Timrås ordförande Tomas Johansson leder Timrå IK med ett leende o ett finger på pausknappen. Det finns inga pengar. Det finns planer på att bygga ny arena men ingen vet var pengarna ska tas ifrån.
Jag vet inte om jag vill se nån som Stenbeck köpa upp klubben jag älskar för blinda pengar som inte ser eller kan läsa historien, som inte har klubbens anor i sitt blod som vi stackars dårar som står längst ner på en annan pyramid, den ekonomiska, o som håller Timrå IK under armarna med våra pengar, vårt engagemang och vår trofasta heder. Samtidigt vill jag få ett stopp på både det ekonomiska som det sportsliga läckaget. Det är som om någon rivit upp ett sår i flickan jag älskar. Det är verkligen avskyvärt att se Timrå förlora o veta redan innan matchen startar att de kommer förlora. Timrå är ett lag som inte, likt HV 71, kan borra ner skallen mellan axlarna o med en stabil spelidé genomföra sin plan utan att hemfalla åt allt för mycket tankar och känslor.
Timrå IK är tvärtom. Det är bland annat därför jag älskar Timrå. För att det INTE är en klubb bland alla andra. Men samtidigt vill jag ge laget, länet och fansen, en ärlig chans att vinna något, en förbaskad seriematch till att börja med. Alla vet att det krävs pengar för att vinna någonting i den här världen, o kanske är rika investerare en bra första början, någonstans för vargen att slå läger och se över sina tillgångar. Just nu rasar Timrå som en sten i mörkt vatten och vi kapsejsade kärlekssoldater sitter tårögda med natten som en mur framför oss.
Efter segrarna mot LHC o VF finns det fortfarande ingen anledning att le. Inte än. Att älska ett lag handlar egentligen bara till en viss del om segrar och förluster. Vi fans kommer med tomma händer till torget. Vi har inget att sälja. Vi kan inte bara tippa all kärlek över kanten, bara för att vårt lag förlorar. Vi är tatuerade för alltid. Jag älskar inte Timrå mindre för att de förlorar. Det har ingenting med min kärlek att göra.
Med det skrivet är det så klart ändå oändligt mycket roligare att se Hirso mfl åka o kämpa som dom nu har gjort.
Vi har trots allt lyckats vinna 2 matcher på raken nu o det är en sorts krampaktig lättnad. Som när man varit på könspolikliniken, man bryr sig knappt vilket resultat provsvaret visade, man är glad att man lever. Timrå IK lever. Det räcker fint för oss idioter som en gång gjorde det stora misstaget att djupt förälska oss i den anrika, klubben från världens centrum, från... Ja, ni hör ju själva. Storhetsvansinnet slår till igen. Bäst att sluta skriva nu. O dessutom ligger fortfarande Modo mfl flera poäng före...
Mika Hyvärinens ord: Laget är väldigt bra, organisationen känns bra, ligan är bättre, allt känns lite bättre. I love it so far. Allt känns bra, säger han.
· 
Jag vet inte om jag vill se nån som Stenbeck köpa upp klubben jag älskar för blinda pengar som inte ser eller kan läsa historien, som inte har klubbens anor i sitt blod som vi stackars dårar som står längst ner på en annan pyramid, den ekonomiska, o som håller Timrå IK under armarna med våra pengar, vårt engagemang och vår trofasta heder.
Samtidigt vill jag få ett stopp på både det ekonomiska som det sportsliga läckaget.
Det är som om någon rivit upp ett sår i flickan jag älskar.
Det är verkligen avskyvärt att se Timrå förlora o veta redan innan matchen startar att de kommer förlora.
Timrå är ett lag som inte, likt HV 71, kan borra ner skallen mellan axlarna o med en stabil spelidé genomföra sin plan utan att hemfalla åt allt för mycket tankar och känslor.
Timrå IK är tvärtom. Det är bland annat därför jag älskar Timrå.
För att det INTE är en klubb bland alla andra. Men samtidigt vill jag ge laget, länet och fansen, en ärlig chans att vinna något, en förbaskad seriematch till att börja med.
Alla vet att det krävs pengar för att vinna någonting i den här världen, o kanske är rika investerare en bra första början, någonstans för vargen att slå läger och se över sina tillgångar.
Just nu rasar Timrå som en sten i mörkt vatten och vi kapsejsade kärlekssoldater sitter tårögda med natten som en mur framför oss.
Efter segrarna mot LHC o VF finns det fortfarande ingen anledning att le. Inte än.
Att älska ett lag handlar egentligen bara till en viss del om segrar och förluster.
Vi fans kommer med tomma händer till torget. Vi har inget att sälja.
Vi kan inte bara tippa all kärlek över kanten, bara för att vårt lag förlorar.
Vi är tatuerade för alltid. Jag älskar inte Timrå mindre för att de förlorar. Det har ingenting med min kärlek att göra.
Med det skrivet är det så klart ändå oändligt mycket roligare att se Hirso mfl åka o kämpa som dom nu har gjort.
Vi har trots allt lyckats vinna 2 matcher på raken nu o det är en sorts krampaktig lättnad.
Som när man varit på könspolikliniken, man bryr sig knappt vilket resultat provsvaret visade, man är glad att man lever.
Timrå IK lever.
Det räcker fint för oss idioter som en gång gjorde det stora misstaget att djupt förälska oss i den anrika, klubben från världens centrum, från... Ja, ni hör ju själva.
Storhetsvansinnet slår till igen. Bäst att sluta skriva nu.
O dessutom ligger fortfarande Modo mfl flera poäng före...