Luleå HF

Realisten: Ja, jag borde väl hoppas på Röglet i morgondagens match, med tanke på att det mycket väl kan hända att vi får möta vinnaren om vi går till final. Och jag tror att vi har större chans mot Röglet än mot Warulfven.

Vidare smågillar jag ju Röglet sedan Abbottarna fick stil på laget vilket den sympatiske Tangnäs tagit vidare, och de har ju också de rena Luleåprodukterna Everberg, Zaar och Rifalk i laget.

Men Warulfven har ju fyllt laget med många spelare som lirar en härlig hockey när det fungerar och skitkul när riktig hockey vinner snarare än Plastjö, Apan och slikt.

Fast visst borde jag väl hellre se Röglet mot oss, för går Warulfven till final mot Luleå lutar det nog mot att Abbotten gör en Mitell.

LULEÅ HOCKEYS FÖRSVARSSPEL

Det är väl känt att ett väl fungerande anfallsspel i hockeyn bygger på ett väl fungerande försvarsspel. Ett lag som satsar det mesta på anfallsspelet men inte försvarar sig väl blir aldrig mästare.

Detta gäller förstås Bulanhockeyn, som domineras av ett starkt regelstyrt försvar, medan anfallsspelet är betydligt friare och ger forwards plus backar mer chans att släppa loss skicklighet i motståndarnas zon. Om man sköter försvaret i första hand.

Och när det fungerar som bäst imponerar man med ett effektivt anfall, förutsatt att försvaret fungerar. Imponerande att vi nu slagit Fiskrenset trots att vi saknat två viktiga etablerade backar, men både Engsund och Sjöström har kunnat gå in och leverera stark nog defensiv. I kombination med att forwards prioriterat att ge backarna och målvakten det stöd som varit nödvändigt. Vilket inneburit att vi vunnit trots att vi i fyra av matcherna bara gjort 0-1 mål under tre perioder.

Vårt försvar börjar dock i anfallszon, faktiskt.

1. Forechecking. Försvaret fungerar som bäst när vi kan tvinga kvar puck i motståndarszon, hindra motståndarna från att gå till farliga spelvändningar, utan i stället tvinga fram sämre pass samt misstag där vi tar över puck mot ej ordnat motstånd där vi snabbt kan komma fram till målchanser.

Ett bra exempel på detta var andra perioden i matchen Röglet - Luleå 10 januari då Luleå körde över Röglet fullständigt i andra perioden då spelet i stort sett var förlagt till Röglets zon, och även om perioden slutade 0-0 hade Luleå skotten med 1-15, men Luleå vann matchen i förlängning och Dan Tangnäs tackade för lektionen på presskonferens efter match.

Men numera är det inte så ofta man kan tvinga fast motståndare i egen zon i matcher eller ens perioder, och den största risken är förstås att skickliga lag hotar spelvända och gå till farliga anfall med numerära överlägen.

2. Backchecking och försvar av mittzon. Det är den andra försvarslinjen och den som Luleå väsentligen kör med, när de inte får lägen att effektivt forechecka. Här följer forwards motståndarnas spelare när de går till attack framåt, alltifrån deras egen zon in genom mittzon. Tvingar puckförande att slita för att försvara puck och inte hitta möjlighet att passa medföljande egna spelare. När det fungerar väl får vi stopp på motståndarnas spelvändningar utan att de nått in i vår zon. Detta är nog det försvar som vi behärskar bättre än alla motståndarlag. Men det ställer stora krav på att forwards är beredda att ge allt samt att samarbetet mellan våra forwards och backar fungerar.

Under hösten fungerade samspelet forwards – backar inte alls som det skulle, vi blev ”långa” och backarna hade inget annat val än att backa, krympa och släppa in farliga, spelvändande anfall gång på gång.

Dessa försvarslinjer och avvägning mellan forechecking ställer höga krav på samspelta linor. Ett bra exempel var nu i kvartsfinalen där Luleå i första matchens första period satsade hårt på att få fast Fiskrenset i egen zon gav mycket i forechecking. Men Fiskrenset hade tagit fram fina lösningar och överraskade Luleå med att snabbt och enkelt passa sig loss och gå till spelvändningar. Tror att de kom i starka vändningar med numerära övertag fem gånger under första perioden. I andra perioden avstod Luleå väsentligen från forechecking med följd att man i stället med 100% backchecking stoppade fiskrenset konsekvent och ägde spelet, vann matchen i förlängning.

3. När motståndarna väl kommit in i vår zon levererade våra fem försvarare perfekt samspel för att hålla motståndare med puck utanför slottet och dessutom markera motståndare i slottet för att ta emot pass. Det innebar att motståndare tvingades ta skott från blå eller från sarg och kunde man gå i linjen eller få klubba mot klubba gjorde man det, SAMT i annat fall lämnade man skyttens skott mot målvakt som såg allt och därmed vanligen räddade skottet.

Så tog vi bort Fiskrenset i alla matcher utom en, då de fick in skott efter skott varefter vi släppte matchen, sparade energi och Fiskrenset fick vinna med 7-0.

Det här sättet att försvara sig mot motståndare som etablerat spel i anfallszon behärskar många andra lag. Men typexemplet på lag som inte gör det är förstås Pölsan. De gjorde de inte i finalen mot oss, och de har inte alls skött det i år heller. Under förra grundserien och också i år har Pölsans försvar byggt på att stoppa motståndarna redan vid blå och inte ens släppa in dem i Pölsans försvarszon. Så har de t.ex. utklassat Luleå några matcher i grundserie. Men om motståndarna etablerat spel i Pölsans zon har de blivit ganska försvarslösa och där har de förlorat matcherna. I Pölsans egen ”vision” har det berott på 1. Usel vakt 2. Flera usla backar men de som ser matchen med mer objektiva ögon (utan Pölsans vision) ser ju snabbt att det handlar om att forwards inte bjuder till tillräckligt och att de fem i försvar inte samarbetar.

Konstigt är bara förnamnet. Bulan fick ju Pölsan att sköta detta på en säsong, men nuvarande tränare tycks inte ha någon som helst förståelse för detta. Bra styrspel, bara, men när det inte räcker till blir de öpnna som glädjeflickor i avlöningstider.

När försvaret av slottet fungerar och målvakterna tar skott från distans faller motståndarnas målchanser ned till bara skottmyror, dvs smäller in puckar i riktning mål eller framför mål med förhoppningen att någon kan styra pucken eller att den ska studsa på med- eller motspelare in i mål.

Denna typs av anfallsspel är ju extremt tråkig att titta på. En sorts chansningar bara. Och typiskt för många motståndare när de möter Luleå. Kan påminna om att Fiskrenset vann skotten ofta med stora siffror mot Luleå i samtliga sex matcher, men när det bara handlade om skottmyror nådde de inte ens till snitt på 2 mål per match (undantag när de fick in några turmål och vi då släppte till 7-0).

4. Försvaret mot skottmyraattackerande lag handlar ju om att försvara området framfår vårt mål, dels för att hindra skymningar, dels för att hindra styrning och dessutom ta bort motståndare från eventuella returer.

Denna del av försvaret är svår att hantera. Stora, starka motspelare kan bli riktigt svåra att komma åt. Här gäller det att kämpa hårt samt undvika att gå över tröskeln och bli utvisade.

5. Sedan har vi den typ av försvar som innebär extravakter. Luleå använder inte sådant försvar. Även om det kan vara effektivt. Ta t.ex. Apan som kör detta kontinuerligt, när motståndare fått fart på anfallen. Då har Apan slutförsvaret att två apor täcker sidorna av vakten samt i extremfallen har de övriga tre framför vakter plus sidovakter men också i målvaktens halvcirkel. När pucken väl når fram till syftar Apan till att etablera spelargröt framför mål med egna- och motståndarspelare där de drar ned allt och alla på isen för att åstadkomma gröt och blinda avblåsningar.

Det är förstås vidrigt att se och när man som Apan kombinerar det med att efter avblåsning, brottning och tjafs gärna 4 mot 1, och det är så löjligt och eftersom Apan kör det hela tiden blir deras matcher ofta en halvtimme längre än övrigas, och vem vill se på sådant? Usch! Är man förvånad över att Apans hemmamatcher drar så få hemmasupportrar?

6. Det ovan beskrivna sitter ordentligt i Bulans lag. Men så försöker andra lag störa genom att addera brutala påhopp och det kan ske var som helst på isen, med syftet att få våra spelare att tappa fokus.

28 februari mötte vi Apan och bjöd bra motstånd, vilket irriterade de uppblåsta aporne, eftersom media förklarade att de var bästigast. Så Apan initerade tjafs och bråk, som de brukar. Men Luleå stod upp, mot den Apa som inbillat sig vara starka, tuffa och farliga – eftersom de tjafsade så j-a mycket alla matcher framför allt framför båda målen – och det landade i hela 19 utvisningar och 53 utvisningsminuter på mindre än 11 minuter i andra perioden. Därefter var Apan uppskrämd när de inte fick tjafsa flera mot en som fegisarna var vana vid. Sedan var de spaka som lamm men lyckades inte rubba 0-0 förrän efter förlängning. Men man såg rädslan under och efter matchen i varje Apansikte. Nu vet de att Luleå inte backar!

Fiskrenset har ju i de flesta slutspelsdrabbningar när det inte går som de vill lagt in brutala överfall på motståndare som inte är beredda, och speciellt i Scandal-i-Analium haft frikort från domarna för sådant. Så när de torskat första matchen och hemma, testade de Fiskrensaröverfall och vi hade runt hundra utvisningsminuer några matcher. Sedan insåg de att Luleå stod upp och la av med det varpå matcherna blev lugnare.

Det trevligaste minnet från Fiskrensaröverfall var när vi hade Fredrik Svensson i laget. Fuskrenset bestämde sig en match för att ställa till med rallarslagsmål och skickade in alla spelare på isen. En av Fiskrensets rookies – en stor och tung fysisk spelare – letade upp en liten Luleåspelare han inte hade koll på, började slita och veva. Men det var Fredrik Svensson, alltså, och den utbildade boxaren Fredrik sänkte busen med en rak höger. Sedan letade Fredrik upp Joel Lundqvist – som innan dess pysslat med att huvudtackla flera oförberedda Luleåjunisar i sarg – och bjöd upp Joel till kamp. Joel fegade ur, gömde sig bakom domare och kom undan. Men alla Fiskrensets spelare och publik hade sett vad som hänt, och Fiskrenset förlorad raskt matchen i fråga samt övriga matcher i kvartsfinalen mot Luleå – utan att köra med några ytterligare överfall.