Lyfter upp den här tråden för att lite filosofiskt konstatera: man kan vara borta från slutspel, och man kan vara borta i ett slutspel. Våra länsgrannars hemkomst ackompanjeras av en svag, men ändock markant, doft av urin. Mitt hjärta gråter.
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
