Johnny Bravo: Tråkigt med Styf och speciellt tråkigt på sättet han måste lägga skridskorna på hyllan. Alla minns skottet från röd, allt grisande framför mål som man kommer att sakna. Han såg alltid lite ut som ondskan själv när han stod och smetade handske med skägget och svartögonen. Han är ännu till denna dag den enda jag sett lyckas med att göra Davidsson helt jävla vansinnig.
Det bör ha varit semi 07/08.
Avblåsning och tek i timrås zon, spelarna åker till båsen för byte, Davidsson ligger på mage vid tekningscirkeln, Styf står på knä och sätter handen i bakhuvudet på Davidsson och trycker sig upp på benen medan Davidsson käkar is med hela ansiktet. Styf åker oberört mot båset, Davidsson sprätter upp som en fjäder och svingar för kung och fosterland med högernäven men linjedomare kommer i mellan. Styf vänder sig inte ens om.
Tiden går skrämmande fort. Man blir äldre. Det märks på flera sätt. Förutom stigarna runt ögonen så märker man det på att världen inte är svart eller vit längre. Tillvaron hänger samman.
Man har flera olika sorters rum inuti, grejer man varit med om, människor man älskat, vänner man minns men inte träffar, skratt som fastnat i den virvlande rymden mellan revbenen...
För 2 år sedan var jag i Eon försökte låta bli att darra. Jag var mycket nervös. Det var kvartsfinal mellan Timrå- HV.
Jag minns nästan ingenting av matchen. Jag minns att det blev Sudden. Jag vet att jag tänkte att: ”Om vi förlorar den här sudden så finns det ingen rättvisa, ingen skam, ingen godhet, ingen själ o vinner vi inte nu ska jag aldrig se en hockeymatch igen” o sen blev allt blankt igen. Jag vet att hjärtat skenade på kompisen bredvid mig o mitt eget var fästat med en rödvit-kniv i himlen.
Jag vet att jag rabblade flera gånger i sträck: ”Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till! Vi vinner om vi gör ett mål till!”
Smokey: Den siste riddaren från det rödvita bord som förde oss tillbaka till Elitserien tar sitt farväl. Ett stort Timråhjärta och jag instämmer i att det kommer dröja innan trotjänare och stridsvargar av hans kaliber återfinns.
Smokey: Bra initiativ och väl rutet! Styfen har varit styf under lång tid, och det känns förjävligt att han är tvungen att lägga av p g a skador. 32 år, herregud. Det är sannerligen ingen ålder på en häst. Och framförallt inte på en elak jävel till back. Men, det har varit ganska uppenbart de senaste två åren att det inte gick längre. Oerhört synd. Han var såväl en kulturbärare som en grym tillgång i backlinjen när han var hel. Extra trist är det eftersom han, i likhet med #12, hade den ack så ovanliga egenheten att han kändes obrottsligt lojal med klubben. Det var här han hörde hemma. Aldrig aktuell för NHL, aldrig intresserad av andra elitserieklubbar.
Men, när det inte går längre så går det inte längre. Jag är i a f för evigt tacksam för allt han gjort för Timrå, och hoppas att han på något sätt kan fortsätta inom föreningen.
Pär Styf ska minst ha en egen trådrubrik här på HS nu när han slutar med hockeyspelandet!
Fan!
Den gubben var med i Timrås laguppställning redan på den tiden vi nu krumma och lomhörda TIK:are kunde uppleva hemsnickrade ladugårdsväggar som rasade likt jordbävningstifos i Nyköping. Styf var helt klart ett ankare och en stor bidragande orsak när vi knallade upp i högsta serien.
Han Styfen må ha blivit äldre, stelare (Hur många styf blir stelare på ålderns höst?) och i striderna dragit på sig en och annan jobbig skada under åren, men ett mer omfattande och jättevolympumpande TIK-hjärta kan det dröja innan vi hittar i TIK:s iskrigartjänst.
Vi får väl se om Pär dyker upp i andra former under rödvit fana...
Fram till dess vill man rikta ett stort tack till hockeykrigaren PÄR STYF!!!
· 
Hoppas att det går att hitta någon roll åt honom i organisationen. Backtränare? Scouting?