TikAlltid: Nu är det sm såhär, jag har följt Timrå IK sen i runda slängar tioårsåldern.Att man som lågstadieelev följde ett lag är kanske att överdriva det hela, men jag såg åtminstone fler matcher live än gemene vuxen Supporter gör idag. Som pojkspelare i klubben sålde vi ju program före matcherna vilket innebar att man också fick se själva matchen.
Ett av mina allra första hockeyminnen är när vi i kvalserien 1981 inför en utsåld Timrå Isstadion lirar knätofsarna av Leksand och vinner med 6-0. Det var det häftigaste jag hade upplevt där och då, förstås, och där och då startade min resa till att bli den jag är idag. För visst är det så att man formats med och kring Timrå IK. Hur många timmar av ens liv har man inte tillbringat antingen på plats för att se på hockey live, eller för att se detsamma på TV, eller sittande i buss eller tåg för den delen på väg till eller ifrån detsamma?
Vi kan väl säga att jag började följa det här laget på allvar året jag hade fyllt 15. Åren däremellan var man mer som ett bihang. Sen tickade ju åren på och den ångest du efterlyser har nog gjort mer gott än ont vill jag ändå påstå. Lek med tanken att Timrå IK alltid varit ett elitserielag. Ja, t.om ett vinnande elitserielag, som bara kunde rada upp framgångarna en efter en. Då hade vi förmodligen inte varit där vi är just nu med pågående rekonstruktion och degradering, men ändå, då hade man säkert formats till en helt annan människa.
Som Supporter till Timrå IK har man fått vänja sig att aldrig nå dit man vill. Inte hela vägen. Att vackert ställa sig i kö och hoppas att man kanske blir sist vald, om ens det.
Aber doch.. vissa framgångar har allt skördats under min livsepok, så helt livegen har man inte tvingats vara och det är ju vid dessa få tillfällen de otaliga prövningar man med egen fri vilja genomhärdat har gjort att man ändå känt sig som en "vinnare". Riktigt rutten tröst lite i perspektiv, javisst, men vi ger aldrig upp, som det ju heter.
· 
· 
