Nu kvitterade i alla fall LHC...jaha, 3-2. Att man ska behöva sjunka så lågt att man tokhåller på Cluben. Varför kan jag inte lyckas uppbåda en känsla av att vi har avgörandet i egna händer? Det känns som att vi är helt beroende av att andra resultat går rätt väg. Det kanske inte ens räcker ändå. Fy fan vad jobbigt.
Är så in i hel..... trött på dessa eländiga uddamåls-förluster. Nu får det jävl... i mitt skal bli bättring. I kväll måste vi vinna. Kom igen Mike! Vänd på sten o stampa på myrena. Kringlor skall hänga i taket eller ätas med glupande aptit.
Per HApps: Nu jävlar ska här spelas hockey. Nu får det verkligen bli ändring på den här trenden. Själv har jag laddat med The Ramones som soundtrack för kvällen. Särskilt passande låtar ikväll torde vara:
I believe in miracles Beat on the brat Too tough to die
Och har det inte blivit ordn ing på steken innan tredje så får det bli följande på rundgång:
Fan, antingen har jag fått vinterkräksjukan eller så är det nerverna som gör mig illamående. Helt absurt att man kan känna så här inför en jävla hockeymatch. Detta är inget 'intresse', det är en sjukdom.
VARFÖR utsätter man sej för detta gång på gång?!?!? Handsvettt...armsvett....darrningar i hela kroppen...illamående...ilska...vanmakt...irritation...MEN även så blixtrande förälskekänsla....lyckorus..alltså dom gånger det "går som man vill"....Jaja man är väll knäpp....Måste vara detta som kan benämnas hatkärlek....
Vi tycker om dig jättemycket, men ibland går topplocket och det skrivs massa tok. Oftast menar vi det kanske inte, men ibland har vi kanske också lite rätt.
