Timrå IK

Åkte ut till ödemarken i helgen. Inget internet. Dålig täckning på
mobilen. Till och med text-TV:n med världens sämsta bild
krånglade. Så Leksandsmatchen fick upplevas under gammelryska
former. Vi fick dessutom bara in en kanal på TV-elendet.

En fryntlig Peter Harrysson och näktergalande Babben (ironi)
Larsson stånkade på i "så ska det låta". Själv försökte man följa
hockeyn på den ytterst förvirrade text-TV:n.

Siffror som föll bort och ersattes med märkliga errortecken. Men när
det bara borde vara några minuter kvar så kunde man konstatera
att Leksand ledde med 4-1. Luften pyste ur. Teven fick en
karatespark i sidan så den slocknade för evigt.

Hålögd så tröstade man sig med att svepa en avslagen
whiskeyflaska med sämsta sortens dålig whiskey.

Då ringer mobilen!!! Det är från isladan i Timrå. Telefonhelvetet har
krånglat oavbrutet. Men nu så är ljudet klockrent. Per HApps
skriker:

-Vad säger man om det här då?

Jag fattar ingenting. Vadå 4-4?

I bakgrunden hör jag det största och finaste oväsen jag någonsin
hört i TIK-hallen. Sedan bryts samtalet i ett obeskrivligt vrål när TIK
tar två pinnar på straffar.

Efter segern så vänder svårmodet. Jag upplever plötsligt whiskeyn
som otroligt vällagrad och mogen. Det är nektar som stilfullt dricks i
något overkligt segerrus.

Miraklet i Timrå!

Sedan AIK.
Brrr.

Betänk att det bor en vitryss i alla Boforsare. Hoppas det blir många
TIK-08:or, Bergslagare och annat löst folk som åker till Bofors på
fredag.

Nu är det bara hårt arbete och fanatism som behövs.

Höjden av gnällighet måste vara en miftjej som bor i Örebro! Bara
en reflexsion när man försöker läsa ikapp allt för många missade
dagar på HS.