Timrå IK

Kevin O Shea: Att se bakåt är sällan rätt metod för att nå utveckling, men jag gör det enbart för att ge exempel på något som vi faktiskt varit bland de allra bästa i landet på. Under den senare delen av -60-talet så kallades den hockeyskola som Timrå i utvecklade i samarbete med Verner Persson för "banbrytande", m.m. Den hade ögpnen på sig från hela Sverige och det dröjde inte innan resultaten visade sig. Denna ungdomsverksamhet kunde vi sedan dra nytta av under åtminstone halva -70-talet, ja, så länge vi nu var kvar i ES. Att unga lovande spelare vill spela så högt up som möjligt, det var självklart det som gällde redan då. Faktum är att vi såg spåren av denna unika verksamhet under en lång följd av år. Vi var ju med och slogs om ädla medaljer ända till mitten av -80-talet, trots att klubben i stort sett var konkursmässig. Sedan var det något som hände. Något gick väldigt snett. Och det var inte enbart det faktum att vi sällan eller aldrig fick behålla de talanger som kom fram. Hela systemet stannade av, på nåt sätt. Varför det?

Något säger mig att vi under den gyllene tiden hade det väldigt bra ställt med ledare på juniorsidan. Hur ser det ut med detta idag, om vi jämför med de klubbar som faktiskt lyckas, till skillnad mot oss? Vilka personer är det man knyter upp på ledarsidan? Vilka krav ställs där, och vad görs för att nå utveckling?