Timrå IK

Jag kommer aldrig förlåta tränarna för att de inte spelade Brattström tidigare. De kan inte ha missat allt det alla andra sett. Det är det som gör mest ont. Vi hade kunnat ha ett bättre lag i sex av sju matcher men valde att inte ha det.

Nu tar jag semester härifrån fram till september. Det gör ont nu, men blodet ändrar inte färg för det.

Att åka ur suger, det gör det verkligen. Samtidigt som anade man vartåt det barkade under kvalserien och jag vet inte om det gör att man på något sätt fick lättare att "acceptera" det hela på något sätt eller vad det är frågan om. Precis som förra året visade IKO att en het målvakt vid rätt tillfälle samt ett grundspel som sitter gör en jäkla skillnad. Vi hade Haukeland och ett spel som satt då. De hade Rifalk och ett spel som satt nu, tyvärr.

Hjärtat är fortfarande tungt och gråter röda tårar. Det som gör mig hoppfull inför framtiden är att vi inte står på ruinens brant som vi gjorde förra gången vi brakade ur medan vi nu har av vad jag hört en ekonomi som är positiv. Vi har visat förut att denna klubb dör aldrig, vi kommer inte dö nu heller. Nu slickar vi såren, tröstar oss själv och laddar om. Laddar om för ett återtåg.

VI ÄR TIMRÅ OCH VI GER ALDRIG UPP!