Albert Hall: Sådärja, då var det dags för en rapport från jubileumsfirandet.
Jag var alltså med redan från kl 15.00 när diverse utmärkelser delades ut. Folk som gjort sig förtjänta av det fick bronsnålar, silvernålar, guldnålar, diverse diplom och standar från olika håll, stipendier m.m. Vilka som fick utmärkelserna skulle ta för lång tid att redogöra för även om jag har listan, det var en väldans massa folk. Värt att nämna från den delen av festen är annars att SSAB instiftade ett nytt stipendium samt att ungdomsverksamheten under kvällen fick pengar från många håll. Dessutom fick föreningen en hel tandläkarutrutning i gåva från Tandlaget. Tack också till DIF som skickat ett gratulationstelegram. Förbundsfolket, däribland Brynäsingarnas favvo Håkan, kom lite sent - faktiskt först när utmärkelserna (även förbundets utmärkelser) redan delats ut och det blev tid över för någon timmas barmingel innan middagen.
Lite senare var det dags för 25-årshighlights. Alla som kunde komma dit av det lag som var med från början 1977, laget som tog LHF upp i elitserien och laget som tog SM-guldet 1996 fanns på plats. Sämst uppslutning var det från guldlaget, vilket i och för sig inte är konstigt då många är aktiva på annat håll. Några av de som inte kunde vara med - som Osten och Holma - hade vi dock inspelade hälsningar från. Vi fick höra en hel del anekdoter och bekännelser som tidigare aldrig avslöjats, som till exempel vilka som legat bakom diverse practical jokes under åren, och attans kul var det. Under highlightspresentationen fick vi också se bilder från såväl upp-i-ES-matchen som guldmatchen. Att uppleva allt det där samlat på en enda timma var nästan mer nostalgi än man klarade av. Jag kände mig nästan på gränsen till att börja gråta av lycka och den kärlek jag känner till klubben av den känsloanstormning det innebar att få se alla gamla minnen sådär koncentrerat. Jag tycker faktiskt att LHF borde ge ut några filmer med highlightsen samt allt som sas under highlightstimmen (som filmades av TV 4 från början till slut). Jag vet många, inklusive jag själv, som skulle ge nästan vad som helst för att ha allt på video eller DVD.
Efter highlightsen spelade Shanes en stund, fast då passade jag på att gå till andra delar av lokalerna och surra lite med folk som letat sig dit. Förresten var varken Shanes eller Ragges ett dugg dansbandigt - båda banden spelade ju mest 60-talsmusik.
Sedan var det dags för middag. Jag var bordsplacerad bredvid Janne Sandström. I vårat bord satt i övrigt diverse förbundsfolk, Bulan med sällskap och folk från några norrbottniska klubbar. I början var konversationen lite stel på några håll, förmodligen beroende på att fördrinken varit alkoholfri, men sedan folk efter att vi ätit förrätten (som var någon slags laxpaté eller något liknande) upptäckt att det gick alldeles utmärkt att gå ut till någon av barerna och handla något blev det mer avslappnat. Till varmrätt fick vi fläskfilé med potatisgratäng och vin till det och till dessert fick vi någon slags hjortronbakelse samt kaffe och en avec.
När middagen var avklarad vidtog overtimeperioden. Jag och många med mig valde att, istället för att dansa, gå runt och vara social. När den stora baren i arenans restaurang öppnade gick vi dit. Jag träffade min bästa barndomskompis föräldrar (hennes pappa var den från SSAB som tidigare under kvällen tillkännagjort att SSAB instiftat ett nytt stipendium) och vi pratade ett bra tag. Jag har faktiskt inte träffat dem på närmare 10 år så det var väldans kul. Sedan kom L-G Pettersson fram och surrade och det fortsatte vi med i säkert en timme. Vi pratade LHF, nostalgi och nutid, ungdomshockey och jippomatchen i Älvsbyn. Under den tiden hann också en person från en annan norrbottnisk klubb komma fram till L-G och fråga om han inte skulle kunna tänka sig att snöra på sig grillorna igen. -Vad L-G svarade? Han sa att han faktiskt skall fundera på saken. Ujuj, om han verkligen skulle göra det. Nog skulle då åtminstone jag kolla hockey i lägre divisioner lite oftare då.
Dags att avrunda berättelsen om jubileumskvällen nu tror jag, även om det skulle finnas så mycket roligt att berätta om jubileumsfesten att det skulle gå att fylla en hel bok. Festen var lyckad, maten var god, alla var på bra humör och hade trevligt. Du missade något när du inte kom dit Albert. 10 timmar av nostalgi och framtid.
25 år kan tyckas vara en ganska kort tid för en förening, men hockeyn i Luleå är faktiskt äldre än så. Igår fick jag höra att den första matchen i Luleå spelades 1938.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
38% (22)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
Jag var alltså med redan från kl 15.00 när diverse utmärkelser delades ut. Folk som gjort sig förtjänta av det fick bronsnålar, silvernålar, guldnålar, diverse diplom och standar från olika håll, stipendier m.m. Vilka som fick utmärkelserna skulle ta för lång tid att redogöra för även om jag har listan, det var en väldans massa folk. Värt att nämna från den delen av festen är annars att SSAB instiftade ett nytt stipendium samt att ungdomsverksamheten under kvällen fick pengar från många håll. Dessutom fick föreningen en hel tandläkarutrutning i gåva från Tandlaget. Tack också till DIF som skickat ett gratulationstelegram. Förbundsfolket, däribland Brynäsingarnas favvo Håkan, kom lite sent - faktiskt först när utmärkelserna (även förbundets utmärkelser) redan delats ut och det blev tid över för någon timmas barmingel innan middagen.
Lite senare var det dags för 25-årshighlights. Alla som kunde komma dit av det lag som var med från början 1977, laget som tog LHF upp i elitserien och laget som tog SM-guldet 1996 fanns på plats. Sämst uppslutning var det från guldlaget, vilket i och för sig inte är konstigt då många är aktiva på annat håll. Några av de som inte kunde vara med - som Osten och Holma - hade vi dock inspelade hälsningar från. Vi fick höra en hel del anekdoter och bekännelser som tidigare aldrig avslöjats, som till exempel vilka som legat bakom diverse practical jokes under åren, och attans kul var det. Under highlightspresentationen fick vi också se bilder från såväl upp-i-ES-matchen som guldmatchen. Att uppleva allt det där samlat på en enda timma var nästan mer nostalgi än man klarade av. Jag kände mig nästan på gränsen till att börja gråta av lycka och den kärlek jag känner till klubben av den känsloanstormning det innebar att få se alla gamla minnen sådär koncentrerat. Jag tycker faktiskt att LHF borde ge ut några filmer med highlightsen samt allt som sas under highlightstimmen (som filmades av TV 4 från början till slut). Jag vet många, inklusive jag själv, som skulle ge nästan vad som helst för att ha allt på video eller DVD.
Efter highlightsen spelade Shanes en stund, fast då passade jag på att gå till andra delar av lokalerna och surra lite med folk som letat sig dit. Förresten var varken Shanes eller Ragges ett dugg dansbandigt - båda banden spelade ju mest 60-talsmusik.
Sedan var det dags för middag. Jag var bordsplacerad bredvid Janne Sandström. I vårat bord satt i övrigt diverse förbundsfolk, Bulan med sällskap och folk från några norrbottniska klubbar. I början var konversationen lite stel på några håll, förmodligen beroende på att fördrinken varit alkoholfri, men sedan folk efter att vi ätit förrätten (som var någon slags laxpaté eller något liknande) upptäckt att det gick alldeles utmärkt att gå ut till någon av barerna och handla något blev det mer avslappnat. Till varmrätt fick vi fläskfilé med potatisgratäng och vin till det och till dessert fick vi någon slags hjortronbakelse samt kaffe och en avec.
När middagen var avklarad vidtog overtimeperioden. Jag och många med mig valde att, istället för att dansa, gå runt och vara social. När den stora baren i arenans restaurang öppnade gick vi dit. Jag träffade min bästa barndomskompis föräldrar (hennes pappa var den från SSAB som tidigare under kvällen tillkännagjort att SSAB instiftat ett nytt stipendium) och vi pratade ett bra tag. Jag har faktiskt inte träffat dem på närmare 10 år så det var väldans kul. Sedan kom L-G Pettersson fram och surrade och det fortsatte vi med i säkert en timme. Vi pratade LHF, nostalgi och nutid, ungdomshockey och jippomatchen i Älvsbyn. Under den tiden hann också en person från en annan norrbottnisk klubb komma fram till L-G och fråga om han inte skulle kunna tänka sig att snöra på sig grillorna igen. -Vad L-G svarade? Han sa att han faktiskt skall fundera på saken. Ujuj, om han verkligen skulle göra det. Nog skulle då åtminstone jag kolla hockey i lägre divisioner lite oftare då.
Dags att avrunda berättelsen om jubileumskvällen nu tror jag, även om det skulle finnas så mycket roligt att berätta om jubileumsfesten att det skulle gå att fylla en hel bok. Festen var lyckad, maten var god, alla var på bra humör och hade trevligt. Du missade något när du inte kom dit Albert. 10 timmar av nostalgi och framtid.
25 år kan tyckas vara en ganska kort tid för en förening, men hockeyn i Luleå är faktiskt äldre än så. Igår fick jag höra att den första matchen i Luleå spelades 1938.