Luleå HF

Sven.Savage: bra text om harju, låter väldigt troligt att de är som du skriver, sen har jag svårt att se att en idag professionell spelare inte väljer en klubb för att de finns fans som hatar en viss motståndare och ser man på Lule vs Saki så finns de säkert lika många som ogillar tex. Växjö, dom håller på laget men gillar mer eller mindre inte dom andra om inte de är en fan som spelar! (Den gamla typen spelare finns knappt längre som bara spelade i ett lag tills karriären var slut)
Sen att ni de året vann serien överlägset och åkte i kvarten kan väl knappast bara lastats på dom 2 de handlar väl mer om att
(A) Laget kanske var slutkörda och inte orkade

(B) Spelsättet blev sönderläst och de inte fanns nån plan B, de är ju en sak och spela serie och möta nya motståndare hela tiden för att sen möttas i en längre serie!

Blister Brigade: Nja, lite klubbhjärta finns det nog ibland som kan hindra en spelare från att gå till den ena eller andra klubben.

Ta t ex Riktiga AIK - Djurgårn, där det visserligen förekommit övergångar men för de flesta var det nog inte tänkbart av flera skäl.

Apan-Burklöven liknande, även om det luckrats upp.

När det gäller Luleå har ju Omark och Harju stått i klacken och är rejält Luleåfärgade. Omark har helt klart definierat att spelar han i Sverige igen är det bara i Luleå det kan ske.

Innan Hentos brorsas brorsa och Ledin gick till Warulfven var det ju otänkbart, men därefter har det luckrats upp. Fabbe var ju nere i Frölunda t ex. När det gäller Frallan berodde det ju på att Luleå hade Lehner som coach och han var så anti-Frallan att denne valde att dra; gjorde si så där hos Frölunda men kom sedan till Pungen där han var väldigt bra, till de anställde en ny coach - Lehner - varpå han drog.

Hur det är med Harju vet jag inte säkert, men det skulle överraska mig att se honom hos Apan, men vi får se. Mikael Renberg drog ju ned, men det gick sisådär och i efterhand undrar jag om han verkligen är nöjd med det beslutet.

Håller inte med dig om förklaringen till att Riktiga AIK spöade oss i kvarten. Grejen är den att Melin redan i allsvenskan till 100% köpt Rönkens spelidé - då med Almtuna - och på några år spelade han in den hos Riktiga AIK så vi mötte varandra med motsvarande system. Då hade också Riktiga AIK en peakande Victor Fasth i målet och det betydde att det som avgjorde var vilket av lagens forwards som var beredda att ta tillräckligt med stryk för att komma åt målcahnser och sätta dem.

Harju i det läget uppförde sig ungefär som Apans primadonnor senaste åren; stod vid sargen och glassade men vek av och släppte puck så snart det kom någon motståndare i närheten och detsamma gjorde Hjalmarsson. Eftersom Harju-Hjalmarsson tillhört de fyra mest poänglevererarna för Luleå i Elitserien blev avbräcket för tungt när de ballade ur, samtidigt som Riktiga AIK hade den gyllene duon Gynge-Rosén som banade väg för Gnaget. Första matchen - vi vann - var Harju och Hjalmarsson OK, men därefter la de av, bidrog med inget mer och Luleå torskade fyra i rad.