Sidan uppdateras nu automatiskt med de nya inlägg som skrivs.
Jag har under midsommarhelgen lyssnat ett flertal gånger på Blue Cheer's "Vincebus Eruptum", och beslutat mig för att den plattans distade gitarr som antingen nöter riff eller ylar solon, den plattans energiskt dunkande bas och hamrande trummor, är hårdrock och ingenting annat än hårdrock (om man plockar bort de första två låtarna som covrar blues och 50-talsrock). Här hör vi även flera låtar med ett utdraget kakofoniskt outro, som absolut inte fanns i sextiotalens hårda rock - med ett klent undantag av Who's "My Generation".
Här hör vi hårdrock för första gången i dess ursprungliga opolerade råa form. Detta är inte frågan om sextiotalsrock, som råkat bli lite hårdare än andra genom en överstyrd gitarr - som Who, Yardbirds eller Cream. Detta är inte musik i form av Hendrix blues-onani, som kan vara hård - men mer hårdblues än hårdrock.
Vincebus Eruptum kom i januari 1968. Både Iron Butterfly's "Heavy" och Steppenwolf's första kom samma månad, men ingen av dem är i närheten av att vara så banbrytande som Blue Cheer.
Veckans hetaste ämnen
463
· 
· 
· 
· 
Men jag hörde en intervju med någon indisk politiker som inte var så orolig då det inte fanns plats för så mycket fler bilar i trafik i Indien, rent fysiskt alltså. Det är redan ohyggligt trångt i landet och infrastrukturen för personbilstrafiken var grovt underdimesionerad och nästan omöjlig att bygga ut. Det blir nog till att åka kollektivt i fortsättningen med.
gfx.aftonbladet.se/multimedia/archive/00132/INDIEN_132746w.jpg