Fortsättning följer här i ämnet "hockeyångest" och hur det ska botas och hur vi ska kunna lära oss leva med den. Som sagt vad är då hockeyångest för någonting?
Den första orsaken är att hockeyångest uppträder i så många olika former. Den är ofta " en maskerad hämnare, för det mesta iklädd rövit hockeyrustning" och är ofta svårigenkännlig för såväl hockeysupportrar som hjärnskrynklare.
Ofta yttrar sig besvären enbart som kroppsliga symtom av allehanda natur som dessutom ändrar karaktär med tiden. I många fall förnimmer man endast muskelspänning och oförmåga att slappna av, medan det i andra fall är en djup existentiell oro-hockeyångest som stör välbefinnandet. Att alla dessa olika förnimmelser och obehag kan benämnas med samma term "hockeyångest" leder ofta till missuppfattningar i frågan.
Som en andra orsak framstår våra psykologiska hockeyförsvarsmekanismer som viktiga faktorer. Man erkänner ogärna ett hockeyhandikapp och i synnerhet inte psykiska symtom som man skäms för på läktaren. Vanligt är att man inte vill kännas vid sina besvär utan skyller dem gärna på sin hockeysupporterpartner, hockeyanhörig eller på gb-skribenterna. Mot denna bakgrund ter sig användandet av lugnande medel onödigt och ologiskt.
Hockeyångest som normalreaktion (motiverad håkkyångest, realhåkkyångest, rationell håkkyångest) alltså här snackar vi om den LIVSVIKTIGA håkkyångesten som inte går att leva utan!
Hockeyångest är nervsystemets reaktion vid hotande fara. Det är en signal från ett hockeyalarmsystem som varnar, höjer beredskapen och sätter igång en hel rad olika försvarsreaktioner i den gamla hockeysupporterkroppen.
Hockeyångest är en nödvändig biologisk funktion utan vilka få av oss skulle kunna överleva en hel, för mittemellan och efterhockeysäsong. Den är jämförbar med smärta, lidelse, hockeypassion, ett prov på andra oundgängliga hockeyalarmsystem, som när det sätts ur funktion kan resultera i hockeysupporterns undergång. Det språkliga begreppet "hockeyångest" har olika betydelser för olika hockeysupportrar med olika bakgrund. Ordet "hockeyångest" är dessutom för "starkt" för att täcka även mildare grader av förhöjd hockeyberedskap.
Låt oss nu föreställa oss en mycket hotfull hockeysupportersituation när exempelvis en hotfull Tigersupporter närmar sig:
1) "HOCKEYSPÄNNING" Faran upptäcks, registreras och värderas. Vaksamhet och muskelspänning ökar.
2)"HOCKEYORO" Faran växer och upplevs som ett hot. Vaksamheten blir mer uttalad, samtidigt som oro och rädsla för utgången blir kraftigare.
3)"HOCKEYÅNGEST" Faran uppfattas nu som livshotande. Alla psykologiska och fysiologiska reaktioner inriktar sig på någon av de tre möjligheterna: kamp, flykt eller förlamning (spela död). Så kallade vegetativa reaktioner utlöses; hjärtklappning, svettning, klump i halsen, muntorrhet, knäsvaghet, illamående, yrsel m.m.
4)"HOCKEYPANIKÅNGEST" Faran är nu definitivt direkt hotande för det egna laget och oundviklig. Hockeysupportern upplever en fruktansvärd och outhärdig rädsla för att bli av med hela sitt älskade hockeylag. Alla vegetativa reaktioner blir maximala. Tankeförmågan sätts ur spel, endast reflexer och instinkter fungerar.
Hos en frisk hockeysupporter är det kontinuerlig övergång från ett avslappnat tillstånd med normal spänningsnivå till en maximalt förhöjd spänningsnivå och hockeypanikkänslor som uppkommer i situationer som är direkt hotande för det egna laget. Termer som spänning, oro, hockeyångest och panikhockeyångest kan inte skarpt avgränsas, utan övergår i varandra. Inom hockeypsykiatrin har termen "hockeypanikångest" reserverats för attackvis återkommande hockeyångestkänslor, medan förhöjd spänningsnivå benämns som "hockeyångesttillstånd".
· 
Den första orsaken är att hockeyångest uppträder i så många olika former. Den är ofta " en maskerad hämnare, för det mesta iklädd rövit hockeyrustning" och är ofta svårigenkännlig för såväl hockeysupportrar som hjärnskrynklare.
Ofta yttrar sig besvären enbart som kroppsliga symtom av allehanda natur som dessutom ändrar karaktär med tiden. I många fall förnimmer man endast muskelspänning och oförmåga att slappna av, medan det i andra fall är en djup existentiell oro-hockeyångest som stör välbefinnandet. Att alla dessa olika förnimmelser och obehag kan benämnas med samma term "hockeyångest" leder ofta till missuppfattningar i frågan.
Som en andra orsak framstår våra psykologiska hockeyförsvarsmekanismer som viktiga faktorer. Man erkänner ogärna ett hockeyhandikapp och i synnerhet inte psykiska symtom som man skäms för på läktaren. Vanligt är att man inte vill kännas vid sina besvär utan skyller dem gärna på sin hockeysupporterpartner, hockeyanhörig eller på gb-skribenterna. Mot denna bakgrund ter sig användandet av lugnande medel onödigt och ologiskt.
Hockeyångest som normalreaktion (motiverad håkkyångest, realhåkkyångest, rationell håkkyångest) alltså här snackar vi om den LIVSVIKTIGA håkkyångesten som inte går att leva utan!
Hockeyångest är nervsystemets reaktion vid hotande fara. Det är en signal från ett hockeyalarmsystem som varnar, höjer beredskapen och sätter igång en hel rad olika försvarsreaktioner i den gamla hockeysupporterkroppen.
Hockeyångest är en nödvändig biologisk funktion utan vilka få av oss skulle kunna överleva en hel, för mittemellan och efterhockeysäsong. Den är jämförbar med smärta, lidelse, hockeypassion, ett prov på andra oundgängliga hockeyalarmsystem, som när det sätts ur funktion kan resultera i hockeysupporterns undergång. Det språkliga begreppet "hockeyångest" har olika betydelser för olika hockeysupportrar med olika bakgrund. Ordet "hockeyångest" är dessutom för "starkt" för att täcka även mildare grader av förhöjd hockeyberedskap.
Låt oss nu föreställa oss en mycket hotfull hockeysupportersituation när exempelvis en hotfull Tigersupporter närmar sig:
1) "HOCKEYSPÄNNING"
Faran upptäcks, registreras och värderas. Vaksamhet och muskelspänning ökar.
2)"HOCKEYORO"
Faran växer och upplevs som ett hot. Vaksamheten blir mer uttalad, samtidigt som oro och rädsla för utgången blir kraftigare.
3)"HOCKEYÅNGEST"
Faran uppfattas nu som livshotande. Alla psykologiska och fysiologiska reaktioner inriktar sig på någon av de tre möjligheterna: kamp, flykt eller förlamning (spela död). Så kallade vegetativa reaktioner utlöses; hjärtklappning, svettning, klump i halsen, muntorrhet, knäsvaghet, illamående, yrsel m.m.
4)"HOCKEYPANIKÅNGEST"
Faran är nu definitivt direkt hotande för det egna laget och oundviklig. Hockeysupportern upplever en fruktansvärd och outhärdig rädsla för att bli av med hela sitt älskade hockeylag. Alla vegetativa reaktioner blir maximala. Tankeförmågan sätts ur spel, endast reflexer och instinkter fungerar.
Hos en frisk hockeysupporter är det kontinuerlig övergång från ett avslappnat tillstånd med normal spänningsnivå till en maximalt förhöjd spänningsnivå och hockeypanikkänslor som uppkommer i situationer som är direkt hotande för det egna laget. Termer som spänning, oro, hockeyångest och panikhockeyångest kan inte skarpt avgränsas, utan övergår i varandra. Inom hockeypsykiatrin har termen "hockeypanikångest" reserverats för attackvis återkommande hockeyångestkänslor, medan förhöjd spänningsnivå benämns som "hockeyångesttillstånd".
To be continued...........