Sidan uppdateras nu automatiskt med de nya inlägg som skrivs.
En osammanhängande 3 till 1:a.
Temat kan vara "Var det verkligen bättre förr?"
Screaming Lord Sutch - Jack The Ripper
Så där ja.
Då har förhoppningsvis de flesta av oss överlevt midsommarhelgen, och det är hög tid att kalibrera siktet för nästa av sommarens stora begivenheter.
HS Summit.
Lördagen den 12:e juli.
Hagaparken, Stockholm.
Det är bara att markera i almanackan, och vara på plats när det drar igång. För inte kan DU missa chansen att se din HS-poolare eller -antagonist IRL, istället för att gnabbas på en virtuell mötesplats på det Ines Uusman ansåg vara en fluga..?
Nej, ungdomar. Detta duger inte.
Polera promenadpjucken och packa ryggan redan nu.
Imorgon kan det vara för sent.
Jag har under midsommarhelgen lyssnat ett flertal gånger på Blue Cheer's "Vincebus Eruptum", och beslutat mig för att den plattans distade gitarr som antingen nöter riff eller ylar solon, den plattans energiskt dunkande bas och hamrande trummor, är hårdrock och ingenting annat än hårdrock (om man plockar bort de första två låtarna som covrar blues och 50-talsrock). Här hör vi även flera låtar med ett utdraget kakofoniskt outro, som absolut inte fanns i sextiotalens hårda rock - med ett klent undantag av Who's "My Generation".
Här hör vi hårdrock för första gången i dess ursprungliga opolerade råa form. Detta är inte frågan om sextiotalsrock, som råkat bli lite hårdare än andra genom en överstyrd gitarr - som Who, Yardbirds eller Cream. Detta är inte musik i form av Hendrix blues-onani, som kan vara hård - men mer hårdblues än hårdrock.
Vincebus Eruptum kom i januari 1968. Både Iron Butterfly's "Heavy" och Steppenwolf's första kom samma månad, men ingen av dem är i närheten av att vara så banbrytande som Blue Cheer.
Veckans hetaste ämnen
1008
· 
· 
· 
Die mauer akustisk var underbart bra igår samt all hitsen från Skeboplattan
Ang Kent så såg jag inte men jag hörde vilket räcker för mig :)