{5647}: MoDo har väldigt många supportrar ute i landet, och vi är även ett lag som berör tack vare klassiska möten mot Timrå, Färjestad, Skellefteå. Klart det är mer spännande när MoDo kommer förbi än Örebro.
{5647}: Jag har tolkat det som ett strategiskt beslut där man hellre ser att folk blir medlemmar, köper merchandise, prenumererar på MoDo Channel etc. istället för att swisha engångsbelopp.
Tycker det är grymt bra att vi kan stå på egna ben. Blir lite Joakim Lamotte annars...
JoJo2613: Drömde just att Jesper Olofsson gjorde ett grymt snyggt mål. Håller inne skottet vid högra tekningscirkeln, lurar ner målvakten och glider sedan retsamt förbi och lägger in den vid första stolpen i tom bur.
Peja: Jag tycker Eriksson var seriens smartaste spelare offensivt sett. Hade han jobbat lite hårdare under sin karriär hade han förmodligen varit en stjärna i NHL, men han verkar sakna den där lilla extra gnistan. Men som du är inne kommer han få ett skräddarsydd omgivning och då lär han kunna producera bra med poäng trots att han närmar sig 40.
Är för övrigt helt övertygad om att Bernhardt kommer explodera. Som du säger blev han rätt hårt kritiserad, men gjorde likväl 20 poäng. Grejen med Bernhardt är att han fortfarande bara är 26 år, vilket inte är någon ålder alls för en back.
Säger inte att Indrasis inte kan göra det bra, men han är en av de som jag är mest tveksam till, och mycket av det beror på att ni har så pass många andra veteraner på forwardssidan redan.
Jan-Erik : Omöjligt att sia om. Men min poäng var väl snarare att den typ av "hopp" behövs ännu mer i tider när det går tungt. Jag vill mena att Tobias Enström fyllde en viktig roll i MoDo även om det slutade lite infekterat. Och det fanns ett stort symbolvärde i att Forsberg och Näslund gjorde comeback när det gick tufft för MoDo. Jag tror framförallt Näslund växte något enormt i mångas ögon efter det.
Jag förstår att det där och då, när kroppen värker, man har hundratals miljoner på banken och lever familjeliv, att det måste kännas extremt motigt att åka till andra sidan jorden och sitta i en spelarbuss tillsammans med en massa kids som är i början av karriärer och representera ett lag som knappast kommer ta sig förbi kvartsfinalen. Men jag med tanke på hur spelarna som gör den där säsongen ofta blir ihågkomna som hjältar i efterhand, oavsett resultat, kan jag tänka mig att många 10-20 år senare ångrar att de inte körde ett år på hemmaplan.
Hank81: Det är inte alltid helt lätt. Vissa spelare kan vara mediokra i HA men explodera i SHL och vice versa. Personligen är jag tveksam till både Indrasis och Kelleher, men väldigt svårt att sia om. Oavsett hur Alcén gör kommer det bli några positiva överraskningar och några besvikelser.
Huss888: Om Dallas kapten bryter sitt kontrakt värt 9,5 miljoner dollar för att spela i Brynäs, då sticker jag ut hakan och säger att ni har stått för den största värvningskuppen i svensk hockeys historia.
Lemp: Jag hade nog prioriterat att förlänga med Benn, Kopackan och Ölund. Vesel var ännu mer dominant i HV 71 och Björklöven men lyckades inte i SHL. Kanske skulle kunna fungera som en tredjekedjecenter dock.
Kelleher är som klippt och skuren för HA, men fungerar betydligt sämre i ett defensivt SHL. Indrasis känns lite för seg för SHL. Han fyller dessutom 34 i höst och det känns som att ni har tillräckligt många veteraner på forwardssidan redan.
Blake: När det gäller Sedinarna så handlar det snarare om att de under nästan hela sina karriärer pratade om att de skulle komma hem till MoDo "innan de hunnit bli för gamla". Det finns säkerligen en rad faktorer som gjorde att de ändrade sig under årens lopp, men likväl... Tänk er att jag talar om för min sambo att jag ska gå ut med en polare:
"När kommer du hem?", undrar hon. "Senast klockan 21!", svarar jag.
Sedan hör jag av mig kl 4.30 på natten och talar om att vi tar in på hotell i Rättvik istället, eftersom vi har haft så kul.
Hade jag berättat detta i förväg hade min sambo aldrig dömt mig, hon hade bara sagt "åh, vad kul ni ska ha!". Men jag tror de flesta kan förstå besvikelsen i att jag gjorde någonting helt annat än det jag hade sagt, och det faktum att vi träffade en cool brud med en Ford Mustang '67 som skulle på fest i Rättvik hade inte ökat förståelsen.
Men det finns även en annan aspekt i det hela, och det handlar om att ha en ödmjuk inställning till sin egen roll i samhället. Brett Anderson, sångaren i Suede, berättade att det var först när han närmade sig 50, som han insåg hur extremt privilegierad han var över att kunna åka till allsköns länder och i år efter år mötas av fans som lägger sina besparingar på att köpa skivor och gå på deras konserter. Och hur det därför är hans moraliska ansvar att alltid göra sitt yttersta för att de ska få en bra kväll, och vilka låtar han vill sjunga eller spela är egentligen sekundärt.
Inom ishockeyn ser vi lite samma sak när det gäller Tre Kronor. Många uppger att det var först efter 30 som de började inse hur stort det är att få representera sitt land, framförallt när man inser att det kanske inte blir så många fler chanser.
Jag är uppvuxen i Stockholm, och det var någon gång i slutet av 90-talet, som jag för första gången fick nys om Mamma Mia som någon sorts safari för oss som ville spana efter MoDo-spelare. Jag lyckades övertyga mina föräldrar att vi skulle äta lunch där nästa gång vi var på besök i Övik. Efter att ha suttit där en liten stund upptäckte vi att det satt några redigt biffiga besökare vid bordet bredvid. Jag kände nog inte igen dem där och då, eftersom jag mest sett dem på hockeykort och på lagfotot, men det började likväl kittla i hela kroppen. Det kändes som att jag hade kommit in på en hemlig klubb som fick möjligheten att sitta och käka mitt bland mina hjältar.
Efter en liten stund viskade min pappa till mig: "Om du tittar till höger så sitter Peter Forsberg där". Jag var säker på att han skämtade, men nej, där satt han - Min idol, som hade klätt väggarna i mitt pojkrum, och som desperat jag hade försökt få ett ishockeykort på, utan resultat. Jag vågade knappt titta åt hans håll, jag kände mig inte värdig. Det kändes så surrealistiskt att få sitta där och äta pizza, några meter från en OS- och Stanley Cup-hjälte. Jag var - tro't eller ej - väldigt försynt och ödmjuk som barn, så tanken på att gå fram och störa mitt i maten var otänkbar. Och efter en stund gick Peter och hans lunchsällskap (som jag har för mig var Salle) och safarit var slut.
Jag kände emellertid viss ånger efter detta. Visst, det var rätt att inte störa mitt i maten, men, det var trots allt min stora idol. Mina kompisar var så stolta över sina signerade tröjor, de hade minsann inte varit rädda för att få en signatur av sina hjältar. Var jag respektfull, eller bara en fegis?
Det gick ett par år, innan vi tog en tur upp till Övik igen och åt lunch på Mamma Mia på nytt. Inga ishockeyspelare i sikte denna gång, tills... Peter gled in. Det kändes helt overkligt, ungefär som att ödet hade gett mig en andra chans. Denna gång var han dessutom själv. Jag hade börjat högstadiet vid det här laget, och kände mig egentligen för gammal för att fråga efter autografer, och blotta tanken gjorde mig skamsen. Men till slut samlade jag mod. Jag tog en bunt reklamblad från Mamma Mia för att ha något att skriva på. De var väldigt tunna, men jag tänkte att om jag tog några stycken så skulle det ge tillräcklig styrsel på för att skriva på ändå.
Sedan lurpassade jag utanför (jag tror det var en boulle-bana på den tiden, men kan minnas fel), med pappa som paparazzi i närheten, för att föreviga detta magiska ögonblick. Och till slut kom Peter ut från Mamma Mia. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv, pizzan höll nästan på att komma upp igen. Men med lite hjälp från pappa så samlade jag mod och vågade be om autograf och en idolbild.
Det är den enda autograf jag har bett om i hela livet, bortsett från när jag bad Greg Hetson signera min egentryckta Bad Religion-tröja i baren på en konsert i Lund 2004. Autografen och bilden i sig betyder inte speciellt mycket. De står i min bokhylla och påminner mig om en fin dag under min uppväxt. Men det som däremot än idag betyder väldigt mycket, var den enorma ödmjukhet Peter hade gentemot mig. Han stod snällt och tålmodigt och lät min pappa ta kort, och istället för att kladda sin autograf på min bunt med papper, gick han bort till ett bord och skrev lugnt sin autograf på blad efter blad...!
Om Peter istället hade fräst och sagt "Jag hinner inte, jag har bråttom", då hade jag istället kommer ihåg den där dagen med ångest och skämts över hur jag kunde vara så korkad.
Hans insats på det stora hela var såklart inte speciellt stor, men om man tar i beaktande att man blir påhoppad av folk hela dagarna, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, är det ändå beundransvärt att ha ett sådant tålamod. Och det förvandlade en helt vanligt sommardag under min uppväxt, till något jag kommer minnas med värme i resten av mitt liv. Jag kunde titta på min bild och min autograf under kvällar då jag hade fått hjärtat krossat av någon fjortisbrud, och finna tröst i det. Typ "Haha, jag dög inte åt dig, men en av världens bästa hockeyspelare lade minsann tid på mig!".
Jag tror att detta är någonting väldigt många missar. Många tänker nog "Om jag flyttar hem, då kommer alla kräva guld. Jag kan bara misslyckas. Och om jag spelar dåligt, så kommer fansen minnas det, snarare än när jag var som bäst". Men... om jag ber er att beskriva det första ni tänker på med Per Svartvadet... Skulle ni då berätta om hur det var han som värvade ihop laget som gjorde att vi åkte ur SHL och fick harva i HA i 7 år, eller skulle ni berätta om hemvändaren som fixade vårt efterlängtade guld?
Tänk hur extremt få personer i världen som har denna "makt". Att genom att spela en säsong i ett lag och skriva lite autografer, kan ge barn, ungdomar och även vuxna, minnen för livet. Upplevelser som hjälper oss ta igenom mobbing, skilsmässor, dödsfall... Det är rätt fantastiskt egentligen.
Där och då, när kroppen gör ont, man har småbarn att ta hand om och inte fått fira en normal jul eller haft en längre semester på 15 år, så är det förstås helt förståeligt att högsta prio kanske inte är att lämna familjen och spela i en sämre liga på andra sidan jorden. Men om man istället hade vänt på det, och frågat spelarna: "Du har 500 miljoner kronor på banken, du kommer inte behöva jobba mer i resten av livet... Om du spelar ett år i MoDo, så kommer du ge 10 000 barn ett minne för livet", så kanske de hade sett det på ett annat vis?
Pengar, tävlingsinstinkt, familjesituation i alla ära... men jag vill ändå tro att de flesta av oss brinner för att sprida hopp och glädje, även om vi inte tjänar på det själva alla gånger. Om jag fick välja mellan 100 miljoner på banken och vara en folkets hjälte tills den dag jag dör, eller 500 miljoner på banken och dö som en bortglömd miljonär, då hade trots allt valet varit enkelt...
Jag hoppas därför att en spelare som Hedman, som trots allt har ett väldigt stort MoDo-hjärta och inte har någonting mer att bevisa, kan känna att det finns någonting lockande i att sprida lite hopp och glädje i Övik innan han lägger skridskorna på hyllan. Jag vill ändå tro att när man ser tillbaka på sin karriär, så är det inte pengarna som är i fokus, utan de kvällar man fick folk att sjunga, dansa och vara glada.
Peja: Utmaningen nu blir väl att ni är sist ut på marknaden och har åtminstone 6 miljoner mindre i spelarbudget än när ni åkte ur. Stor skillnad att ha 6 miljoner mer eller 6 miljoner mindre än konkurrenterna.
Saleva: Jag är inte så säker. Han har liksom Kelleher en spelstil och är som klippt och skuren för den mer ostrukturerade ishockeyn i HA. Tror Kopacka kommer göra det helt okej, säg 20-25 poäng, men tvivlar på att han kommer ha lekstuga på samma sätt som nu. Tycker inte han har samma smartness som exempelvis Woods.
{9315}: Jag tror bara att det är farligt att räkna med att Woods och Aagaard ska göra 30 poäng igen, så jag vill se Olofsson med en riktig playmaker och Skröder-typ som kan gå in och stöka framför mål.
Bulldozer - Playmaker - Olofsson Aagaard - Jasek - Woods Ranta - Big Sam - Niederbacher Ohlsson - Theo - Södergran
{9315}: Poängen är att om vi hade två spelare som låg på 250-300 k i månaden (Rååma och Oregano) samt en andracenter som Rögle tycker är värd 320 k i månaden, då kan vi ju inte ersätta dessa med Jasek och tro att vi ska bli bättre.
Walli -> Olofsson Big Dick -> Jasek Rååma -> ? Oregano -> ?
En stjärncenter och en riktigt bra ytter bör komma in för att vi ska kunna hävda att det blir en uppgradering.
Visst, det blir aldrig bra att jämföra rakt av, men pengar borde finnas kvar.
Koff: Jo, men på 9 matcher färre. Lodin snittade 0,78 poäng per match i grundserien, och 1,43 poäng per match i kvalet då han spelade på sprutor.
Jasek snittade 0,57 poäng per match grundserien och 0,57 poäng per match i kvalet och hade sämre poängsnitt än Oksanen och Karlkvist.
Bra värvning om han är tänkt till andrakedjan, men om vi tänker oss att MoDo ska ta ytterligare ett kliv samtidigt som vi ersätter Rååma och Big Dick med Jasek och flyttar upp Big Sam i andra, då lär det inte sluta lyckligt...
{5647}: För mig är det obegripligt hur någon kan tycka att Niederbachers "tackling", som till stor del är ett resultat av att Rindell åker in i Niederbacher med huvudet före, skulle vara regelvidrig samtidigt som Zaar står för en klockren tackling.
Koff: Men vad ska Pudas göra? Han blir ju naturligt låg efter att ha spelat pucken. Zaar har ingen anledning att gå in så hårt utöver att försöka skada.
{5647}: Håller med, den är skitful. Han kan sätta en tackling utan att satsa för fullt med axelkåpan mot huvudet. Finns ingen anledning att gå in med sådan kraft. Respektlöst.
Confusius: Fick för mig att Poffa hade tjuvlyssnat på en konversation mellan Ecke Holmberg och någon annan på Veckefjärden eller liknande, där Kvashas namn hade nämnts. Det var i varje fall ingenting han hade läst på något forum.
Poffa avslöjade först flera år senare att det var Kvasha det rörde sig om.
{10595}: Anmälde dig nu. Gillar högt till tak och provokationer, men du är den tråkigaste typen av troll som inte bidrar med någon spice utan bara spammar flödet med irrelevant smörja.
{5647}: Huruvida Trump är lämplig som president är en relevant fråga, men en av nackdelarna med en demokrati är att folket får möjlighet att välja även en opassande kandidat om de vill. Därför borde Colorados initiativ oroa alla, oavsett hur mycket man avskyr Trump.
{8225}: Av nyfikenhet, vad menar du är fake news i det jag skrev? Finns massvis av konstigheter jag hade kunnat ta upp, men nu valde jag ytterst medvetet att enbart ta upp rena fakta. Enbart en obildad kväsare kan ha missat Colorados försök att stryka Trump från valsedlarna (som tack och lov stoppades av SCOTUS).
{10322}: Jag gissar att de irakiska familjer som fick sina hem sönderbombade av amerikanska styrkor struntade fullständigt i om landet som anfall dem klassades som en demokrati eller ej.
För övrigt kan man ifrågasätta om USA verkligen är en demokrati längre, med tanke på hur vissa delstater försöker stryka toppkandidaten från valsedlarna och hur man konstant försöker stoppa den som folket vill ha från att ställa upp i valet.
{5647}: Det blir ju "enkelt" i det här fallet då nästan alla i väst är överens i frågan.
Likväl öppnar det en farlig dörr. I Israel-Palestina konflikten finns det väldigt laddade åsikter från båda håll. Ska vi kräva att, många gånger obildade, idrottsmän, ska ta offentlig ställning i dessa konflikter?
Jag menar, det kan ju inte vara unikt för Ryssland. Har tagit upp det förut, men hur mycket bättre anledningar hade Bush att gå in i Irak och leta efter icke-existerande massförstörelsevapen? Var Forsberg, Lidström, Sundström och gänget dåliga människor som inte genast rev sina kontrakt och flyttade från USA?
Tycker det är farligt är ha så tvärsäkra uppfattningar i dessa fall, framförallt med tanke på de bisarra mängder desinformation som kablas ut från samtliga håll.
SPOODI: Tycker häxjakten på Reideborn måste sluta. Har du några belägg för att han har en "taskig personlighet" utöver att han inte vill blanda ihop idrott och politik?
{8225}: Är inte Norrlands den äckligaste ölen som finns? Alltså... Kung, Three Towns Fat, Fem komma tvåan, Falcon Export och Sofiero är ju alla delikatesser i jämförelse.
Med reservation för att minnet sviker, då jag inte har druckit den typen av fjortisöl de senaste 20 åren.
{5647}: Denna finalserie känns mer som en måndagsmatch i november mellan Västervik och Tingsryd. Vilket antiklimax. Ingen nerv överhuvudtaget. Grewe ser ut som en lammunge helt plötsligt.
Jugge: Det är dock lätt att glömma att väldigt många framträdande spelare har tagit vägen via Hockeyallsvenskan. För att nämna några:
Pudas, Ejdsell, Strömwall, Little, Johnsson, Karlkvist, Tambellini, Kapla. Och Joel Persson hämtades från Division 1.
Det är inte riktigt som förr då värvningar från de lägre divisionerna var relativt sällsynta och då handlade det mest om att sno blivande stjärnor som Zetterberg och Weinhandl. Nuförtiden finns det mängder av spelare i Hockeyallsvenskan som skulle kunna göra ett gediget jobb i SHL. Ta bara en sådan som Marcus Westfält, som var tänkte för MoDos tredjekedja i Hockeyallsvenskan. Han anpassade sig till SHL-hockeyn hur snabbt som helst.
{5647}: Samtidigt är det ju inte speciellt rättvist att det lag som åker ur får 6 miljoner att köpa legoknektar för. När det gäller namngivna målvakter har ju åtminstone alla klubbar ungefär samma chans, oavsett ekonomi.
Så jag är inte helt säker var jag står i frågan...