Timrå IK

Exakt så var det väl inte... I krig är allt tillåtet. Man kan väl ändra sig.. och välja att satsa på sportsidan ist. för att överta Isstadion från kommunen och sätta igång med kostsamma renoveringar i dagsläget. Men var inte så katastrofinriktad -känn rytmen just nu.. Jag tycker det verkar realistiskt tänkt. Men det är bra att på sikt göra något förståss. Långsiktighet är ett ovanligt ord i dessa tider.
Rätta mun efter matsäck börjar finnas som begrepp men precis som panikslagna kossor på de brända slätterna riskerar folk att prata om tåg som gått och ett liv i evig limbo med ett lag som aldrig kommer igen förrän de där 18 åren gått. Jag ser det annorlunda, min kärlek är rostfri. Tåg har kommit och gått genom åren.. kulturen bär oss vidare i evighet. Vi gör allt i vår makt att hålla oss kvar o c h ännu är inte spelet slut.

Vad man gör nu är att lägga alla pengar (även sparade verkar det som) på att reda ut situationen som råder. Trots vinst finns tecknen på en tung och slitsam vinter och vår. Visionen att skapa ett nytt palats har man kastat i högen "framtid." Det är bra. Förståelsen över en degradering ( på alla håll) verkar man numer kunna "ta på", vilket känns som en halv seger. Många poäng kvar att kriga om, där Timrå med stor sannolikhet kommer att ta en hel del. Hoppas det räcker. Mitt Timråhjärta säger så, men jag har fått för mig att jag tänker mer med hjärtat än hjärnan många gånger när Timrå Ik diskuteras.

Dessutom har jag inte varit med lika länge som många av Er som kan detta med att ta motgångar på ett positivt sätt. Jag jobbar på det och försöker finna varje litet halmstrå när det känns tungt. Men jag kommer aldrig sluta beundra er som har förmågan att se ett litet ljus i en till synes nattsvart situation. Att ni aldrig har förmåga att klaga. Jag har ställt mig frågan vad som händelsevis skulle kunna få er att inte älska läget!? Finns det någonting? Lider ni med timrås placering? Berätta gärna. Jag har så förbannat svårt att ibland se saker med era ögon. Men jag beundrar det!

250kg: Först håller jag med dig om att det är lätt att tänka med hjärtat istället för hjärnan..!
Vad som skulle få mig "lite" ur balans skulle vara om jag såg att grabbarna inte jobbade. Då skulle jag bli sur...
Ja,jag lider med våran placering men jag lider ännu mer med grabbarna som jag tycker jobbar och sliter så hårt match efter match...
Så på något sätt överlever man genom att säga "nästa match,då jä***"

250kg kärlek: Det jag undrar över är om det finns realister ibland oss? Vi talar om pessimister o optimister, men aldrig realister.
Är en realist en pessimist i det här forumet? Eller är det tvärtom? Vore intressant att få reda på var gränsen dras, själv vill jag gärna se mig som en optimistisk realist.

rådbjer: En person som anser sig vara realist uppfattas oftast av andra som pessimist... Vet inte riktigt vad jag själv står... handlar väl om kraften i våra organ för stunden... Är det hjärtat eller hjärnan som talar... under själva matchena är det mest hjärtat men efteråt o före hjärnan tror jag...

Det jag V E T är att lagets kräftgång håller på att göra mig galen. Jag söker därför hjälp av doktorer, moderatorer, gladiatorer, gudar, lärljungar, överoptimister, mexicanare ja alla slag av människor som kommer att övertyga mig att det ändå finns ngt positivt i det hopplösa.

En tanke som slagit mig: Ska man blunda ännu hårdare när det inte går bra, eller dra ner volymknappen på min?

Eller uppsöka psykolog för sin överreaktion kanske?

Jag använder både hjärta och hjärna hoppas jag. Tanke,kropp och själ.
Men, styrs man av och lyssnar till magen för mycket blir man orolig, försöker undvika det. "Doktorn, jag har så ont i magen.."
Likaså myror i brallan, då kommer man liksom aldrig ur virrvarret och yrar omkring med en stor kritisk kissblåsa och skvätter ner allt möjligt, men det är klart att det är bättre om folk skriver skit än bankar på frugan eller sparkar hunden..en avvägning kanske för vissa.
Lyft huvudet lite, kämpa på, nästa gång, vi ska klara det.. etc.
Men inte går jag heller omkring och visslar och trallar direkt efter förlust etc. Ilska, maktlöshet, besvikelse kan man lära sig hantera.

Realister..romantiska realister eller realistiska romantiker brukar jag tala om..en jäkla skillnad. Optimistisk realist? -javisst! Det låter fint..

Det är väl det här som är det fina med att vara ett hängivet fans, man åker berg o dalbana mellan hopp o förtvivlan. Lika förkrossad o psykiskt nere över en mängd förluster lika tokglad blir man över vinst. O ju sämre det har gått desto mer hysteriskt glad blir man över en lite framgång o greppar tag i detta lilla halmstrå för att man inte ska gå under. O lika snabbt som man har blivit glad lika snabbt är nån liten nego där o säger det var väl ingenting! Men det är det som är tjusningen att vara ett fans, dom känslomässiga stormarna!!!!

rådbjer: Det ligger mycket i det du säger. Massor igentligen. Men hur hanterar man dessa känslostormar? Jag har inte lust att deppa i flera dagar för en förlust. Men jag ser en förlust på ett sådant sätt att hela min tillvaro bli grå eller svart flera dagar..

Är det psykolog som gäller?? I så fall ringer jag direkt.

250kg kärlek: Psykolog? Vet ett bra piller; Cipramil, då blir man lugn, inte tillstymmelse till panik då inte!

dr Dängroth:
Magen ja, den pirrar till rejält hos mig alldeles före match... får alltid en speciell känsla vid TIKs line-up före varje hemmamatch när Beautiful People med Marilyn Manson drar igång, går ej att förklara o det är alltid exakt då den kommer... Men även under matcherna kommer det o går nervositet... Boxplay är jobbiga...

Motgång är jobbigt, främst i vardagslivet... Har tidigare berättat hur en unge pekat o skrattat åt min TIK-keps... Även folk jag känner som inte delar min fanatism måste jag hela tiden förklara mig för varför det som det går för laget... Man blir ständigt påmind efter en förlust... dessutom det faktum att jag bor med en bobcat-supporter gör det inte roligare vid motgång... men i år har det ju gått rätt illa för bägge lagen så det har blivit rätt allmänt nerstämt...

Kom det ihåg att det aldrig är försent att ändra andras beteenden om det blir till det bättre. Jag har en flickvän som inte visste vad hockey var, kom dessutom från en stad där det bara finns hockey.... och kanske militärer ( Boden.)
Numer älskar hon hockey och avgudar Timrå ik.

..... och jag ska uppsöka psykolog för mina problem. Har redan sett lite ljus i mitt agerande.

250kg kärlek: Om du uppsöker psykolog o du får hjälp, tala då om vad vi ska göra, eftersom vi alla reagerar likadant.
Men, life goes on, i med som motgång fast i år har det känts tyngre än vanligt. Men erkänn att det känns bra i känslostormen när det går bra, det väger upp allt det hårda som man upplevt, o så vill man att det ska fortsätta o fortsätta o forts..........

rådbjer; visst är det så att det kännetecknar en supporters liv och leverne med upp och nedgång, kamp mellan hopp och förtvivlan. Studera bara filmen En i laget- fever pitch, så ser man lite komiskt på det hela och känner igen sig mer än man vill kanske.
Känslostormarna ja, visst är sport ett härligt utlopp för dessa. Jag är övertygad om att man söker dessa..av olika anledningar. En del klättrar i berg, andra ser sport. Det är en utmärkt katalysator för alla möjliga känslor i sport, hockey är särskilt snabbt och tvära kast mellan känslorna kan förekomma i en och samma match. Samt före och efter. Känslostormarna behöver inte bli mindre men med åren lär man sig mer och mer främst om sig själv. Paniken kan man leva med bättre och bättre. Man kanske inte behöver kasta in mynt på planen t.ex

dr Dängroth: Ja, precis o att försöka förklara detta för andra som inte är intresserad av sport tex hockey är meningslöst.
Just dessa spänningar mellan spontan vild glädje o denna tomhet som infinner sig vid motgång o förlust går inte att förklara.
Det blir en passion som man inte kan vara utan. Tänk så många minnen man har i samband med sport; segrar som förluster.
O precis som du säger så lär man sig att hantera sina känslor, fastän det känns i hjärtat. Fast en del lär sig nog aldrig, dom utan hjärceller tex. som tror att man måste få visa sina utlopp genom att förstöra. Dom är få men tyvärr så märks dom mest!