Knylan: Men jag har väl i fel i sak i mina argument. Jag tycker välinte heller att J20-matchen mot Djurgården i tisdags tände något hopp om någon blivande Elitseriestjärna ur den upplagan.
Men vad jag reflekterar över är hela fenomenet kring juniorhockeyn och att detta inte bara handlar om rena och skära tillfälligheter utan att den här rädslan för att låta lillebror prova in kostymen pågått i många många år inom föreningen.
Man vill gärna ge skenet över vilken fantastisk juniorverksamhet man har i Timrå och gotta sig åt alla framgångar i diverse serier, cuper,mästerskap och sola sig i glansen när det går bra, men skenet bedrar.
Utvändigt på fasaden ser allting helprofessionellt och genomtänkt ut men invändigt är synen inte fullt lika upphetsande.
Man måste göra någonting det här nu en gång för alla innan allting självdör.
Man har skjutit sig själva i foten och de håller inte längre att man trycker upp proffsiga broschyrer och beskriver verksamheten som ett lyckokast där ledarna och styrelsen håller varandra om ryggen och går omkring med vackra tankar utan vad jag vill se är konkreta handlingar.
Att man en gång för alla kommer till skott och stakar ut framtiden. Nu befinner vi oss vid ett vägskäl och nu kan man inte längre skjuta problemen framför sig.
Utvecklingen är både oroväckande och alarmerande på alla sätt och vis!
Men vad jag reflekterar över är hela fenomenet kring juniorhockeyn och att detta inte bara handlar om rena och skära tillfälligheter utan att den här rädslan för att låta lillebror prova in kostymen pågått i många många år inom föreningen.
Man vill gärna ge skenet över vilken fantastisk juniorverksamhet man har i Timrå och gotta sig åt alla framgångar i diverse serier, cuper,mästerskap och sola sig i glansen när det går bra, men skenet bedrar.
Utvändigt på fasaden ser allting helprofessionellt och genomtänkt ut men invändigt är synen inte fullt lika upphetsande.
Man måste göra någonting det här nu en gång för alla innan allting självdör.
Man har skjutit sig själva i foten och de håller inte längre att man trycker upp proffsiga broschyrer och beskriver verksamheten som ett lyckokast där ledarna och styrelsen håller varandra om ryggen och går omkring med vackra tankar utan vad jag vill se är konkreta handlingar.
Att man en gång för alla kommer till skott och stakar ut framtiden. Nu befinner vi oss vid ett vägskäl och nu kan man inte längre skjuta problemen framför sig.
Utvecklingen är både oroväckande och alarmerande på alla sätt och vis!
Upp till bevis!