Ja, så var säsongen över på riktigt då. För alla lag, och inte bara för vår del. Vad jag kände direkt efter vårt uttågande har jag redan nämnt, så det tänker jag inte dra på nytt. Dock så lever ju känslan kvar vilka oerhört små marginaler det är som skiljer mellan med och motgång. Skulle jag välja att peka ut något av de kvarvarande fyra i semifinalkvartetten som har haft lite mer medstudsar än de övriga framställs jag väl enbart som bitter. Därför undviker jag att göra det. För bitter är verkligen det sista jag är. Jag försökte att undvika det omedelbart efter att Svartvadet hade slagit in 2-1 i match sju uppe i Ö-vik. Jag tror att jag lyckades rätt bra med den planen, men oj vad svårt det var. Man fick verkligen stålsätta sig själv i känslan att allt inte var negativt iom vårt utträde. Och det var det förstås inte heller, men att tvinga sig själv att inta den känslan redan där och då, nästan bara för att kunna härda ut med sig själv, det var inte lätt.
Efter en riktigt mäktig envig om sju matcher, där det inte alls skilde mycket för att vi skulle vara det lag som gick vidare så hade vi då MoDo i semifinal. En semi mot HV där jag var "helt säker på" att HV skulle gå vidare. Lätt dessutom. Varför tyckte jag det? Ja, nu i efterhand vet jag inte om HV´s spel hade övertygat så himla mycket på mig under grundserien. Tvärtom så hade väl laget visat upp en förmåga att inte alls stå upp under 60 minuter. Självklart tänker jag på mötet hemma innan jul, när vi vände underläge med 0-3 efter 3.07, 1-4 efter en period och 2-6 med halva matchen kvar, där vi genom att plocka fram ett enormt hjärta visar prov på vilka det är som aldrig ger upp. Men jag trodde på HV. Mest var det nog för att jag inte gillade MoDo så mycket i det läget som jag trodde/ville att de skulle åka ur. Man slår ju inte ut Timrå ostraffat, menar jag.
Här visar dock MoDo upp att man är bäst när det verkligen gäller, och återigen att man har den lilla tur som krävs för att göra de mest osannolika mål. Nej, tolka mig inte som varandes bitter, snälla, för det är jag inte. Bra lag har tur, det är ju så det sägs. Och det är självklart även så det är. För slutspelshockeyn består mycket i just med- och motflyt. Kommer man som lag in i flytet kan man välta vilket lag som helst. MoDo hittade rätt flyt vid helt rätt ögonblick. Sedan hade man spelare som var beredda att göra i stort sett vad som helst för att få vinna. Det är inte nog viktigt i ett SM-slutspel.
Linköping övertygade stort på mig när man på ett närapå förnedrade sätt omintetgjorde FBKs guldplaner i sin semifinal. Med den insatsen i fokus skulle ju MoDo inte ha någon chans i finalen. Heller, är väl bäst att säga, för det skulle de ju inte ha i semin.. heller...
Det är i regel väldigt kul att onda på andra lag. MoDo är ett sådant lag. Det är nog lite extra nöjsamt just där, det får jag erkänna. Men detta är ju något som sker under hela säsongen, och från båda parter. Varde rättvisa, typ. Därav "mina mer än säkra" spådomar angående resultaten i semi- och finalmatcherna. Nu när vi vet hur det gick så upplevde jag en väldigt konstig känsla under den senare delen av finalserien. Eller egentligen handlade det om hur känslorna till slut vägde över. Av två onda ting väljer man...? Ja, vaddå? LHC är av hävd inget lag jag unnar framgång. Inte än. Nej, de behöver växa till sig lite mer på toppnivå innan ett SM-tecken till östergötarna ska kännas riktigt passande. Min syn på MoDo går nog hand i hand med den som många andra TIKare här på HS har. Att unna dem framgång? Njae, inte direkt. Men det är ju så länge sen de vann sist, och alla sura finalförluster genom åren då? Nope, tyvärr. Visst, alternativet att oengagerat sätta sig ned och beskåda finalen som helt oviktig fanns förstås. Och jag försökte verkligen göra det till en början, men jag märkte ju att det var svårt att riktigt klara detta. Till slut så satt man där och hoppades på att inget av lagen skulle göra mål. Ja, en ickevinnare som guldmedaljör, perfekt! Ni hör hur barnsligt detta låter, eller hur?
Till slut kändes det faktiskt riktigt kul när MoDo nu fick vinna. Kontentan av match sex var att LHC inte hade någon motvapen mot MoDos defensiv. En defensiv som Timrå hade visat sig mer mogen att ta itu med under den matchserien. Ja, jag vet. MoDo var inte alls samma lag i kvarten som man var i finalen. Man hade vuxit samman till en ännu starkare grupp ju längre slutspelet led, och att Timrås insats i kvarten skulle ha räckt mot MoDo i finalen är väl osäkert. Men samtidigt så vet man ju inte. Man måste ju få hoppas att det nog inte var så långt ifrån ändå. Nästa säsong kanske det är vår tur. Jag hoppas det.
Efter en riktigt mäktig envig om sju matcher, där det inte alls skilde mycket för att vi skulle vara det lag som gick vidare så hade vi då MoDo i semifinal. En semi mot HV där jag var "helt säker på" att HV skulle gå vidare. Lätt dessutom. Varför tyckte jag det? Ja, nu i efterhand vet jag inte om HV´s spel hade övertygat så himla mycket på mig under grundserien. Tvärtom så hade väl laget visat upp en förmåga att inte alls stå upp under 60 minuter. Självklart tänker jag på mötet hemma innan jul, när vi vände underläge med 0-3 efter 3.07, 1-4 efter en period och 2-6 med halva matchen kvar, där vi genom att plocka fram ett enormt hjärta visar prov på vilka det är som aldrig ger upp. Men jag trodde på HV. Mest var det nog för att jag inte gillade MoDo så mycket i det läget som jag trodde/ville att de skulle åka ur. Man slår ju inte ut Timrå ostraffat, menar jag.
Här visar dock MoDo upp att man är bäst när det verkligen gäller, och återigen att man har den lilla tur som krävs för att göra de mest osannolika mål. Nej, tolka mig inte som varandes bitter, snälla, för det är jag inte. Bra lag har tur, det är ju så det sägs. Och det är självklart även så det är. För slutspelshockeyn består mycket i just med- och motflyt. Kommer man som lag in i flytet kan man välta vilket lag som helst. MoDo hittade rätt flyt vid helt rätt ögonblick. Sedan hade man spelare som var beredda att göra i stort sett vad som helst för att få vinna. Det är inte nog viktigt i ett SM-slutspel.
Linköping övertygade stort på mig när man på ett närapå förnedrade sätt omintetgjorde FBKs guldplaner i sin semifinal. Med den insatsen i fokus skulle ju MoDo inte ha någon chans i finalen. Heller, är väl bäst att säga, för det skulle de ju inte ha i semin.. heller...
Det är i regel väldigt kul att onda på andra lag. MoDo är ett sådant lag. Det är nog lite extra nöjsamt just där, det får jag erkänna. Men detta är ju något som sker under hela säsongen, och från båda parter. Varde rättvisa, typ.
Därav "mina mer än säkra" spådomar angående resultaten i semi- och finalmatcherna. Nu när vi vet hur det gick så upplevde jag en väldigt konstig känsla under den senare delen av finalserien. Eller egentligen handlade det om hur känslorna till slut vägde över. Av två onda ting väljer man...? Ja, vaddå? LHC är av hävd inget lag jag unnar framgång. Inte än. Nej, de behöver växa till sig lite mer på toppnivå innan ett SM-tecken till östergötarna ska kännas riktigt passande. Min syn på MoDo går nog hand i hand med den som många andra TIKare här på HS har. Att unna dem framgång? Njae, inte direkt. Men det är ju så länge sen de vann sist, och alla sura finalförluster genom åren då? Nope, tyvärr.
Visst, alternativet att oengagerat sätta sig ned och beskåda finalen som helt oviktig fanns förstås. Och jag försökte verkligen göra det till en början, men jag märkte ju att det var svårt att riktigt klara detta. Till slut så satt man där och hoppades på att inget av lagen skulle göra mål. Ja, en ickevinnare som guldmedaljör, perfekt! Ni hör hur barnsligt detta låter, eller hur?
Till slut kändes det faktiskt riktigt kul när MoDo nu fick vinna. Kontentan av match sex var att LHC inte hade någon motvapen mot MoDos defensiv. En defensiv som Timrå hade visat sig mer mogen att ta itu med under den matchserien. Ja, jag vet. MoDo var inte alls samma lag i kvarten som man var i finalen. Man hade vuxit samman till en ännu starkare grupp ju längre slutspelet led, och att Timrås insats i kvarten skulle ha räckt mot MoDo i finalen är väl osäkert. Men samtidigt så vet man ju inte. Man måste ju få hoppas att det nog inte var så långt ifrån ändå. Nästa säsong kanske det är vår tur. Jag hoppas det.