hellge: Hela konserten från Memphis ´82 är riktigt tung och de låtar som från början karaktäriseras som Priest-klassiker upplevs förstås som ännu tyngre. Victim of Changes blir inte tyngre än såhär..
Synd att de inte låter lika tungt numer. Ja, detta live alltså. När jag nu äntligen fick chans att se dom live (i Scandinavium, vårvintern -05), så var det förstås en Priestkonsert precis som en Priestkonsert ska vara. Med alla klassiska delar inkluderade. Men lika tungt som under slutet av -70 och fram till mitten av -80-talet blir det aldrig. Inte undra på att man fastnade som man gjorde för bandet som liten grabb då man hörde plattan "Unleashed in the East" första gången.
(Hävdar envist att detta är den bästa hokky-introlåten, riktigt mäktigt att lyssna på dom ca 45 första sekunderna dånande ut ut högtalarna samtidigt som ens favoritspelare "flyger" in på arenans is...)
Det där lugna partiet på Victim of Changes är lite av en favvo, han sjunger som en gud där, en metallgud, a Metal God. Just 1982 hade nog denna genre sin absoluta höjdpunkt, än fast den fortsatte långt därefter och rockar än i dag. Screaming for Vengeance är nog den mest heavy metalliska platta jag känner till. Jag tror att farbror E-type rankar den som sin bästa platta. Inledningen med Hellion över till Electric Eye är lysande. Det finns inget svagt spår på den. Dock blir det lite löjligt med alla flygande drakar och sånt.
En kompis tillika gitarrvirtuos som bor ett kvarter bort här brukar hävda att Victim of Changes är världens roligaste låt att spela. Problemet är bara att hitta en sångare som klarar att sjunga den.
hellge: Nja, men det är Priestinfluerat så det räcker. Skillnaden är att det är Glenn Tipton på sång och inte Halford. Tipton släppte ju en soloplatta, "Baptizm Of Fire", där den här låten finns med. Gitarrspelet på låten andas dock Priest långt ut i fingerspetsarna.
hellge: Oj, där ser man. Husum har alltså fått sin dos fylld av rockgener, härligt. I april i år var det nio år sen Cozy Powell tragiskt nog körde ihjäl sig.
Håller någon av gossarna Powell på med musik i nån form? Hur gamla är dom?
Volume 33. Subject: Whole Lotta Love (Led Zeppelin). Warning: Nina Persson på Polarprisutelningen. Gillar verkligen hennes/Cardigans tolkningar av Sabbathstuff, men här föredrar jag utan tvekan Volume 32, dvs instrumental blåskatarrs-jazz.
En av dom bättre Hendrix tolkarna heter även han Randy i förnamn , fast Hansen i efternamn . Har ett par kanonlpn med honom , tyvärr brukar dom kosta åt h-e för mycket om man nu lyckas hitta dom .
Det här hade vi egentligen kunnat köra i tråden "Döda gitarristers sällskap".
Fast det är klart, Randy Hansen lever väl.
"Randy was born into a musical family in Los Angeles, and spent his early years studying varied styles at the family's Hollywood nightclub, the Ash Grove. He was fifteen years old when they moved to New York and he met Jimi Hendrix in 1966. He played in Hendrix's band Jimmy James & the Blue Flames that summer. The stage name "Randy California" was given to him by Hendrix to distinguish him from another Randy in the band (who Hendrix dubbed "Randy Texas"). When Hendrix was invited to come to England by Chas Chandler, Randy was not allowed to go (by his parents) and so missed out on what became the Jimi Hendrix Experience.
Together with his stepfather Ed Cassidy, California founded the band Spirit in 1967 and wrote their biggest hit, 1968's "I Got a Line on You". Spirit's other big hit was "Nature's Way." The band's music still stands as a unique sound mixing ethereal notes, hard beats, and a satirical view of the world. Jimmy Page plagiarized Randy's guitar part from "Taurus" when he wrote Led Zeppelin's 'Stairway To Heaven'.
Randy California left Spirit in 1971 to begin a solo career, but periodically returned to various reincarnations of the group over the years until he was lost in the ocean January 2, 1997 while rescuing his twelve-year-old son from a rip current near their home at Molokai, Hawaii."
Såg dessutom att Hansen var från Seattle liksom Hendrix. Det kan väl ändå inte vara den Randy som figurerade i Jimmy James & the Blue Flames?
På tal om mer Sinatra, Cole Porter och Iggy Pop. Fanimej om jag inte får med två covers på en samt att min anarkistiska ådra firar stora triumfer i kväll:
Robban : Jag tycker att Gov't Mule passar bättre under den här tråden , för mig så är dom bara ett skapligt coverband . Fast dom har ju blivit bättre med åren .
Volume 36. Subject: Stairway to Heaven (Led Zeppelin). Warning: Grand Mother of all Power Ballads blir lustmördad av Frank Zappa och anhang. Notera hur eländet går alltmer överstyr i the Grande Finale, hur saxofonisten på podiet börjar göra samlagsrörelser i tomma luften, hur allt avslutas i Helan och Halvan.
Som referens medföljer en Foo Fighters-verision av samma låt, där sångaren uppenbarligen glömt att memorera texten. www.youtube.com/watch?v=juCQ1BteSW4
Volume 37. Subject: Stairway to Heaven (Led Zeppelin). Warning: The Beatnix var väl före sin tid, och spelade in den här covern redan 1964. På den tiden blev niomiuterslåtar bara 2:40 långa.
Den där Celine Dion-vidon var väl inte mycket att uppröras över, värre var det då med den andra som Mattias - 74 postade. Mariah Carey som sjunger sånger från High & Dry. Det skulle jag vilja säga är direkt olämpligt. High & Dry rankar jag nog som en av denna genres och tidsålders absolut bästa och mest underskattade.
Slösåg Shrek 3 nyligen på ett nattflyg. Döm av min förvåning när först Immigrant Song dök upp, snart ihopvävd med Barracuda i en fighterscen.
Naturligtvis skulle en flygvärdinna utfodra mig mitt i smeten, så min uppmärksamhet var icke total. Har försökt hitta sekvensen på youtube, men nedan länk av bilder + Zeppelins musik är det närmaste jag kan komma.
Metal Guru: Jul om mindre än en månad nu och vad kan då tar vi och lyssnar på en jullåt tycker jag (även om det är liiite tidigt). Riktigt fint tolkad faktiskt, Christer Sjögren borde gå och dränka sig om han ser detta.
· 
· 
· 
· · 
Subject: Staying Alive (BeeGees).
Warning: Fladdermushuvudavbitarn och Zappason i unison diskokiller.
"I AM . DISCO MAN!!!"
Det var nån som tyckte man kunde vända på konceptet, och onumrera dem. Jag bryter mot en konvention, och numrerar ändå.
No More Mister Nice Guy gillade jag.
Nu har jag dessutom en svärm att lyssna ikapp.
Samt, var inte blyga. Ni är välkomna att diskutera gudfruktigheter i min tråd.