Vilken vidrigt iskall, grådaskig, vindpinande skitmorgon. Vilken sagolik morgon!
Ingenting kan släcka den magiska elden som Timrå tände igår. En match för de långa vintrarna som kommer o en match att tala länge om. Kanske inte för det fantastiska spelet utan mer för Kämparandan o effektiviteten när tillfälle gavs! Hjärta, kallas det.
Man kan säga mycket om Axelssons härliga Foppamål i Foppas eget tempel inför 1000-tals enögda modoiter, men det målet såg dom. Det var ett Bruce Lee slag, rätt i solarplexus. Det kändes.
Men Pikkarainen. Vilken hjälte. Vilken osannolik enorm hjälte. Vilken magi.
En man som Media varit med om att rulla i tjära och fjädrar, gör 3 identiskt likadana mål i ett derby som till en början var som en ständigt tillbakahållen orgasm av känslor.
Pikkarainen! I en värld av fantastiska spelareoch ikoner som Lander, Pärssinen, Erixon och andra har Pikkarainen hittills varit den lite klumpige, som alltid spelar som en bakfull säkerhetsrisk, med tanke på alla orättvisa avstängningar o medias drev mot densamme.
Vad jag älskar oväntade hjältar! Jag älskar såna här sagor eftersom det berättar för mig att det finns hopp, att också mitt liv kan tändas upp plötsligt av en gåva, en bön, eller bara en tanke. Att också mitt liv kan ändras i grunden och börja tindra. Jag tror vi behöver sagorna som flyktplaner ur tristessen.
Hahl Bundy: Inget slår bortförklaringarna i MoDolidboken just nu. Spud går på övervarv, genom kaklet. "Timrå har inte ett stabilt försvarsspel, de var tvungen att dra på sig utvisningar så fort vi åkte skridskor. Att vi sen inte kan göra mål är något som de ska vara extremt lycklig över"
Det är gött idag att hålla på Röd/Vitt, här drar grådasket just undan och jag ser en blå himmel!
Mika Hyvärinens ord: Laget är väldigt bra, organisationen känns bra, ligan är bättre, allt känns lite bättre. I love it so far. Allt känns bra, säger han.
· 
Vilken sagolik morgon!
Ingenting kan släcka den magiska elden som Timrå tände igår. En match för de långa vintrarna som kommer o en match att tala länge om.
Kanske inte för det fantastiska spelet utan mer för Kämparandan o effektiviteten när tillfälle gavs!
Hjärta, kallas det.
Man kan säga mycket om Axelssons härliga Foppamål i Foppas eget tempel inför 1000-tals enögda modoiter, men det målet såg dom.
Det var ett Bruce Lee slag, rätt i solarplexus. Det kändes.
Men Pikkarainen. Vilken hjälte. Vilken osannolik enorm hjälte. Vilken magi.
En man som Media varit med om att rulla i tjära och fjädrar, gör 3 identiskt likadana mål i ett derby som till en början var som en ständigt tillbakahållen orgasm av känslor.
Pikkarainen! I en värld av fantastiska spelareoch ikoner som Lander, Pärssinen, Erixon och andra har Pikkarainen hittills varit den lite klumpige, som alltid spelar som en bakfull säkerhetsrisk, med tanke på alla orättvisa avstängningar o medias drev mot densamme.
Vad jag älskar oväntade hjältar!
Jag älskar såna här sagor eftersom det berättar för mig att det finns hopp, att också mitt liv kan tändas upp plötsligt av en gåva, en bön, eller bara en tanke.
Att också mitt liv kan ändras i grunden och börja tindra.
Jag tror vi behöver sagorna som flyktplaner ur tristessen.
Ilkka Pikkarainen är en sån väg hela dan!