Kronblom: haha jag är bäst på NHL så du bara vet :) vinner alltid mot allt och alla...men kan tillägga det att Tjobba här på HS är äckligt grym som mig han med :D
Selina: I morgonbitti skall du se att hela tråden är puts väck alternativt söndermodererad när bränslet är slut efter kvällens bravader ute i folkvimlet och baksmällan är någorlunda tillrättalagd.
ernie eagle: Inte det minsta grinig...inte mer än vanligt i alla fall.;-) Trådar som har varit betydligt mer hockeyrelaterade än denna har blivit totalraderade tidigare..
Suuune: Nej varför det. Jag tycker det är roande å uppiggande att läsa om äktenskapets baksidor. Det måste ju upplysa dagens ungdom i god tid innan det verkligen trampar i klaveret :)
Kickan: Man kan inte jämföra så utan man kan bara bevisa för varandra. Det går ju inte att komma med en sån jämförelse mellan olika typer av förhållanden
Kronblom: Du är nog mer romantiskt lagd än jag helt enkelt. Jag har aldrig sett äktenskap som något tecken på att man skulle älska vrandra mer än man gör i vilket förhållande som helst. Snarare har jag bara sett äktenskap som en praktisk lösning för folk när de har ungar, villa, vovve och Volvo ihop.
Kickan: Tycker att du har en lite trist inställning, jag är nog så oreligös som man kan bli. Snedsteg kan alla ta, gifta som ogifta, det tycker jag inte har med saken att göra. Vad man kan göra som nästa steg? Tja man kan kanske inte göra så mycket mer, men vi har bevisat för varanndra hur vi vill leva. Så är min syn på saken och jag respekterar andras syn på detta!
Johan J: Ja, jag vet att alla bröllop inte är kyrkliga. Jag har själv vigt säkert 50 par, om inte fler.
Man kan uppnå nästan samma resultat rent juridiskt på andra sätt också, om än det krävs lite mer papperexercis.
Kanske blir man cynisk efter att i jobbet ha sett så många havererade äktenskap, med allt vad det innebär, som jag har gjort. Fast jag tror inte att min inställning beror på det. Såvitt jag kan minnas hade jag samma inställning även innan jag blev yrkesverksam.
Kronblom: Jag får väl vänta tills min syrra gifter sig dårå, och se vad det verkar vara värt efter det. Fast jag tror inte att de heller tänker gifta sig om än de i vart fall köpte hus för ett och ett halvt år sedan.
Och nu då, när ni har tagit det steget, vad gör ni då när ni vill ta ytterligare ett steg? Tar ett snedsteg? Det sistnämnda tror jag för övrigt är vanligare bland par som är gifta än andra. I vart fall att döma av vad jag vet om min bekantskapskrets.
Kickan: Drar mig från att ge mig in i diskussionen men ser att du är på fel spår. Ett kyrkligt bröllop är måhända en religös cermoni men akten kan även utföras vid rådhus, ambassad etc och äktenskapet som sådant har rent juridiska och skattetekniska följder för inblandade parter.
Kickan: Kan inte påstå att vi hade roligare innan, men tänk dig att när man har gjort det mesta ihop och vill ta ett steg till i sitt förhållande(en yttligare förklaring till varanndra) så är det det steget som gäller i mina ögon! Hade samma inställning som dej tills min syster gifte sig, då fick jag en ny syn på det hela
Kronblom: Jag är varken född i Luleå eller har någonsin ägt någon skoter. Däremot är jag född att älska LHF och har bott i Luleå.
Jag förstår bara inte vad som är så speciellt med att gifta sig och vad äktenskapet som sådant är värt. Det är ju bara en etikett, med religiös innebörd, på ett förhållande. Hade ni inte lika roligt, eller ännu roligare, innan ni gifte er kanske?
Om det inte går någon buss till Gävle är ju tråden ändå överflödig. Då kan den lika gärna användas till att reda ut om det egentligen är värt besväret att gifta sig eller om förhållandet mår bäst av att man fortsätter att bara vara sambos.
Kickan: Det jag nu ska berätta är nog fullkomligt obegripligt för dej som är från Lulio:
Jag var tvungen att sälja skotern för att finansiera bröllopet. Det var inte vilken skoter som helst, det var en SRX700! Kalaset gick på 65 lappar, men jag kan lova: Det var värt varenda krona! Vilken fest, vilken lycka, frugan vacker som få ect ect Vi var strax över 100 pers och med all uppmärksamhet riktad mot oss. Kommer aldrig att glömma den dagen. Visst kommer vardagen, men jag har funnit min livskamrat.
Men vafan har det att göra med att det inte går nån bussresa till Gävle?
Modigt på så sätt att det verkligen är ett stort steg. Kan man verkligen lova någon evig trohet och att älska den personen livet ut? Den första tiden (vilken brukar variera i tid från en vecka till något eller ett par år) är man ju alltid säker på att det är för alltid. Det är när det blir vardag man börjar fundera; ska det vara såhär resten av livet? Fast kanske blir det inte alltid vardag i förhållandet. I mitt nuvarande är det långt ifrån vardag ännu. Men då är såväl jag och han bortresta en hel del vilket gör att vardagstråket blir mer avlägset.
Personligen ser jag inget som helst skäl till att man skall gifta sig. Man kan väl leva tillsammans ändå och jag tror dessutom att man bryr sig mer om inte allt är "säkert" på det sätt det är om man gifter sig. Jag ser äktenskap som enbart religiöst dravel, egentligen, och jag är totalt oreligiös.
Kronblom: Visst har jag rätt mycket att berätta om, men jag vet inte vad som skulle platsa här. Eftersom jag ändå i någon mån värnar om min (och andra inblandades) integritet så blir det mer opersonliga saker jag väljer att skriva om ifall jag nämner andra personer vid namn, och de opersonliga sakerna känns beiga.
Kickan: Hmm, har du inget annat då? Typ ja jag vet inte. Men du! När jag låg i lumpen skulle vi fara till ett ställe i djupaste Älvdalsskogen. Och vet du vad som hände?
Dom hade byggt upp en scen mitt i dalaskogen och gissa vilka som uppträdde?
Kronblom: Coolt. När jag var femton år, vilket var något år efter dig, kom jag inte närmare honom än att han var DJ ett par gånger på något folkparksdisco jag var på emellanåt under sommaren. Fast jag har överlevt ändå.
· 
· 
· 
