Under en kväll utan hockey på någon nämnvärd högre nivå sitter jag och letar runt lite bland gamla minnen. Det är onekligen så att det passerar en del trevligheter plus givetvis vissa inte fullt lika roliga minnen.
Vi börjar med de trevliga:
Timrå IK - Södertälje, Allsvenskan, 1982/83
8-0
Publik: 7 856
Timrå IK - Järveds IF, Division 1 N, 1983/84
20-1
Publik: 387
Timrå IK - Huddinge IK, Playoff 1, 1988/89
5-4, s.d
Publik: 745
Timrå IK - Nyköping, Kvalserien, 1999/00
4-0
Publik: 5 500
Timrå IK - Leksand, Kvalserien, 2001/02
5-4, str.
Publik: 5 500
Timrå IK - Luleå, SM-kvart 2, 2002/03
2-1, s.d
Publik: 5 352
Listorna är sorterade säsongsvis, så det är alltså ingen inbördes ranking som anges. Här tar givetvis matchen mot Nyköping första pris. Utan någon som helst konkurrens. God tvåa är matchen mot Södertälje i Allsvenskan 1983. Undertecknad på plats, nyligen fyllda 12 bast, klamrar man sig fast längs nåt räcke i Timrå Isstadion, då god för 8 000, i den vanvettiga trängseln som rådde. Vi hade ju inlett Allsvenskan strålande och var obesegrade när Tälje kom på besök. sagt och gjort, kringellaget pulvriserades fullständigt. Sedan gick det sämre. Framför allt hade vi problem på hemmaplan, där pressen att vinna nog var på tok för hög. You´re going down, and down deep, blev väl kontentan av det hela. Sedan den här säsongen skulle inte hockeyn i Timrå bli sig riktigt lik på rätt länge.
Järvedsmatchen nämner jag enbart för att sedan kunna nämna resultatet i returnötet, som då av givna skäl placeras i den inte lika bra listan. Huddinge-matchen minns jag nästan som det vore igår. Jag minns var jag stod och tiddade, och jag minns nästan vilka som stod bredvid. Varför det undrar ni? Ja, kanske för att det väl inte var nåt jättedrag på biljetter, så min gamle vän Tomas kunde utan problem, och utan någon som helst eftertanke, ta ett par snabba kliv uppför den halvtomma läktaren, och rycka mig i armen ihållandes en kopp med väldigt v a r m t kaffe. Matchen mot Huddinge då. Ja, Jerry Friman kvitterar 19.54, och Ove Öström avgör efter 101 minuters spel. Nytt svenskt rekord i förlängningar där och då. Huddinge hämtade sig inte utan TIK tog tredje matchen med 4-0 på bortaplan. Snacka om vändning…
Leksandsmötet i Kvalserien är egentligen mest fylld av ångest. Ångest över att spela kvalspel, och en j-vla ångest över att bevittna något så uselt, under de 56 första spelminuterna. Sedan börjar vi lira hockey! Eller var det Leksand som slutade, kanske? Nåväl, Linus Fagemo sätter 2-4 efter 56.00. Tröstmål, inget annat, det tänkte man. 47 sekunder senare sätter Mackan Matthiasson 3-4, och nu var det ju helt plötsligt match! Ett måls underläge med drygt tre minuter kvar är ju inget underläge att tala om. Men kvitteringen skulle låta vänta på sig. När klockan stod på 59.57 får då Timo Peltomaa den där underbara passningen in från sarghörnet - alla som var där minns hur det såg ut - Leksandskeepern Sean Gauthier går bort sig och Peltomaa får öppet mål. Kvittering 4-4! Mackan avgör sedan tillställningen på straff. "Vi ska tillbaka". Det var så det lät. Ja, men ni är ju tillbaka nu, där ni ska vara. Ja, Leksand alltså.
Luleåmatchen är nog det mest plågsamma jag varit med om vad gäller hockey. Ja, frånsett att tvingas spela hockey på uteis i -16 grader förstås. Men som publik är den värst. Ja, frånsett när segerpucken sitter då. Där var det verkligen en total eufori! Packade som i en sillburk i över sex perioder - nästan två fulla matcher - ja, nästan sju perioder hann det gå innan Markus Åkerblom satte vinstpucken 12.17 in i period sex. Var det någon som hann tima toalettbesöken bättre än mig här?
De lite mindre sakerna tar vi här:
Timrå IK - IF Björklöven, Elitserien 1981/82
0-10
7 914
Järveds IF - Timrå IK, Division 1 N, 1983/84
6-4
413
Timrå IK - S/G Hockey, Allsvenskan, 1985/86
2-16
295
Timrå IK - Bergnäset, Division 1 N, 1987/88
5-6
69
Här har jag enbart minnen från matchen mot S/G Hockey och matchen mot Bergnäset. S/G-matchen var ju en skymf mot all värdighet som fanns för spelet hockey, och givetvis för Timrå IK. Förutom den enda säsongen i modern tid där vi som sämst spelat playoff - säsongen 1993/94, där vi slutade först på tredje plats i fortsättningsserien, rejält akterseglade av Skellefteå och Björklöven - så var väl hocken i Timrå riktigt på fallrepet här. Egna produkter tog vi fram, det var inte det som var problemet. Då vi inte lyckades sätta samman ett vettigt lag så var det ju en omöjlighet att försöka locka kvar spelare som t.ex Tommy Sjödinoch Thomas Åhman. Talande nog var väl när Sundsval Hockey gick om oss säsongen efteråt, och placerade sig före oss i tävlingssammanhang för första gången sedan andra världskriget, ungefär. Bergnäsetmatchen finns ju med enbart för att visa på den lägst noterade publiksiffran genom alla tider vad gäller A-lagsspel. Detta i Timrå Isstadion, givetvis. 69 mäniskor, i en hall som tog in 7 500. Vi snackar fett eko vid alla mål! Det var väl nästan så att det totala antalet spelare, ledare och funktionärer utgjorde en större mängd än den publik som hade offrat sig att komma dit. Om jag var där? Jorå, såatte... Det var jag alltid på den här tiden. Liksom senare, givetvis. Nej, nu får det nog räcka här tror jag. Maratoninlägg brukar kunna bli rätt dryga att läsa. Nu är det nog!
Vi börjar med de trevliga:
Listorna är sorterade säsongsvis, så det är alltså ingen inbördes ranking som anges. Här tar givetvis matchen mot Nyköping första pris. Utan någon som helst konkurrens.
God tvåa är matchen mot Södertälje i Allsvenskan 1983. Undertecknad på plats, nyligen fyllda 12 bast, klamrar man sig fast längs nåt räcke i Timrå Isstadion, då god för 8 000, i den vanvettiga trängseln som rådde. Vi hade ju inlett Allsvenskan strålande och var obesegrade när Tälje kom på besök. sagt och gjort, kringellaget pulvriserades fullständigt. Sedan gick det sämre. Framför allt hade vi problem på hemmaplan, där pressen att vinna nog var på tok för hög. You´re going down, and down deep, blev väl kontentan av det hela. Sedan den här säsongen skulle inte hockeyn i Timrå bli sig riktigt lik på rätt länge.
Järvedsmatchen nämner jag enbart för att sedan kunna nämna resultatet i returnötet, som då av givna skäl placeras i den inte lika bra listan. Huddinge-matchen minns jag nästan som det vore igår. Jag minns var jag stod och tiddade, och jag minns nästan vilka som stod bredvid. Varför det undrar ni? Ja, kanske för att det väl inte var nåt jättedrag på biljetter, så min gamle vän Tomas kunde utan problem, och utan någon som helst eftertanke, ta ett par snabba kliv uppför den halvtomma läktaren, och rycka mig i armen ihållandes en kopp med väldigt v a r m t kaffe. Matchen mot Huddinge då. Ja, Jerry Friman kvitterar 19.54, och Ove Öström avgör efter 101 minuters spel. Nytt svenskt rekord i förlängningar där och då. Huddinge hämtade sig inte utan TIK tog tredje matchen med 4-0 på bortaplan. Snacka om vändning…
Leksandsmötet i Kvalserien är egentligen mest fylld av ångest. Ångest över att spela kvalspel, och en j-vla ångest över att bevittna något så uselt, under de 56 första spelminuterna. Sedan börjar vi lira hockey! Eller var det Leksand som slutade, kanske? Nåväl, Linus Fagemo sätter 2-4 efter 56.00. Tröstmål, inget annat, det tänkte man. 47 sekunder senare sätter Mackan Matthiasson 3-4, och nu var det ju helt plötsligt match! Ett måls underläge med drygt tre minuter kvar är ju inget underläge att tala om. Men kvitteringen skulle låta vänta på sig. När klockan stod på 59.57 får då Timo Peltomaa den där underbara passningen in från sarghörnet - alla som var där minns hur det såg ut - Leksandskeepern Sean Gauthier går bort sig och Peltomaa får öppet mål. Kvittering 4-4!
Mackan avgör sedan tillställningen på straff. "Vi ska tillbaka". Det var så det lät. Ja, men ni är ju tillbaka nu, där ni ska vara. Ja, Leksand alltså.
Luleåmatchen är nog det mest plågsamma jag varit med om vad gäller hockey. Ja, frånsett att tvingas spela hockey på uteis i -16 grader förstås. Men som publik är den värst. Ja, frånsett när segerpucken sitter då. Där var det verkligen en total eufori! Packade som i en sillburk i över sex perioder - nästan två fulla matcher - ja, nästan sju perioder hann det gå innan Markus Åkerblom satte vinstpucken 12.17 in i period sex. Var det någon som hann tima toalettbesöken bättre än mig här?
De lite mindre sakerna tar vi här:
Här har jag enbart minnen från matchen mot S/G Hockey och matchen mot Bergnäset. S/G-matchen var ju en skymf mot all värdighet som fanns för spelet hockey, och givetvis för Timrå IK. Förutom den enda säsongen i modern tid där vi som sämst spelat playoff - säsongen 1993/94, där vi slutade först på tredje plats i fortsättningsserien, rejält akterseglade av Skellefteå och Björklöven - så var väl hocken i Timrå riktigt på fallrepet här. Egna produkter tog vi fram, det var inte det som var problemet. Då vi inte lyckades sätta samman ett vettigt lag så var det ju en omöjlighet att försöka locka kvar spelare som t.ex Tommy Sjödinoch Thomas Åhman. Talande nog var väl när Sundsval Hockey gick om oss säsongen efteråt, och placerade sig före oss i tävlingssammanhang för första gången sedan andra världskriget, ungefär.
Bergnäsetmatchen finns ju med enbart för att visa på den lägst noterade publiksiffran genom alla tider vad gäller A-lagsspel. Detta i Timrå Isstadion, givetvis. 69 mäniskor, i en hall som tog in 7 500. Vi snackar fett eko vid alla mål! Det var väl nästan så att det totala antalet spelare, ledare och funktionärer utgjorde en större mängd än den publik som hade offrat sig att komma dit. Om jag var där? Jorå, såatte...
Det var jag alltid på den här tiden. Liksom senare, givetvis. Nej, nu får det nog räcka här tror jag. Maratoninlägg brukar kunna bli rätt dryga att läsa. Nu är det nog!