
Jämför man spelare för spelare i vårt lag och hur de uppträdde och hur de agerade under våra matcher mot Apan omgång 3-4 jämfört med gårdagsmatchen är skillnaderna enorma. Jag kan nog ta varje spelare för att beskriva det men nöjer mig nu med Ilari Melart, som synnerligen väl illustrerar det jag talar om.
Under säsongens inledning verkade Melart som en koloss på lerfötter. En stor man, som inte hann med när motståndarna åkte åttor runt honom och som gång på gång åkte på utvisningar när han desperat försökte ta tag i och hålla fast de snabba spelare som passerade honom. Helt värdelös verkade han, som hade man satt skridskor på en sumabrottare och trott han kunde spela hockey.
Men nu! Lugnt och tryggt agerande i ett försvarsspel han känner sig trygg i, där de fyra andra spelarna jackar in i ett försvar där han vet sin plats och sin uppgift. Och i detta trygga spel kan han nu också använda sin kraft och satte in väl avvägna monstertacklingar som tog musten ur de små aporna. I inledningen av matchen var det Apan som ägde puck och dominerade skeendet, även om vi inte tillät dem komma åt oss och de fick inte till några större målchanser.
Men så en bit in i perioden slog Melart till. Först satte han in en sådan monstertackling på en Apa mot vår kortsidesarg, erövrade puck och avancerade framåt. Melart tog meter efter meter, zon efter zon, och småaporna tordes inte gå på honom ordentligt eftersom de på näthinnan hade sin apkompis som ett frimärke mot sargen i vår zon. Melart tog sig ända in i apzonen omringad av tre apor och apan Calof tog desperat till klubban och slaskade Melart gång på gång för att få stopp på honom. Det blev utvisning, det blev PP-mål för Luleå, och vi tog över spelet resten av perioden:-)
Nej, apornas påståenden om att zebrorna var emot dem och/eller att de "inte kom upp i normal nivå" som förlorade de inte pga Lules fina spel utan pga sitt eget inte tillräckliga ansträngningar....det är komplett felaktigt.
Apan spelade så bra som vi tillät dem. Att de inte fick spela sitt vanliga apspel berodde på att vi inte tillät det. Vi var för bra helt enkelt.
Och det är hela saken.
Vad säger detta om framtiden? Om resten av säsongen och om slutspelet?
Jag tror att nu kan vi Apan. Det vi presterade igår är inte max av vad vi kan och kommer att prestera. För varje match sitter vårt spel bättre. Redan nu är det tillräckligt bra för att vi ska ha vunnit 12 av senaste 15 matcher men vi kommer att bli bättre.
Jag tror att vår offensiv och våra spetsspelare kommer att bli ännu mer betydande framöver. Nu vet de att delta i vårt lagspel men när det ges möjlighet, när det öppnar sig chanser, kommer de att kunna leverera just genom deras skicklighet som attackerande och som målskyttar. Vi vet att Rajala kan det spelet. Och Micflikier och Harju kan också hitta målet. Och Bill Sweatt är ju som klippt och skuren för sådana uppgifter - nu är ju planen att han kommer tillbaka i slutet av nästa vecka och håller magmuskeln har vi ytterligare ett ess för seriens avslutning och för slutspelet:-)
Här kommer listan över hur många poäng lagen tagit under de senaste 15 omgångarna. Då saknar vi hängmatchen Köplustan-Röglarna som spelas på söndag och med stor säkerhet innebär tre poäng för Lustan.
Jag har blåmarkerat de lag som går bättre än sin nuvarande tabellställning.
HV går något bättre och har en liten chans att hänga på klungan men säkert är det inte. HV löper också risk att om de tappar något kan de bli upphunna nerifrån.
Djurgårn går också de något bättre och bör utan vidare kunna klara sig kvar i klungan, kanske dessutom avancera inom klungan eftersom lagen ligger så nära där.
MooDoo har skärpt sig, men inte bättre än att de håller avståndet mot Rögle och de måste alltså bli ännu bättre om de ska ha chans att avancera och peta Röglarna under strecket.
De lag som går rejält starkt senaste två månaderna är Malmö och Luleå.
Malmö har fortfarande ett rejält hopp upp till Öret, som vankat till liv senaste matcherna, men fortsätter Malmö att trumma på har de chans att kanske passera Örena och ta sig till PlayIn.
Och så Luleå:-) Landets mest lyckade lag senaste två månaderna. Allt pekar på att Luleå nu kommer att säkra tredjeplatsen i serien. Avståndet till Lustan och Apan är hela 16 pinnar med bara 19 matcher kvar att spela och även om Luleå fortsätter att lyckas lika bra som man gjort hinner man inte ikapp, eftersom Lustan och Apan också de går bra och inte är så långt bakom Luleå ens senaste två månaderna. Det fordras att något av lagen Lustan och Apan oväntat ramlar ner i en rejäl formgrop för att vi ska ha möjlighet nå ikapp och det finns ingenting alls som talar för att så ska ske: de två ledarlagen är tillräckligt kompletta för att t o m orka med några skare toppspelare om så skulle ske.
Nej. Till plats 1-2 är vi chanslösa pga våra svaga inledning av serien. Men prognosen efter de senaste 15 matcherna måste förstås vara den att Luleå kommer att dra ifrån övriga klungan rejält och nå en helt ohotad tredjeplats. Gott så.
Och gissa vad?
Om 22 timmar möts seriens formraketer Luleå och Malmö i Delfinen.
Senast vi mötte Malmö var den 12 november, omgång 17, nere i Malmö. Alltså strax innan Luleå ändrade på sitt spel och skärpte till sig.
Malmö krossade oss med 5-1 efter 36-18 i skott. Luleå version 1.0 var då helt värdelösa och ingenting fungerade.
Nu kommer Malmö att få möta Luleå 2.0 i Delfinen i morgon. Ett Luleå som har revansch i ögonen. Huga!
Och - landslagsjanne sätter nu nytt rekord i luleåmatcher i Elitserien SHL. Det gör han varje match han spelar numera. Kommer han att lira i tröja #794 tro?
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
37% (21)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
När säsongen började hade vi något naivt satsat på att ovana backar skulle "spela sig ur situationer i egen zon" och de försökte förvisso, men det fanns inget lagspel i detta. Backarna blev som regel ensamma utan medspelare att passa till och utsatta för kompetenta checkare och press från motståndare serverade de misstag på misstag när de försökte själva lösa problem mot 1-2-3 motståndare. Offensivt hade alla linor fått veta att de skulle pressa högt som iglar vilket de försökte och hade det varit 2010 skulle det nog ha lyckats hyggligt, men nu mötte de backar i alla lag som vanligen visste hur man hanterar sådant och med medspelare som sökte upp rätta och tomma ytor för att få pass för den kollega som pressades; och när de fick passen kunde själva ostört starta uppspelen och rinna igenom Luleå utan problem. När vårt spel inte fungerade sökte vi störa motståndarna genom fysiskt spel, vi dammade på tacklingar på motståndare mot sarg sedan de spelat iväg pucken. Men de tog tacklingarna och medan Lule "spelade fysiskt" gjorde de mål. Dessutom hade vi valt att renodla linor. Vi satte alla tunga spelare i en lina med uppgift att köra över motståndarna och i andra linor kom vi med "poänggörarna", lätta och tekniska spelare. Det gjorde oss tämligen lättlästa; motståndarna neutraliserade våra poänggörare och när våra tyngdlinor kom in åkte de ifrån dem som sportbilar bland cementblandare.
Det var läget och det var ohållbart.
Vad ändrade vi på?
För det första och mest betydelsefullt gick vi ned till gammalt s k hederligt styrspel i försvaret. Vi ställde upp för att styra motståndarna bort från slottet och in efter sargerna där vi kunde tackla fast dem. Det var ett spel som alla förstod och behärskade och momentant fick vi ett försvarsspel som dög. Det var jävligt viktigt. Det gav oss trygghet och stabilitet och med ökat självförtroende kunde vi i lugn och ro förbättra resten.
För det andra balanserade vi om linorna. Vi fördelade spelskickliga lirare i de flesta linorna och vi kompletterade dessa med fysiskt starka spelare - inte samlade i en utan fördelade på alla linor. Det innebar mer ordning och reda i vårt spel; linor som agerade på liknande sätt och enklare att passa in med backarna för att etablera ett lagspel som blev hemmavant och satt ingjutet hos varje spelare.
Det, menar jag, var de viktigaste förändringarna och de gav snabbt resultat. Det tidigare kaotiska Luleå blev stabilt och starkt och vi kände att vi kunde styra matcher och hantera motståndare. Med ett stabilt lagspel i ryggen kunde också enskilda spelares speciella egenskaper komma bättre till pass. Spelskickliga backar började kunna utnyttja det utan att bli högrisk för matchavgörande misstag, spetsforwards fick öppningar för att utnyttja sina speciella kvalitéer.
Men det stannar inte där.
Efter dessa förändringar har vi också kunnat vidareutveckla vårt spel. Tidigare hade vi förlitat oss på några enkla grundregler typ "försvaret ska i alla lägen i egen zon agera på detta sätt" och forwards uppdrag när motståndarna har puck är "alltid detta och detta".
Det vi nu mycket intelligent utvecklat är förmågan att agera på olika sätt i olika situationer. Enkelt uttryckt kan man beskriva vårt försvarspel i olika situationer som att
a) när motståndarna tagit över puck, faller forwards tillbaka ner och ta del av ett styrspel i mitt och egen zon.
MEN: är läget sådant att vi kan satsa på hög press och checka motståndare att slå felpass och göra misstag - då tar vi den chansen och då hjälps alla åt att agera så.
b) när vi erövrat puck i egen zon spelar vi oss igenom checkande motståndare och kan gå till ettack med lika många eller fler spelare mot oförberedda försvar.
MEN: är läget sådant att vi inte kan spela oss fria på ett tryggt sätt drar vi oss inte för att lobba ut puck eller spela sarg-ut.
All riktigt bra hockey baseras på ett riktigt bra försvarsspel och våra väsentliga förändringar beror på att vi lyckats etablera ett sådant numera.
Jämför våra två tidiga matcher mot Apan med vad vi såg i går. Apans vilja att "skölja över" motståndarna stannade vi den vilja. De blev antingen checkade i egen zon och kom ej loss eller, när de lyckades spela puck och agera framåt, hittade de inga vägar in i vår zon andra än eventuellt efter kanterna men där blev de också fast. Luleå släppte inte in aporna i vår centrala försvarszon/slottet och tillät inga apor att bikta sig fast med puck framför vårt mål för att överfalla oss. De kom inte in helt enkelt och fick nöja sig med att panga på skott från distans men mot ett Luleå som antingen hann täcka skottlinjen eller gav fri sikt till Lassi som normalt tar allt sådant.
Detta om försvaret och det är helt klart den viktigaste bakgrunden till att Luleå nu lyft sig inte en utan flera nivåer.
Med detta säkrat har vi tillräckligt mycket krut framåt för att vinna matcher. Med tuffa spelare som Heman, Sylvegård, Granström (och vanligen också Lennart) i varje lina har vi spelare som banar väg för våra puckskickligare spelare, som slipper möta de fysiskt starkaste motståndarna, som blir upptagna att försvara sig mot våra starkaste. Det motståndarna gör och ofta lyckas med då är att de satsar på att ändå stoppa Rajala, Micflickier, Wally m fl. Men när de i försvaret engagerats att offra kraft mot både spelskickliga luleforwards och fysiskt starka sådana har de inte mycket kvar och då öppnar sig lägen för våra andra spelare. Och följden blir att vanligtvis mer anonyma lulespelare kliver fram och avgör matcher.
Jämför man spelare för spelare i vårt lag och hur de uppträdde och hur de agerade under våra matcher mot Apan omgång 3-4 jämfört med gårdagsmatchen är skillnaderna enorma. Jag kan nog ta varje spelare för att beskriva det men nöjer mig nu med Ilari Melart, som synnerligen väl illustrerar det jag talar om.
Under säsongens inledning verkade Melart som en koloss på lerfötter. En stor man, som inte hann med när motståndarna åkte åttor runt honom och som gång på gång åkte på utvisningar när han desperat försökte ta tag i och hålla fast de snabba spelare som passerade honom. Helt värdelös verkade han, som hade man satt skridskor på en sumabrottare och trott han kunde spela hockey.
Men nu! Lugnt och tryggt agerande i ett försvarsspel han känner sig trygg i, där de fyra andra spelarna jackar in i ett försvar där han vet sin plats och sin uppgift. Och i detta trygga spel kan han nu också använda sin kraft och satte in väl avvägna monstertacklingar som tog musten ur de små aporna. I inledningen av matchen var det Apan som ägde puck och dominerade skeendet, även om vi inte tillät dem komma åt oss och de fick inte till några större målchanser.
Men så en bit in i perioden slog Melart till. Först satte han in en sådan monstertackling på en Apa mot vår kortsidesarg, erövrade puck och avancerade framåt. Melart tog meter efter meter, zon efter zon, och småaporna tordes inte gå på honom ordentligt eftersom de på näthinnan hade sin apkompis som ett frimärke mot sargen i vår zon. Melart tog sig ända in i apzonen omringad av tre apor och apan Calof tog desperat till klubban och slaskade Melart gång på gång för att få stopp på honom. Det blev utvisning, det blev PP-mål för Luleå, och vi tog över spelet resten av perioden:-)
Nej, apornas påståenden om att zebrorna var emot dem och/eller att de "inte kom upp i normal nivå" som förlorade de inte pga Lules fina spel utan pga sitt eget inte tillräckliga ansträngningar....det är komplett felaktigt.
Apan spelade så bra som vi tillät dem. Att de inte fick spela sitt vanliga apspel berodde på att vi inte tillät det. Vi var för bra helt enkelt.
Och det är hela saken.
Vad säger detta om framtiden? Om resten av säsongen och om slutspelet?
Jag tror att nu kan vi Apan. Det vi presterade igår är inte max av vad vi kan och kommer att prestera. För varje match sitter vårt spel bättre. Redan nu är det tillräckligt bra för att vi ska ha vunnit 12 av senaste 15 matcher men vi kommer att bli bättre.
Jag tror att vår offensiv och våra spetsspelare kommer att bli ännu mer betydande framöver. Nu vet de att delta i vårt lagspel men när det ges möjlighet, när det öppnar sig chanser, kommer de att kunna leverera just genom deras skicklighet som attackerande och som målskyttar. Vi vet att Rajala kan det spelet. Och Micflikier och Harju kan också hitta målet. Och Bill Sweatt är ju som klippt och skuren för sådana uppgifter - nu är ju planen att han kommer tillbaka i slutet av nästa vecka och håller magmuskeln har vi ytterligare ett ess för seriens avslutning och för slutspelet:-)