02/03 & 03/04. Timrå åker ur i semifinal. Jag tror att vi mötte VF bägge gångerna men jag har minneslucka. Det jag vet är jag var ensam i hela världen o var ganska lullig.
04/05. Timrå Förlorar kvarten mot Djurgården under lockout-säsongen. Jag gråter och stänger av mobilen, dricker starköl på nån sylta. Jag är ensam i hela världen
06/07. Timrå förlorar i kvarten mot Modo i sista matchen i sudden. Jag sover inte på hela natten. Det känns som om jag blivit rånad på något. Mitt hjärta antagligen. Jag häller i mig lite starkvaror o minns inget mer.
07/08. Revanschen i kvarten mot Modo gör mitt Hjärta lite helt igen men den krossas efter 4-2 i matcher för HV i Semin. Jag är ensam i hela världen.
Kvartsfinal mot HV 08/09. Säger bara skridskoskenan o Mikko. Timrå har spelat ut HV under hela matchen men förlorar i förlängning ändå. Jag är otröstlig. Jag är definitivt ensam i hela världen. Kommer inte ihåg så mycket men går inlindad i nån Timråflagga genom stan o somnar sen i en blomrabatt utanför brorsans hus.
Kvarten mot HV 09/10. Förlust 4-1 i matcher. Jag är faktiskt nykter o åker hem och skurar lägenheten, drar ut jacket. Jag är ensam i hela världen.
Sagan skrivs aldrig färdigt. Den som skulle löpa fram till den stora finalen på hemmaplan. Det blir aldrig så. Ett straffgissel skickar ut mig i den stora, svarta, iskalla världen igen där okända o kända människor (läs Modoiter) tar reda på mitt mobilnr och känner sig tvingade att sms:a hånfulla kommentarer.
Det känns alltid som om jag är ensam i hela världen. Gatorna är tomma. Fönstren är släckta hav. Min halsduk är påminnelse, som gamla kärleksbrev från en flicka som flyttade till en annan stad och träffade en annan. Så här ser lidandets estetik ut. Den är ful som en gammal kärring. Älskade Timrå. Det finns ingen där när jag vänder mig om. Jag går gatan fram, ser mig omkring då och då och upptäcker att ingenting annat än, att jag är ensam i hela världen.
Hahl Bundy: Men man måste försöka hitta ljusglimtar i mörkret. Vi gick i allafall till slutspel. Vi blev iallafall lulliga. Och vi är inte ensamma i lidandet....
· 
Jag tror att vi mötte VF bägge gångerna men jag har minneslucka. Det jag vet är jag var ensam i hela världen o var ganska lullig.
04/05. Timrå Förlorar kvarten mot Djurgården under lockout-säsongen.
Jag gråter och stänger av mobilen, dricker starköl på nån sylta.
Jag är ensam i hela världen
06/07. Timrå förlorar i kvarten mot Modo i sista matchen i sudden.
Jag sover inte på hela natten.
Det känns som om jag blivit rånad på något. Mitt hjärta antagligen.
Jag häller i mig lite starkvaror o minns inget mer.
07/08. Revanschen i kvarten mot Modo gör mitt Hjärta lite helt igen men den krossas efter 4-2 i matcher för HV i Semin.
Jag är ensam i hela världen.
Kvartsfinal mot HV 08/09. Säger bara skridskoskenan o Mikko.
Timrå har spelat ut HV under hela matchen men förlorar i förlängning ändå. Jag är otröstlig. Jag är definitivt ensam i hela världen.
Kommer inte ihåg så mycket men går inlindad i nån Timråflagga genom stan o somnar sen i en blomrabatt utanför brorsans hus.
Kvarten mot HV 09/10. Förlust 4-1 i matcher. Jag är faktiskt nykter o åker hem och skurar lägenheten, drar ut jacket. Jag är ensam i hela världen.
Sagan skrivs aldrig färdigt. Den som skulle löpa fram till den stora finalen på hemmaplan. Det blir aldrig så.
Ett straffgissel skickar ut mig i den stora, svarta, iskalla världen igen där okända o kända människor (läs Modoiter) tar reda på mitt mobilnr och känner sig tvingade att sms:a hånfulla kommentarer.
Det känns alltid som om jag är ensam i hela världen. Gatorna är tomma.
Fönstren är släckta hav. Min halsduk är påminnelse, som gamla kärleksbrev från en flicka som flyttade till en annan stad och träffade en annan.
Så här ser lidandets estetik ut. Den är ful som en gammal kärring.
Älskade Timrå.
Det finns ingen där när jag vänder mig om.
Jag går gatan fram, ser mig omkring då och då och upptäcker att ingenting annat än, att jag är ensam i hela världen.
Redigerad kommentar