Timrå IK

Hypocrisy: Det var Kimmo som förlängde Pääjärvi, samma med såna som Skägget, Hartmann, JJ och andra längre kontrakt vars gemensamma nämnare är att de blev för långa. Och var för långa redan när de skrevs. Jag minns när vi skrev tre år med Tomas Skogs en gång i tiden och hur oerhört ovanligt det var, två år betraktades nästan som ett långt kontrakt på den tiden.

Anledningen till att vi strösslat så mycket med längre kontrakt på mindre bärande spelare nu under den här sejouren i SHL lär väl ha att göra med vi nödgas trixa lite med budgetarna och ”lånar” av framtida säsongers budget för att kunna behålla spelarna vid tidpunkten när kontrakten skrivs. Gissningsvis genom att ha t.ex en stegrande lönetrappa under kontraktstiden. Frukten av den kortsiktiga strategin är den vi får skörda nu, och ännu mer nästa säsong.

Men jag håller givetvis med om Pääjärvi. Obegriplig förvandling, han var något så ovanligt som en gammal supertalang som befunnit sig i den absoluta världseliten i en hel karriär och som ändå helt prestigelöst tog på sig det hårda jobbet hos oss och inte minst omformat sig själv till en defensivspecialist från att vara det totalt motsatta i sin ungdom. Många gamla offensiva spetsar blir mer defensiva med tiden och han om någon, med sin grundtalang, vet hur man ska hålla sig flytande. Men så går han och blir rent bedrövlig, jag förstår det inte.

TIK1928: Jag har sagt det länge och säger det igen. Vårt största problem är styrelsen. De tillsätter klubbchef och pekar ut mål och riktning. Där börjar allt. Har man fel styrelse så kommer man aldrig lyfta.

Ett stort problem är det obefintliga ledarskapet på isen. Värvar man spelare som haft tillbakadragna, mindre ansvarsfyllda roller tidigare är det en naturlig konsekvens. Det krävs då en tydlig, dominerande kärna av ledare i truppen som kan skola in dom nya och sätta tydliga krav.
En viktig komponent här är givetvis "leda genom exempel".

Timrås kärna är tyvärr inte stark nog för att klara av att genomdriva denna process.
Lander är en skugga av sig själv, även om hans ledaregenskaper i övrigt är oomtvistade.
Wedda är för skadedrabbad, och tillbringar större delen av tiden i rehab eller med att försöka spela upp sig i form.
EP är ett föredöme när det gäller allt som har med skicklighet att göra, men han går aldrig i bräschen när det går tungt. Det finns inte en uns desperation i hans spel.
Jonte är fixstjärnan som leder offensiven. Hans spel i egen zon bör ingen försöka apa efter, däremot hans förmåga att älska press och lyfta sig med den.
Didde har fantastisk karaktär och sätter exempel med sitt hänsynslösa, självuppoffrande spel. I spelet med puck är han dock på allsvensk nivå. Skadeproblematiken är också ett rejält aber.
Sheriffen har varit en exemplarisk ledare på isen ända fram till i år. Nu är han, tyvärr, fanimej blekare än Forsmark. Ett hårt slag för hela backlinjen.

Sen har vi Hardy, som borde kunnat ansluta sig till kärnan och visa pondus i sin tydligt ansvarstyngda roll som försteback. Det gick inte alls. I början såg det lovande och stabilt ut, men efter skadan har han varit rent ut sagt horribelt dålig. Nu syns det verkligen hur självförtroendet är nere i plösarna. Ingenting sker på instinkt. Det sänder inte bra vibbar eller ger stabilitet och trygghet i backlinjen.