Alltid lika kul att krypa ut ur högen med tomglas efter en sådan skön upplevelse som man hade framför TV:n i går kväll.
Uderbart att få knäppa bort det bakvända "suppet". (När man har en granne som håller på Modo i närheten, är detta bakvända "suppe" en utmärkt försäkring. Alla som sett filmen "Den sista färden" vet att ord som "skrik som en gris" och höjden av fulhet på något vis går hand i hand med modoiter och deras genetiska störningar i stort. Därav mitt något oorthodoxa skydd.)
Nu hör jag bara grannens olycksbådande och vemodiga banjoklinkande i fjärran...
Jag möter mina ögonrödor i badrumsspegeln. Färgen matchar min slitna TIK-tröja något så innihelvete bra. Slutspelskägget får troligtvis en trött luffare att känna sig som en kung på spa...
Jag gräver i cigarrlådan och får fram ett riktig fet cigarr. Med darrande händer snoppar jag fanskapet och puffar i mig segerns sötma. (En Cohiba Edicion Limatada 2004, för alla kännares och fjollkungars vetskap) Till detta trycker jag ett litet glas dålig bra sprit. EAU DE VIE så klart! Hur jag ska fira den slutgiltiga förnedringen av banjolandet och mjölkpallarnas rike står skrivet i stjärnorna... Men slår vi tillbaks inavelsimperiet, då är det en "strike back" som ska firas i klass med Timrås största framgångsfester hittils.
Rättvis är skipad. 0-2 var ett hån mot ishockeyns väsen. Äckelmodo är tillbaks till en helt lagom nivå. Livet leker, grannen gråter och jag har bokat plats i restaurangen på skärtorsdag. Med stigande ålder planerar jag att åter besöka EON Arena!
Givetvis väljer jag numer sittplats och mer slipstifo i stället för att röja runt på "norra stå"... Men det är mer relaterat till glöggfryntlig bekvämlighet och jävla slöhet.
Jag väljer slutligen att travistera på en annan känd härförare efter detta Slaget om Västernorrland:
"Sällan har så få, betytt så mycket för så många".
Alltid lika kul att krypa ut ur högen med tomglas efter en sådan skön upplevelse som man hade framför TV:n i går kväll.
Uderbart att få knäppa bort det bakvända "suppet". (När man har en granne som håller på Modo i närheten, är detta bakvända "suppe" en utmärkt försäkring. Alla som sett filmen "Den sista färden" vet att ord som "skrik som en gris" och höjden av fulhet på något vis går hand i hand med modoiter och deras genetiska störningar i stort. Därav mitt något oorthodoxa skydd.)
Nu hör jag bara grannens olycksbådande och vemodiga banjoklinkande i fjärran...
Jag möter mina ögonrödor i badrumsspegeln. Färgen matchar min slitna TIK-tröja något så innihelvete bra. Slutspelskägget får troligtvis en trött luffare att känna sig som en kung på spa...
Jag gräver i cigarrlådan och får fram ett riktig fet cigarr. Med darrande händer snoppar jag fanskapet och puffar i mig segerns sötma. (En Cohiba Edicion Limatada 2004, för alla kännares och fjollkungars vetskap) Till detta trycker jag ett litet glas dålig bra sprit. EAU DE VIE så klart! Hur jag ska fira den slutgiltiga förnedringen av banjolandet och mjölkpallarnas rike står skrivet i stjärnorna... Men slår vi tillbaks inavelsimperiet, då är det en "strike back" som ska firas i klass med Timrås största framgångsfester hittils.
Rättvis är skipad. 0-2 var ett hån mot ishockeyns väsen. Äckelmodo är tillbaks till en helt lagom nivå. Livet leker, grannen gråter och jag har bokat plats i restaurangen på skärtorsdag. Med stigande ålder planerar jag att åter besöka EON Arena!
Givetvis väljer jag numer sittplats och mer slipstifo i stället för att röja runt på "norra stå"... Men det är mer relaterat till glöggfryntlig bekvämlighet och jävla slöhet.
Jag väljer slutligen att travistera på en annan känd härförare efter detta Slaget om Västernorrland:
"Sällan har så få, betytt så mycket för så många".
Typ.