Timrå IK

Superjinx att man har kraftig segervibb ikväll. Bådar åt helvete.

Men det vore klädsamt då jag sitter här, i Vällingby, fyra ståplatsbiljetter och ett medlemskap rikare. Finns fan inget finare att vara skrytsam kring.

Timrå IK är en kärlek som aldrig går ur. Kärleken till det här laget är en del av vem jag är, en del av det här skruttiga gubbiga gamla hjärtat.
Ett hjärta är alltid rött/ Ett hjärta har alltid rätt… sjunger Imperiet på sin första singel.
Thåström har rätt… Och Thåström har fel.

Ett hjärta har mycket riktigt alltid rätt. Men ett hjärta är alltid Röd-Vitt.
Man är ständigt på jakt efter upplevelser, allra helst sköna upplevelser.
Jag vill få mitt hjärta omstörtat. Jag vill bli omtumlad, förvandlad, förfärad, förälskad.

Många av dörrarna till galenskap är stängda för mig sedan jag växte upp.
Jag kan inte lägga mig i daggvått gräs och halsa pilsner längre. Jag är fast i den här verkligheten och jag ska ärligt tillstå att det ibland känns som ett straff. Livet hasar sig fram. Tillvaron rasar ner i tisdagstristessens sörjiga dike. Man överlever men man vet inte riktigt om det är rätt att bara överleva livet. Man vill ju leva det också. Fullt ut.
För oss blir Hockeyn en besvärjelse, en duell mot döden som vi har goda chanser att vinna.

Under hela mitt liv har Timrå varit som en skugga, ett sorts parallellt liv till vardagen hemma. Timrå är den kärleksrelation som betytt mest i mitt liv.
Redan på Korstaskolan, när jag var liten skrev jag Mats Näslund på linjalerna, på skyddspapperet runt skolböckerna och på den streckade linjen på matteproven.
Jag identifierade mig som Näslund, Kjell Dahlin eller Matti Pauna.

Genom hela livet har jag sen dess fortsatt att älska Timrå.
Några av mitt livs värsta bedrövelser och sorger är kopplade till Timrå.
Under många år tvingades jag in i gråt-banken och löste ut säckar med tårar.
Att gå till Timrå Isstadion med ett hundratal andra och titta på Antjärn, Crif och andra dynglag i de lägre serierna var inte direkt Eufori.
Men jag var där… Jag var DÄR.
Så fungerar supporterkärleken. Spelarna blir våra riddare, de är ställföreträdande drömmar för oss, vi som lägger vår kärlek, vårt hopp och ibland mer än så.

Jag trodde nog att allt detta skulle avta med åren. Jag trodde att tiden kanske skulle slipa mysteriet, matta upplevelsen. Det blev tvärtom. När Timrå gick upp i ES är en av de 3 största upplevelserna i mitt liv, alla kategorier. Barnen är 2 andra.

När vi åkte ur ifjol var tveklöst den värsta. Nu är man tillbaka därnere. Vi har börjat om.
Det som gör mig lessen är att se hur lite folk det är på läktarna. Den här serien vi spelar i nu är bättre än mötena med Antjärn eller Crif eller vad de gamla klubbarna hette.

Jag inser att jag tillsammans med några andra har en kärlek som gränsar till fullständig galenskap. Jag inser också att jag inte har något val. Så här är det att vara svårt förälskad.

Om Timrå IK är en pyramid är det vi som står längst ner.
Det märkliga med att stå längst ner är att det är vi som utgör basen för alla andra. Utan oss rasar pyramiden.
Vi är grundbulten. Vi är stenen längst ner på Hockeypyramiden. Utan oss rasar allt. Glöm aldrig det.

Vi alla som slavar längst ner vid pyramiden i våra matchtröjor är idioter. Men vi är innerliga och varmhjärtade idioter. Vilka är det som räddar Timrå IK när klubben blöder ekonomiskt? Inte sjutton är det de allvarliga slips och kostymnissarna utan det är fansen, som ordnar stödkvällar o kommer med idéer och gör allt de kan för inte se sin älskade klubb blöda ihjäl…

OM ni inte vill se att Timrå IK utplånas på hockeykartan… OM ni vill se härlig Hockey spelas även när era barn växt upp… OM ni vill se hockey på högsta nivå i framtiden i den är regionen…SÅ KOM TILL EON. STÖD TIMRÅ IK PÅ LÄKTARNA.
Det är nu ni kan göra skillnad. Jag vägrar att tro att detta är en död hockeyregion.
Sjuk möjligtvis… men det är då man kan hjälpa till för att göra allt friskt igen.
Gör inte det klassiska misstaget att om några år ångra att man inte gjorde nåt för att ha ett elitlag nära sig.

Nu ska äventyret börja och jag är glad för det. Jag kan vara med. Att återigen få vara med om lycka o sorg.
Jag vill inte missa chansen att se Timrå IK återigen spela i högsta serien bara pga av att jag inte gick på matcherna.

Det första dagen på en ny era är aldrig så tung som man skulle kunna tro.
Lidandet har en stabilare arkitekt än glädjen. Sorgens hus står stadigt medan glädjen helst bygger hus av sand. Sådana är våra villkor. Men vi lär oss med åren. Tiden lär oss att uppskatta segrarna och på sin höjd lära oss av nederlagen.
Kärleken bygger möjligen rätt löjliga slott av sand. Men kärleken har en list som döden aldrig kan nå. Kärleken bygger sina riktiga slott i ditt hjärta.
Medan sorgen slår på stort och gjuter sina betonghäckar runt omkring dig kan du helt enkelt bara resa dig upp och gå därifrån…
Du har kärleken med dig…. Den är där du är…dvs i EON arena.

Väl mött vänner framöver. Vi behövs där.