Något som var anmärkningsvärt var den skillnad i ödmjukhet som märktes i TV-intervjuerna. Fulingledare och spelare gnällde mest medans Timrås killar i det närmaste ursäktade sig för att dom spelade bra. Det är klass-skillnad även på sidan av isen!
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
