När jag tänker på matcher där man gillat domarna är det ju de där de inte märks så mycket. Och vanligen innebär det att de vid misstanke om förstärkningar hellre friar än fäller och på något vis mör enligt devisen i täta och snabba situationer händer det ett spelare faller till isen och det får man ofta låta gå ostraffat även om publiken rasar utav helvete. I värsta fall får man väl i normalfallet döma ut båda två betydligt oftare än vad som nu sker.
Är det tydliga filmningar ska det vidare till att bestraffas med avstängningar. Men vad det gäller förstärkningar får man leva med att bedömningarna behöver förbättras och gärna efter bedömningar i efterhand som görs offentliga. Så kan vi hoppas att vi utvecklar att synsätt som alla kan köpa. Och i den måste ingå att allt inte är svart eller vitt utan det finns situationer där det är svårt att avgöra och då måste det frias. Och kom i varje situation ihåg att det är två spelare som bedömas: den som klappar med klubban och den som faller.
Vi har ju också situationer där s k "instigators" retar upp motståndare som till slut tappar tålamodet och ger sig på retstickan med fula påhopp. Bara att köra, då ska dn fula påhoppade ut. Med detta sagt vill jag förtydliga att mitt val av uttrycket "klassisk hedqvistare" inte alls innebar att jag hyllade honom utan att jag var bekymrad över vars han utveckling riskerade att vara på väg. Även om jag också inser att det var lätt att misstolka.
Vore värdefullt att situationsrumsgruppen av f d spelare gjorde det. Så blir vi nog med tiden av med att en enkel petning på benet med klubban ska vara tillräckligt för att "ramla". Lägg av med sådant för fan och spela hockey!
Och slutligen utan att gå i detalj in på ämnet var historiken sådan att de spelare som fuskade en gång i tiden straffades fysiskt av motståndarna vilket hade en fungerande motverkande effekt. Men när de som regel ofarliga slagsmålen megastraffades försvann detta och det gav fritt utlopp för en klubb att utan att skämmas år efter år till lagkapten utse en som förklarade att han utan vidare fuskade om det behövdes för att vinna. Hade man stävjat där i tid kanske utvecklingen skulle blivit en annan.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
När jag tänker på matcher där man gillat domarna är det ju de där de inte märks så mycket. Och vanligen innebär det att de vid misstanke om förstärkningar hellre friar än fäller och på något vis mör enligt devisen i täta och snabba situationer händer det ett spelare faller till isen och det får man ofta låta gå ostraffat även om publiken rasar utav helvete. I värsta fall får man väl i normalfallet döma ut båda två betydligt oftare än vad som nu sker.
Är det tydliga filmningar ska det vidare till att bestraffas med avstängningar. Men vad det gäller förstärkningar får man leva med att bedömningarna behöver förbättras och gärna efter bedömningar i efterhand som görs offentliga. Så kan vi hoppas att vi utvecklar att synsätt som alla kan köpa. Och i den måste ingå att allt inte är svart eller vitt utan det finns situationer där det är svårt att avgöra och då måste det frias. Och kom i varje situation ihåg att det är två spelare som bedömas: den som klappar med klubban och den som faller.
Vi har ju också situationer där s k "instigators" retar upp motståndare som till slut tappar tålamodet och ger sig på retstickan med fula påhopp. Bara att köra, då ska dn fula påhoppade ut. Med detta sagt vill jag förtydliga att mitt val av uttrycket "klassisk hedqvistare" inte alls innebar att jag hyllade honom utan att jag var bekymrad över vars han utveckling riskerade att vara på väg. Även om jag också inser att det var lätt att misstolka.
Vore värdefullt att situationsrumsgruppen av f d spelare gjorde det. Så blir vi nog med tiden av med att en enkel petning på benet med klubban ska vara tillräckligt för att "ramla". Lägg av med sådant för fan och spela hockey!
Och slutligen utan att gå i detalj in på ämnet var historiken sådan att de spelare som fuskade en gång i tiden straffades fysiskt av motståndarna vilket hade en fungerande motverkande effekt. Men när de som regel ofarliga slagsmålen megastraffades försvann detta och det gav fritt utlopp för en klubb att utan att skämmas år efter år till lagkapten utse en som förklarade att han utan vidare fuskade om det behövdes för att vinna. Hade man stävjat där i tid kanske utvecklingen skulle blivit en annan.