Luleå HF

Besviken såklart på en svag inledning av serien. Inneffektiviteten framåt är besvärande och försvarsspelet ser slarvigt ut. Uppspelen omständiga och passningsspelet hackar. Även vakterna blandar och ger. Inga långa anfall som vi såg förra året och såklart har skadorna påverkat men också att nya spelare ännu inte riktigt fått till det i samspelet i femmorna. Ser ibland ut som att man inte är helt mentalt redo.

Kanske var vi så fulla av självförtroende efter alla skriverier och uttalat favoritskap att vi trodde det skulle gå av sig själv, det räcker med att men går ner sig 2-3% så är man illa ute.

Jag tror att det reder ut sig med tiden men kanske måste kniven in lite till i köttet innan allvaret står klart och att attityden blir skarp. Börja med att gå tillbaks till grunderna. Men jag tror på Bulan och tränartrojkan.

Osj02: Ja, lite så är det nog. Efter att ha delat serieseger och åka först i semi mot blivande svenska mästarna samt - omedelbart därefter - plockat bort ett antal spelare och plockat in andra, varpå alla, inklusive vi själva, ansåg att detta Luleå blir bättre, t.o.m. mycket bättre än förra säsongen...bortåt fyra månader sedan dess och det vore förstås konstigt om inte det hade vaggat sig in en sådan inställning i laget.

Vi blir skitbra. Nu får vi så bra lag att allt hänger inte på mig.

Men så är det ju aldrig. Allt vilar alltid på alla spelare och alla måste ha en in i kaklet-ställning. Annars går det inte.

Håller med. Litar på Bulan och de andra tränarna och litar på spelarna.

Om något tänker jag snarare att jag är övertygad om att det löser sig och vårt lag kommer att hålla en hög och stabil standard serien igenom och landa på en hög placering.

Men det räcker inte. Inte att vi har ett lag som maxar sig igenom serien men senare inte kan hantera det annorlunda spel vi kommer att få möta i slutspelet och torska kanske redan i semi eller i final. I år vill jag mer.

Funderar man på hur det sett ut, speciellt på senare år, när vi torskat i slutspelet har det varit pga att motståndarna velat mer, att de givit allt i varje byte och varje man mot man-situation medan vi nästan överraskat tappat de få % som räckt för att vi ska släppa taget. Alternativt att motståndarna valt att spela mer fysiskt och brutalt och inte sällan fult.

Tänker alltså att förutom att spelet måste och kommer att ge sig och att vi kommer att fixa en placering högt upp bland topp sex har vi all anledning att under säsongen förbereda oss för det annorlunda spelet i mars-april.

Inte genom att externt skylta med att "vi ska ha gludet", "BSTL" eller annat. Men INTERNT är en annan sak: inom laget MÅSTE det vara dags att bygga upp den stämningen under året. Hela tiden och hos varje spelare. När vi är framme vid slutspel får det inte finnas någon som inte varje match, varje byte, varje sekund med eller utan puck är beredda att ge blåmärken och tänder och smärta för att göra allt man förmår.

Vi vet ju att Bulan är suverän på att ta fram spelare och lag till detta - tänk bara hur han tog Pölsan hela vägen och föll först i förlängning i avgörande finalmatch mot HV.

Och jag tror verkligen att han kommer att lyckas ta de individuella spelarna till denna nivå i år.

Men finns det några som kan tänkas släppa, som kan falla ur ramen och sjunka ned till "bara" 99%iga insatser?

Jodå.

Och det gäller backsidan.

Följande fyra backar ser jag inga problem med:

Gustafsson, Erik
Engsund, Oscar
Lundkvist, Nils

Sellgren, Jesper?

Men just nu måste vi räkna med att bara tre av dessa kommer att finnas tillgängliga, eftersom Jesper är halvt förlorad. Och även om Lill-Nisse är jäkligt bra är han ändå, även om han byggt upp mycket muskler senaste året, inte så stor och kan knappast väntas flytta undan elaka stora forwards framför vårt mål.

Och sedan har vi följande kvartett backar:

Själin, Pontus
Sondell, Daniel
Jalvanti, Joonas
Styrman, Fredrik

Håller de fyra? Är de beredda att ge tänder och brutna ben? Är de beredda att ta all smärta som kan behövas? Är de beredda att stå upp emot fysiskt starka och småfula forwards de kommer att möta i semifinaler och finaler? Är de tillräckligt stabila för att inte tappa kontrollen när det blir som tuffast, svårast och mest nervöst?

Jag är inte övertygad, inte alls. Ponera att vi tappar Jesper och någon av de övriga tre i den första gruppen blir skadad eller avstängd eller något: Då måste de senare fyra nämnda vara ordinarie och utgöra majoriteten av våra backar - även om vi försöker ta ut 30 minuter av Erik igen.

Pallar de trycket?

Jag har svårt att tro det, tyvärr. Jag skulle bli lugnare om vi fick in en stor, stark och stabil back. Och igen-kligen skulle jag vilja ha två sådana, för att börja tro på glud.

Jag känner mig faktiskt rätt lugn vad det gäller serien framöver. Men när jag tänker på slutspelet från mitten av mars 2020 och framåt... så känner jag mig inte lugn. Inte alls.