ernie eagle: Ja, det var några trevliga år där nere på Ringvägen. Hennes käk var fantastiskt. Absoluta favoriten minns jag var hennespannkakor...
Jag var ju där när Anders W fortfarande bodde hemma och han är ju några år äldre. Jag minns att vi dagbarn (småbarn i jämförelse) ofta sprang upp för den där smala trappan och ville leka på hans rum. Inte alltid så populärt, vi var nog ganska störiga, eftersom det nästan bara var grabbar där då och lekarna gick vilt till, kan jag säga... Klätterträdet minns jag. Den där slänten bakom huset, gjorde sig perfekt på vintern, när det var dags för snöbollskrig. Det blev en ointaglig fästning som ALLA ville åt. Snöbollarna ven kring öronen och det slutade ofta med att nån låg och grinade efter att ha fått en ispärla i plytet... Vad pasade då bättre än att få komma in i värmen till lite hembakta bulla roch mjölk.... Det är kärlek det!
Det blev samma (tråkiga) utveckling för mig när jag slutat där. Man kunde möta henne på Vivsta med en ny uppsättning ungar, men man förmådde sig inte att hälsa. Nu är det min mamma som pratar med henne, därför har jag också lite koll vart hon bor...
Minns att det var fler hockeyspelare som bodde däromkring Ringvägen. Osäker på vilka dock. Kjell Dahlin tror jag men har för mig att det var fler...
Dream Team: Ja hon har ju flyttat och sålt kåken på Ringvägen och jag släpper inte kontakten trots att det är snart 10 år sen jag slutade där. Visst det ska medges att det var en liten "lucka" där på några år när inte förmådde att höra av sig eller hälsa. Men tankarna kom desto mer, fler och fler och jag kände "skuld" över att jag var så dålig på att höra av mig. Bestämde mig för att "rycka" upp mig och ta tag i den biten på mer resolut och beslutsammare sätt i fortsättningen och så har det blitt. Då och då traskar jag ner på Stationsgatan 8E och tar en "fika" och snackar gamla minnen såsom på den gamla goda tiden. Vi får oss ett gott skratt Britt och jag. När vi snackar om dagbarnen, hockeyn osv.
Hjälpte ju för övrigt till när hon flyttade ur kåken på Ringvägen. Och visst var det lite vemodigt att vara delatig att bära pinalerna på gatan för vidare transport i bil till hennes nuvarande adress. Minnen får många som flöt upp till ytan när var som mest i farten med lyfta ut.
Inget mera lusläsande av pärmarna på övervåningen i Anders gamla pojkrum, inget mera klättrande i klätterträdet på baksidan husknuten och inget mera "golfputtande" i källaren med Anders klubbor tagna direkt ur bagen. Inga mer beundransvärda blickar åt Hans-Göstas mastodont-liknande frimärkssamling. Inget mera studsande på studsmattan. Men mackorna rostade i brödrosten med "Lätt & lagom" på och kaffet smakar precis som förr. Alltid något att trösta sig med i tider då förändringens vind blåser.
Man får ju förstå Britt oxå att hon inte ville bor kvar i kåken när H-G gick ur tiden. Allt ansvar med tomten och alla rum att städa för eget bruk är ingen höjdare och sen så är ju som sagt var minnena många och det skulle bli en alltför tung börda att bära.
Men jag kan ju avslöja att för dig Anders att hon har fått det riktigt fint ombonat i lägenhet och man känner igen sig hos Vikbergs såsom det var på Ringvägen. Bortsett att hon skänkt bort en del grejer och magasinerat en del övrigt möblemang som inte fått plats i trerummaren.
Får väl ta och traska i väg ner över snart igen för en kopp java och en smörgås med anor från förr.
Dream Team: Du menar kanske en hederlig gammal "Kungsfjäder" ? Själv hade jag en med gröna handtag. Fanns även blå och röd som var för di lite starkere grabbarna ;)
Slog förövrigt sönder halva min käft med en såndäringa mojäng en gång för längsen.
ernie eagle: Då är vi två om den förmånen. Britt och salig Hans-Gösta Wikberg, hade några vildar att ta hand om där på Ringvägen, snett nedanför Statoil i Timrå. En annan av oss illbattingar där, var en hockeytalang som tyvärr aldrig blommade ut riktigt på allvar - Pär Edin. Karriären var iaf rätt kort, minns jag...
Anders var en stor förebild! Minns att på min Tre Kronortröja (köpt på postorder från SportJohan f.ö), beställde jag samma nr. som han hade i Timrå, dvs tröja #12. Jag körde även TUNG styrketräning på en sån där stång med nån slags fjäder på (vet ej vad det heter, kass och förklara) Det blev motstånd i vilket fall, och för en liten parvel på sju-åtta år snackar vi maxvikter...
Brukar se Britt spatsera uppe på Vivsta ibland...
Det var en tid då allt kändes enkelt, livet levdes utan problem och var fyllt av glädje...
Björn VII: Ser att det surras om Anders Vikberg. Det gör mig smått lyrisk. Har ju vart dagbarn hos hans föräldrar och och har läst pärm efter pärm om Anders karriär via Timrå IK, MoDo, Örebro IK, Sundsvall/Timrå Hockey och Bergeforsen Flyers. Så när man ser hans namn figurera i GB:n kan man inget annat än dra på smilgroparna.
Onekligen en berättigad fråga, tydligen ska det enligt den officiella historieskrivningen inte ha varit en endaste slutspelsmatch som slutade med oavgjort resultat förrän 1935/36 års SM-final mellan AIK och Hammarby som slutade 1-1. Då löste man det med omspel (5-1 till Bajen, se länktips).
Men nog låter det bra konstigt med 14 år av ständigt avgjorda slutspelsmatcher...något för historiedetektiverna med stooora hockeybibliotek...
dr Dängroth: Hur gjorde man tidigare om en match i slutspelet slutade oavgjord? Man spelade slutspel (med utslagningsmatcher) i SM redan säs. 1922/23...
SM har avgjorts i playoffspel under åren 1922-1950, 1965-67 och från säs. 1974/75 och framåt. Någon match i slutspelet under alla dessa år MÅSTE ju ha varit oavgjord efter full tid...
Jag har också läst mig till att det där målet var det första som avgjordes i sudden death, så officiellt är dina uppgifter helt riktiga. Jag bara undrar vad det kallades före det, det som skedde när en match var oavgjord och måste gå till ett avgörande?
Kanske en fråga för våra lite mer rutinerade vänner här på HS att besvara? Var är ni Bärra Littmar, Helg Ernest och alla andra gamla rinkrävar?
Hmm...vi får nog kalla in Et tu Brute som enväldig domare...:-) Jag hittade följande artikel om Freddans sista säsong som andremålvakt i MoDo 87/88 ur MoDos klubbtidning från sommaren 88...och tydligen så var sudden införd redan då iaf (hoppas att det är läsligt).
Dream Team: Det torde stå tämligen klart att sudden infördes som ett nytt system i Sm-slutspelet 1975. Därmed infördes sudden death i svenska tävlingsmatcher. Har jag fel? Det var väl inte så att man helt plötsligt bara kände för att spela sudden death? Nästa gång plockar du El Maco...;-)
Björn VII: Har faktiskt ALLA resultat från säs. 1985-1992 nedskrivna. Där finns inte nån match som avgjorts i s.d i grundserien, före säs. 1988-89. (Jag får alltså ändra mitt tidigare tips på årtal..)
Jorå, men jag är alldeles för finkänslig för att komma och klaga på tävlingsomständigheter när man är gäst på en gästbok, dessutom är ju El M moderator...;-)
Hmm...annars så kan jag nästan svära på att man otaliga gånger under säsongen 1986/87 fick sätta sitt hopp till Anders Wikberg i förlängningar för att (förgäves) undvika kvalplatsen, men jag är helt beredd på att ha fel - 9 oavgjorda matcher under en 36-matcherssäsing är mycket även utan sudden.
Björn VII: Jag trodde det var detta frågan gällde hela tiden. Jag menar, man INFÖR ju inte en ny regel i ett system genom att en match som är oavgjord i ett playoffspel måste avgöras. Frågan var alltså otydligt ställd från början... (När infördes sudden death i svensk hockey?) Borde kanske istället ha stått: "När avgjordes en match för första gången i sudden death i svensk ishockey?"
Kan nästan svära på att det var säsongen 1987/88 som sudden death infördes i grundserien. Om en match var oavgjord skulle max fem minuter sudden spelas. Men matchen fick sluta oavgjord.
Har du någon info på när sudden infördes i grundserien första gången? Har letat frenetiskt i min Årets Ishockey 1979 men lyckas inte hitta något från den säsongen iaf (78/79).
El Maco: Rätt. Janne Kock satte det historiska första sudden death målet i svensk hockey 11 mars 1975 och fastställde därmed slutresultatet till 3-2 till Timrås favör. Därmed är alla frågor besvarade.
Har upptäckt att swehockeys databas återigen inte är någon möjlighet till fusk då man tydligen helt sonika sparkat ut all info om suddenvinster i sina matchuppgifter från 80-talet. Jag är då hyfsat säker på att sudden fanns iaf 86/87 pga personliga minnen - ska man chansa på 81/82 då, med tanke på det påstådda Timrå-målet här nedanför?
Farbror Hasse: Det sägs så, ja. Biffen var andretränare för Tre Kronors trupp i VM 1982. "Gretzky är inte värd att knyta skridskorna åt Patrik Sundström" ska han ha sagt.
dr Dängroth: Hulls berömda hook som bidrog till skott som blev som kanonskott. Bilden kanske inte ger rätt tydlighet av hooken men den är häftig och i dag knappast godkänd.
Bärra Littmar: Eller så var karln ambidextriös (eller vad det nu heter i dessa sammanhang) och raskt bytte sida utifrån hur klubban såg ut, snål som han var. Det finns ju trots allt vissa hemska personer som kan lira från bägge hållen (Dock ej samtidigt...).
westerlind: Apropå Stan Mikita så träffade jag en snubbe ute i Cowland (Ånäshallen) häromkvällen som hade sin gamla röda Stan Mikita-hjälm på knoppen - Hot stuff.
Vem skulle jag säga: Stan Mikita - han var inte enbart NHL:s förste tjeck, han var också den förste att spela med böjt blad. Enligt legenden glömde han efter en träning i slutet av 50-talet sin klubba i närheten av ett element i omklädningsrummet. Värmen böjde bladet.
Dream Team: Nej inte bröt de sändningen. Men den gick ju mitt i natten och Arne hade tydligen lite besviket utbrytit att folket kunde gå och lägga sig nu efter 6-1. Har dock bara hört detta så jag vet inte till 100% om det är sant.
Dream Team: Det lustiga med turneringen 81 var att Canada krossade Sovjet i grundserien med 7-3. Sverige var svagt och kom bara 5:a efter att ha förlorat semifinalplatsen i sista gundserieomgången efter 1-7 mot Tjeckoslovakien.
Har trots min fagra ungdom sett och läst mycket från dessa turneringar. Stolpskottskytten kan jag dock inte. Anders Eldebrink kanske? Annars är väl någon från succékedjan med Kent Nilsson, Håkan Loob och Thomas Steen ett bra tips. Var du förresten vaken och såg det? Har hört att Arne Hegerfors sa gonatt till folket vid 6-1.
Jimmy: Minns att jag satt på rummet med en liten svart-vit TV och såg matchen direkt. Det är såna matcher man kan se om och om igen...
Jag som är lite äldre har lite vaga minnen av samma turnering 1981. Då Canada blev fullkomligt krossade av Sovjet i finalen med 8-1... 1984 kom Sverige tvåa bakom Canada. I andra och avgörande finalen (Can-Swe 6-5), minns jag att det stod 6-1, eller nåt, innan svenskarna började hämta in försprånget. I slutminuten chansar Sverige och plockar ut Pecka och trycker sånär nästan in en kvittering. Bara stolpen var ivägen...
Jimmy: Tyvärr spelades matcherna utan domare. En sedvanligt urusel Vinnerborg hade varit bra i jämförelse med rättskiparen i de uppgörelserna. Parodi, var ordet sa Bull!!
Dream Team: Själv var jag lite för ung då men min far fick mig fanatiskt intresserad av Ishockey efter att ha visat sitt tejpade Canada Cup-band med match 3 på något år senare.
Själv så skulle jag hållt på Canada. Wayne Gretzky är min stora idol sedan barndomen. Men nog imponeras man av Sovjet som på liten rink, på bortaplan med Nordamerikanska domare kan pressa Canadas allra bästa lag så hårt. Det visar lite hur fantastisk bra originalet "The Big Red Machine" var.
{Lars Marklund är hemma i Boviken och laddar om, efter en omtumlande säsong i SHL-laget Timrå. För tillsammans med nye huvudtränaren Olli Jokinen tog laget flera steg, men avslutningen blev dock turbulent med dubbla kontraktsbrytningar ... | Läs mer
Jag var ju där när Anders W fortfarande bodde hemma och han är ju några år äldre. Jag minns att vi dagbarn (småbarn i jämförelse) ofta sprang upp för den där smala trappan och ville leka på hans rum. Inte alltid så populärt, vi var nog ganska störiga, eftersom det nästan bara var grabbar där då och lekarna gick vilt till, kan jag säga... Klätterträdet minns jag. Den där slänten bakom huset, gjorde sig perfekt på vintern, när det var dags för snöbollskrig. Det blev en ointaglig fästning som ALLA ville åt. Snöbollarna ven kring öronen och det slutade ofta med att nån låg och grinade efter att ha fått en ispärla i plytet... Vad pasade då bättre än att få komma in i värmen till lite hembakta bulla roch mjölk.... Det är kärlek det!
Det blev samma (tråkiga) utveckling för mig när jag slutat där. Man kunde möta henne på Vivsta med en ny uppsättning ungar, men man förmådde sig inte att hälsa. Nu är det min mamma som pratar med henne, därför har jag också lite koll vart hon bor...
Minns att det var fler hockeyspelare som bodde däromkring Ringvägen. Osäker på vilka dock. Kjell Dahlin tror jag men har för mig att det var fler...
Svunna tider, härliga tider...