Timrå IK

Olle: Dte är inte första gången som bröderna Sedin misslyckas i de viktigaste lägena. Felet är inte vischans fel utan deras eget. Problemet som jag ser det är att bröderna hjälpt laget till en nivå som de emetionellt känner behaglighet och en nöjdhet kring. Att känna sig nöjd är den sämsta egenskapen en idrottsstjärna kan tjäna. Man ska alltid vilja nå högre höjder. Daniel vann poängligan, han går in i ett slutspel, med en inre känsla om att gör jag på samma sätt som tidigare så kommer poängen. En del kanske tänker visst han vann ju poängligan och klart som korvspad att om han spelat på samma sätt så ska samma resultat genereras. Samma teori går att relatera till knallen i Sm-slutspelet när AIK slog ut HV71. HV71 hade nått ett av delmålen emot guldet nämligen slutspel, de kom in i en typ av behaglighet. Medans AIK som haft drömmen om att nå slutspel deras smuliga mål. Nu var det dags för AIK att nå högre höjder, målen LAS om och varje spelare gick in i sig själv och bestämde sig för att bli lite bättre på allt. HV71 har Rutin absolut och det kan bära långt, emot motstånd som inte jobbar ned teambuilding och där man inte lämnar över fulla ansvaret på spelarna.

Kan lova att Bruins jobbat mera med personligutvecklng och ledaregenskaper hos varje enskild individ än vad Canuks gjort.

Så på det sätt Timrå ska jobba nu är ett garanterat framgångsrecept, men det tar tid för varje spelare att vilja lyssna och ta ansvaret om att själv se till att man hela tiden jobbar med sig själv.

Det finns inget som lämnas åt slumpen det handlar om vilken offervilja och ansvar som spelarna tar på isen.

lungan: Vet inte om jag vill dra lika långt gående slutsatser som du gör, i min mening så misslyckas sedins för att dom är mjuka, inte för att dom är nöjda.

Jag kan tycka att man borde vara jävligt hungriga i Canucks eftersom man aldrig vunnit stanley cup men däremot så ville ju Boston vinna betydligt mer. Canucks oförmåga att komma tillbaka i matcherna i Boston är ganska monumentala för deras slutgiltiga förlust.

Sen är ju duellen mellan Thomas och Luongo extremt avgörande. Thomas spelar som en gud och Luongo ger inte laget den där chansen att vinna som en mästarmålvakt bara måste göra i en final.