Timrå IK

Olle: Den där matchserien, alltså...fan så underbar den var. Babyface Carlsson, som segnar ner närmast livlös efter Norrenas CHOCKSPEARING och får den sistnämnde avstängd. Mandervilles fantastiska tajming, som fick den där 50-50 situationen att få en paralyserande effekt på domarna. Vad hände, rätt eller fel?

Njutning, rakt igenom. Eller inte rakt igenom. Hade osmaken att pallra mig upp till Timrå den enda matchen som Timrå torskade. Höll på att kräkas på dom oerhört äckliga LHC-dräggen som stod rakt under mig.

Bragd-Birger: Han blev ganska helgonförklarad efter den matchserien. Manderville alltså. Man hade ju sett honom i Penguins innan han kom till Timrå men innan dess var han bara en brunkare som lirade i 4:e linan. I Timrå personifierade han ordet "karaktärsspelare". Han var där med klubban i ansiktet på någon i helt rätt tillfälle, han knockar motståndarmålvakten, han gör mål, han checkade stenhårt...och han älskade det.

Idag, när man kan ställa sig ytterst tveksam till hur en hockeyspelare egentligen skall bete sig i dom rödvita färgerna, så kan man verkligen bara drömma sig tillbaka och minnas vad han representerade för klubben. Fy fans jävla helvete, det var bättre förr.