Timrå IK

Ett stort problem är det obefintliga ledarskapet på isen. Värvar man spelare som haft tillbakadragna, mindre ansvarsfyllda roller tidigare är det en naturlig konsekvens. Det krävs då en tydlig, dominerande kärna av ledare i truppen som kan skola in dom nya och sätta tydliga krav.
En viktig komponent här är givetvis "leda genom exempel".

Timrås kärna är tyvärr inte stark nog för att klara av att genomdriva denna process.
Lander är en skugga av sig själv, även om hans ledaregenskaper i övrigt är oomtvistade.
Wedda är för skadedrabbad, och tillbringar större delen av tiden i rehab eller med att försöka spela upp sig i form.
EP är ett föredöme när det gäller allt som har med skicklighet att göra, men han går aldrig i bräschen när det går tungt. Det finns inte en uns desperation i hans spel.
Jonte är fixstjärnan som leder offensiven. Hans spel i egen zon bör ingen försöka apa efter, däremot hans förmåga att älska press och lyfta sig med den.
Didde har fantastisk karaktär och sätter exempel med sitt hänsynslösa, självuppoffrande spel. I spelet med puck är han dock på allsvensk nivå. Skadeproblematiken är också ett rejält aber.
Sheriffen har varit en exemplarisk ledare på isen ända fram till i år. Nu är han, tyvärr, fanimej blekare än Forsmark. Ett hårt slag för hela backlinjen.

Sen har vi Hardy, som borde kunnat ansluta sig till kärnan och visa pondus i sin tydligt ansvarstyngda roll som försteback. Det gick inte alls. I början såg det lovande och stabilt ut, men efter skadan har han varit rent ut sagt horribelt dålig. Nu syns det verkligen hur självförtroendet är nere i plösarna. Ingenting sker på instinkt. Det sänder inte bra vibbar eller ger stabilitet och trygghet i backlinjen.