Tänka sig... Helt plötsligt efter en märklig bussresa så befinner man sig mitt i "Bulla-land" Solen skiner och allt är sådär underbart perfekt. Efter en lång dags aktiviteter så startar en märklig fotbollsturnering. Hela TIK-truppen finns på plats. Sju spelare och undertecknad startar en batalj som får fotbolls-VM att framstå som söndagsskola för småflickor. Fyra plaststolar blir målstolpar. Planen är trång, gropig och har farliga stup på tre sidor och en husvägg med stuprör och annat på den fjärde sidan. -Då kör vi! Efter att nästan direkt ha blivit påkörd av vad jag uppfattade som en mindre personbil (Erik Tägström) så får jag så slutligen ordning på alla kroppsdelar och kan åter focusera på anfall åt andra hållet. Tony Adams (Kalle Koskinen) kommer fri. Jag känner trycket. Som sista man man i försvarslinjen så ser jag Zetterbergs blick. Han är din.
Jag satsar allt framåt. Koskinen, Förlåt. Tony Adams måste stoppas. Allt eller inget. Jag lägger 99 kg Smokey i en tung glidtackling mot den framrusande Adams. Smärtan är obeskrivlig. Det känns som granit. Men när jag åter slår upp ögonen så ligger Kosk... Förlåt. Adams där. Han kravlar i grässlänten... Rajamäki och Crippe asgarvar.
Tony Adams blänger på mig. En skadad pitbull ser nog snäll ut i motsats till Adams (Koskinens) mordiska Falkonettiblick... Hur matchen slutade? Tystnadsplikt. Men efter att ha haltat omkring hela söndagen så är jag helt övertygad om att årets TIK går till slutspel i elitserien. Och här snackar vi inte solsting, utan hörntänder, svett, blod och tårar. Kan också tillägga att slutet av matchen såg jag från sidan av planensom jag lämnade närmast krypande. Hade dock rätt gott sällskap. Även Zetterberg klev av;-)
Vässa klacken! Själv ska jag fixa en Tony Adamströja. Hakka pällä!
T T: tveksamt, men gör han det så vinner vi, det är ju en hockeyestetisk naturlag.
Gött med uppehåll, men mysigt att det drar igång igen. I synnerhet på bortaplan, mot en motståndare som på alla sätt bör betraktas som "bättre än oss". Läs mer
man sig mitt i "Bulla-land" Solen skiner och allt är sådär underbart
perfekt. Efter en lång dags aktiviteter så startar en märklig
fotbollsturnering. Hela TIK-truppen finns på plats. Sju spelare och
undertecknad startar en batalj som får fotbolls-VM att framstå som
söndagsskola för småflickor. Fyra plaststolar blir målstolpar. Planen
är trång, gropig och har farliga stup på tre sidor och en husvägg
med stuprör och annat på den fjärde sidan.
-Då kör vi!
Efter att nästan direkt ha blivit påkörd av vad jag uppfattade som
en mindre personbil (Erik Tägström) så får jag så slutligen ordning
på alla kroppsdelar och kan åter focusera på anfall åt andra hållet.
Tony Adams (Kalle Koskinen) kommer fri. Jag känner trycket. Som
sista man man i försvarslinjen så ser jag Zetterbergs blick. Han är
din.
Jag satsar allt framåt. Koskinen, Förlåt. Tony Adams måste
stoppas. Allt eller inget. Jag lägger 99 kg Smokey i en tung
glidtackling mot den framrusande Adams. Smärtan är obeskrivlig.
Det känns som granit. Men när jag åter slår upp ögonen så ligger
Kosk... Förlåt. Adams där. Han kravlar i grässlänten... Rajamäki och
Crippe asgarvar.
Tony Adams blänger på mig. En skadad pitbull ser nog snäll ut i
motsats till Adams (Koskinens) mordiska Falkonettiblick... Hur
matchen slutade? Tystnadsplikt. Men efter att ha haltat omkring
hela söndagen så är jag helt övertygad om att årets TIK går till
slutspel i elitserien. Och här snackar vi inte solsting, utan
hörntänder, svett, blod och tårar. Kan också tillägga att slutet av
matchen såg jag från sidan av planensom jag lämnade närmast
krypande. Hade dock rätt gott sällskap. Även Zetterberg klev av;-)
Vässa klacken! Själv ska jag fixa en Tony Adamströja. Hakka pällä!