När man zappar mellan HA-matcherna får man alltid en värdefull insikt om hur tacksamt det är att denna säsong inte kommer innebära den ödesdigra utgången. Givetvis vill jag också spela slutspel, skulle ju bli lite besviken om det inte blev så. Men fan, allt som verkligen betyder något är vetskapen att vi inte hamnar där.
Man kan lura sig att man hellre vinner i HA än att konstant torska i SHL. Att ligan ändå har en rolig annorlunda hockey. Att det är viktigt att åka ner för att kunna bygga om. Det kan väl säkert finnas lite sanning i något av det. Men usch, för att falla ner i Mordor igen. Man liksom bara känner depressionen från rinken, från läktarn, när man hamnar i Nobelhallen.
Är så tacksam att detta inte är vår verklighet just nu, och ett tag framåt. Förhoppningsvis LÅNGT framåt. Avundas inte Brynäsarna ett endaste jävla dugg som står inför detta hot direkt från helvetet.
· 
