Luleå HF

Lite tid har fått passera. Och dags att gratulera Warulfven till SM-gludet.

Redan när säsongen inleddes var det ju många som trodde på laget, men det knackade ganska länge. Under året skaffade de in kompletterande ersättare - viktigast av dessa målvakten Furch. De gjorde tidigare ofta många mål men läckte gärna fler bakåt. Så de knöt nävarna, gick ihop och satte ett hyggligt försvarsspel.

Därefter började det ordna sig. Och så bör de ut sportchefen och sedan Pennan. Kunde det lyckas ändå? Svårt att veta utifrån. Men laget klättrade under seriespelet.

Väl i slutspel blev det helt andra bullar och Warulfven växte sig gigantisk. Mot Apan och Röglet var receptet att överraska med tung fysik och stjäla första bortamatchen samt ta sina hemma och det räckte för att slå ut SHL-ettan och trean.

Mot Luleå räckte det inte men då lyckades man helt oväntat dessutom fixa det sista de behövde - ett bra boxplay och ett bra powerplay. Och besegrade Luleå - som dessförinnan varit bäst i landet i special teams - klart i dessa båda spelformer.

Ändå var det kniven på strupen finalmatch efter finalmatch och även under game seven och väldigt svårt att gissa vilket lag som till slut skulle stå som segrare. När det är så jämnt blir det ofta tillfälligheter och när vi satte puckar i stolpe och ribba satte Warulfven i stället puck via motståndarben in i mål.

Förstå mig rätt. Jag vill inte ha det till att Warulfven turvann. Det var en jämn finalserie i sju matcher och svårt att för båda lagen att få in några mål överhuvudtaget mot starka försvar men i game seven lyckades Warulfven med detta medan vi misslyckades.

Då är man värdiga mästare och så kommer det att skrivas in i historieböckerna. Grattis!

Och än en gång har vi lärt oss att...

Warulfven är Warulfven