Den inte så begåvade aphatbrmottslingen i Övik anlägger en "åsikt": "När det gäller Leif Boork och damkronorna håller jag med Magnus Nyström...Boork vänligt men bestämt förklarat vad som gäller är jag den förste att ställa mig upp lyfta på hatten och applådera mäster Boork."
Nu har t o m Vennerstig insett fakta och tagit bladet från munnen "länk" och sammanfattat läget hyggligt bra:
"Boork är utmärkt som debattör och krönikör med massor av intressanta åsikter och framtidsvisioner. Men så kommer den här förvandlingen till envåldshärskare med varje nytt coachuppdrag. Jag inser som alla andra att man inte kan ha demokrati och omröstningar i en lagsport på landslagsnivå. Tränaren bestämmer. Men det här är kvinnor och unga tjejer som inte tjänar ett öre på sin idrott. De får oftast satsa pengar ur egen ficka för att hålla på med den sport de älskar. För att inte tala om all den tid som måste offras på träningsläger och resor med klubb- och landslag. Då går det inte att ställa samma krav som på ett gäng välbetalda proffs. Men Leif Boork har fått lämna många sina tidigare ledaruppdrag efter liknande frontalkollisioner med aktiva och ledare i de klubbar han jobbat. Jag vet inte om han njuter av att skapa alla dessa rubriker, men på något sätt tror jag han gör det. Från Djurgårdens berömda huggormmarsch, brutalhockeyn i SM-finalen mot Färjestad 1983 och framåt...Som nybliven och rekordung förbundskapten för Tre Kronor förvandlade han finalen i Canada Cup 1984 till ett socialt experiment som blev en katastrof i andra finalmötet mot slutsegraren Kanada. Boork fick för sig att alla skulle spela och att det skulle bytas målvakt efter halva matchen. Det stod 1-5 efter första perioden innan ett spelaruppror i omklädningsrummet snyggade till siffrorna till 5-6 till slut. I VM i Prag året efter körde han spelarna fullständigt i botten på träningslägret inför turneringen. Jag såg spelare krypa på alla fyra till båset och spy under träningarna på förlägret i Malmö. Det var friskt satsat och det var annorlunda. Men när formtoppen kom var svenskarna redan i dåvarande b-gruppen. Det blev den då sämsta svenska VM-placeringen på 38 år och Boork fick gå sedan elitserietränarna protesterat och gjort uppror. Sedan har det följt ett antal sejourer i olika klubblag, där jag hört många historier om toppstyrning och närgången övervakning av både sovtider och dieter...Nu skriver vi 2016 och jag ser samma mönster upprepa sig i damlandslaget...Leif Boork kan ju inte heller luta sig mot några sportsliga framgångar. Den svenska damhockeyn är långt från framgångarna för tio år sedan, då Peter Elander hade byggt upp ett landslag som peakade med ett sensationellt OS-silver i Turin 2006. Jag tror inte heller att de här problemen går att lösa på något annat sätt än att Leif Boork lämnar även det här jobbet. Det finns ingen annan utväg."
Vennbergren glömde exemplet när Boork lurade Pölsan att anställa dubbla lag för att låta dem spela varannan match, ett experiment som ledde till förlust efter förlust för Pölsan till de valde att sparka Boorken.
På Hockeysverige tas också ämnet upp: "En headcoach i ett landslag anno 2016, ett öppet, modernt ledarskap som vi vant oss att se mer och mer från ledarna i SHL? Nej, nej, nej. I damlandslaget verkar man ha en ledarfilosofi som till och med Tichonov hade kunnat anmärka på...Här har vi alltså lagkaptenen Jenni Asserholt och Sveriges bästa back Emma Eliasson som helt plötsligt gått från att vara viktiga byggstenar i landslaget till att vara persona non grata. Varför? Jadu… För att dom har haft åsikter...Boork verkar ha fått för sig att damspelare nu tjänar så bra att man kan kräva total professionalitet, total närvaro och inga förhinder får finnas. Vet du vad snittet på dom svenska spelarna är i månaden, Leffe? I en av toppklubbarna?
Jag gissar att du inte har en aning så jag ska avslöja det för dig. Snittet är imponerande 2 215 kronor och den bäst betalade ligger på runt 7 000 kronor i månaden, på åttamånaderskontrakt. Sedan har visserligen en del spelare SOK-pengar, så plussa på hela 6 000 kronor i månaden. Det är ju ett skämt hur bra dom tjänar!..."
Jag tror att vi vettiga betackar oss för den hatbrottslige apgubben i Öviks synpunkter i ämnet.
Apans kunskap om damhockey begränsa ju till nedlagda damlag och Ladies' Night i sportbaren, dock med kreativa paraplydrinkar när det gäller färgvalen: rosa eller gredelina.
Den andra hatbrottslingen är lika pinsam han: "... håna Oscar Möller som just opererat sin mjukdelsskada. Ett rätt vidrigt beteende att håna skadade spelare..." om det jag skrivit tidigare.
Där läser alla kloka att jag alls inte hånar Möller, men däremot Apans paranoida hemlighetsmakeri, speciellt silat genom fru distriktsläkarens uttalanden.
Men eftersom vinfyllot inte kan hitta några fel i vad jag skriver, är han ju tvungen att ljuga ihop om att jag skrivit något, som han sedan kan följa upp med "begåvade svar" som "hjärndöd, hjärndöd".
Svar som säger inget om mig. Men mycket om vinfyllot.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
37% (21)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
Nu har t o m Vennerstig insett fakta och tagit bladet från munnen "länk" och sammanfattat läget hyggligt bra:
"Boork är utmärkt som debattör och krönikör med massor av intressanta åsikter och framtidsvisioner.
Men så kommer den här förvandlingen till envåldshärskare med varje nytt coachuppdrag.
Jag inser som alla andra att man inte kan ha demokrati och omröstningar i en lagsport på landslagsnivå. Tränaren bestämmer.
Men det här är kvinnor och unga tjejer som inte tjänar ett öre på sin idrott. De får oftast satsa pengar ur egen ficka för att hålla på med den sport de älskar. För att inte tala om all den tid som måste offras på träningsläger och resor med klubb- och landslag.
Då går det inte att ställa samma krav som på ett gäng välbetalda proffs.
Men Leif Boork har fått lämna många sina tidigare ledaruppdrag efter liknande frontalkollisioner med aktiva och ledare i de klubbar han jobbat.
Jag vet inte om han njuter av att skapa alla dessa rubriker, men på något sätt tror jag han gör det. Från Djurgårdens berömda huggormmarsch, brutalhockeyn i SM-finalen mot Färjestad 1983 och framåt...Som nybliven och rekordung förbundskapten för Tre Kronor förvandlade han finalen i Canada Cup 1984 till ett socialt experiment som blev en katastrof i andra finalmötet mot slutsegraren Kanada. Boork fick för sig att alla skulle spela och att det skulle bytas målvakt efter halva matchen. Det stod 1-5 efter första perioden innan ett spelaruppror i omklädningsrummet snyggade till siffrorna till 5-6 till slut.
I VM i Prag året efter körde han spelarna fullständigt i botten på träningslägret inför turneringen. Jag såg spelare krypa på alla fyra till båset och spy under träningarna på förlägret i Malmö. Det var friskt satsat och det var annorlunda. Men när formtoppen kom var svenskarna redan i dåvarande b-gruppen.
Det blev den då sämsta svenska VM-placeringen på 38 år och Boork fick gå sedan elitserietränarna protesterat och gjort uppror.
Sedan har det följt ett antal sejourer i olika klubblag, där jag hört många historier om toppstyrning och närgången övervakning av både sovtider och dieter...Nu skriver vi 2016 och jag ser samma mönster upprepa sig i damlandslaget...Leif Boork kan ju inte heller luta sig mot några sportsliga framgångar. Den svenska damhockeyn är långt från framgångarna för tio år sedan, då Peter Elander hade byggt upp ett landslag som peakade med ett sensationellt OS-silver i Turin 2006.
Jag tror inte heller att de här problemen går att lösa på något annat sätt än att Leif Boork lämnar även det här jobbet.
Det finns ingen annan utväg."
Vennbergren glömde exemplet när Boork lurade Pölsan att anställa dubbla lag för att låta dem spela varannan match, ett experiment som ledde till förlust efter förlust för Pölsan till de valde att sparka Boorken.
På Hockeysverige tas också ämnet upp: "En headcoach i ett landslag anno 2016, ett öppet, modernt ledarskap som vi vant oss att se mer och mer från ledarna i SHL? Nej, nej, nej. I damlandslaget verkar man ha en ledarfilosofi som till och med Tichonov hade kunnat anmärka på...Här har vi alltså lagkaptenen Jenni Asserholt och Sveriges bästa back Emma Eliasson som helt plötsligt gått från att vara viktiga byggstenar i landslaget till att vara persona non grata. Varför? Jadu… För att dom har haft åsikter...Boork verkar ha fått för sig att damspelare nu tjänar så bra att man kan kräva total professionalitet, total närvaro och inga förhinder får finnas. Vet du vad snittet på dom svenska spelarna är i månaden, Leffe? I en av toppklubbarna?
Jag gissar att du inte har en aning så jag ska avslöja det för dig. Snittet är imponerande 2 215 kronor och den bäst betalade ligger på runt 7 000 kronor i månaden, på åttamånaderskontrakt. Sedan har visserligen en del spelare SOK-pengar, så plussa på hela 6 000 kronor i månaden. Det är ju ett skämt hur bra dom tjänar!..."
Jag tror att vi vettiga betackar oss för den hatbrottslige apgubben i Öviks synpunkter i ämnet.
Apans kunskap om damhockey begränsa ju till nedlagda damlag och Ladies' Night i sportbaren, dock med kreativa paraplydrinkar när det gäller färgvalen: rosa eller gredelina.