Dysso: Nja. Jag gissar att Albert, LL och jag gick samma väg som du, men fortsatte.
Först bidde man glad. Hurra! Nu skulle det hålla för alltid. Inga LP som behövde återanskaffas, för att man inte stod ut med repan just när det var som bäst i andra låten. Och mindre plats skulle det ta. Och - hör så ljuvligt rent och oraspigt det blev. Har en samlingsplatta taube där marie fredriksson a capella sjunger så skimrande och man hör hur läpparna öppnas och slutes. OK, det blev dyrt, fuskigt dyrt, men man stod ut fast man tyckte det var ohemult. Varför skule de ta extra betalt för det som var billigare att producera, transportera och lagerhålla? Men, framtiden och det fina ljudet var här. Skivspelaren och delar av anläggningen packades ihop. För alltid, trodde man.
Men till slut började man sakna de där raspiga plattorna, och förr eller senare monterade man upp skivspelaren igen, någonstans. I mitt fall blev det först i verkstaden. Lyckorummet nummer ett där borrning och sågning och annat lockade allt mer, för det jag kunde botanisera bland vinylen och sätta på lämplig platta, gärna med riktigt ös och öppen dörr ut i trädgården. Vilket lockade alla som kom i närheten, likt en från hameln kommen fångare. Och alla som hörde de oemotståndliga raspet kom in i verkstaden med samma lyckokänsla, för att få smeka ryggarna av konvolut och andmäktigt fråga: får jag bläddra lite?
På ovanvåningen står CD-spelaren monterad i värsta anläggningen som numera väsentligen används för att spana filmer, när inte sprotradion dundrar. Nu är det DVD som gäller och jag är rätt säker på att någon analog känsla, som för vinylen, kommer åtminstone aldrig jag uppbringa för VCR. VCR för filmer, är som Pölsan för Hockeyn. Där var det bättre förr. Inte.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
Först bidde man glad. Hurra! Nu skulle det hålla för alltid. Inga LP som behövde återanskaffas, för att man inte stod ut med repan just när det var som bäst i andra låten. Och mindre plats skulle det ta. Och - hör så ljuvligt rent och oraspigt det blev. Har en samlingsplatta taube där marie fredriksson a capella sjunger så skimrande och man hör hur läpparna öppnas och slutes. OK, det blev dyrt, fuskigt dyrt, men man stod ut fast man tyckte det var ohemult. Varför skule de ta extra betalt för det som var billigare att producera, transportera och lagerhålla? Men, framtiden och det fina ljudet var här. Skivspelaren och delar av anläggningen packades ihop. För alltid, trodde man.
Men till slut började man sakna de där raspiga plattorna, och förr eller senare monterade man upp skivspelaren igen, någonstans. I mitt fall blev det först i verkstaden. Lyckorummet nummer ett där borrning och sågning och annat lockade allt mer, för det jag kunde botanisera bland vinylen och sätta på lämplig platta, gärna med riktigt ös och öppen dörr ut i trädgården. Vilket lockade alla som kom i närheten, likt en från hameln kommen fångare. Och alla som hörde de oemotståndliga raspet kom in i verkstaden med samma lyckokänsla, för att få smeka ryggarna av konvolut och andmäktigt fråga: får jag bläddra lite?
På ovanvåningen står CD-spelaren monterad i värsta anläggningen som numera väsentligen används för att spana filmer, när inte sprotradion dundrar. Nu är det DVD som gäller och jag är rätt säker på att någon analog känsla, som för vinylen, kommer åtminstone aldrig jag uppbringa för VCR. VCR för filmer, är som Pölsan för Hockeyn. Där var det bättre förr. Inte.