Sputnik1: Världshistoriens kortaste sorgeprocess efter att en säsong tar slut?
Rögle spelade på ledning, ställde upp i mittzon och väntade på våra misstag under de första perioderna, men att säga att vi "försökte spela ishockey" där och då vore att likna vid en livslögn. Jag skippar det. Men någon jävla taktik eller metod att spela sig igenom borde det väl finnas!?
Visst kände jag en viss spänning efter våra två snabba reduceringsmål i slutminuterna, att "kanske".... Men något riktigt hopp kände jag aldrig. Lärdomen här blir ganka så enkel: I ett slutspel så ska det vara just precis såhär straffbart att spela ett så genomuselt försvarsspel som ledde fram till underläge 0-3. Och när det då var slut kände jag........ noll och nada. Jag var inte arg, inte ledsen. Inte heller tomhet kände jag. Det var bara: "Jaha, det var det. Kan vi gå vidare nu?"
Hemvändarna blev lite av en välsignelse samt en förbannelse. Underbart att se dom komma hem i sin prime. Men deras roller och positioner ställer till det lite för lagbygget då dom tar upp 1/3 av budgeten. Vilket absolut 5 stjärnor ska kunna göra! Men då blir övriga lagdelar lidande. Utöver hemvändarna behöver vi faktiskt en center i toppklass. En sniper och en rivig högerforward (helst högerskyttar). Utöver det behöver vi två riktigt jävla bra backar. Som är bra på rören, klubban med/utan puck, passning, skott osv osv
För kapanen att lösa dessa kontrakt blir jävligt svårt och det respekterar jag. Timrå står inte högst på listan hos många spelare idag..
Rip Kirby: Exakt. Laget lyckades aldrig bygga upp någon slutspelskänsla hos mig iallafall. En vaskad säsong, en helt onödig säsong. Finns inget den här säsongen som etsat sig fast som man kommer att komma ihåg om 5 år. Riktigt jävla dålig hockey som var en orgie av 3-metersfelpass, puckar som studsat över klubbor i frilägen, bakomryggenpass som friställer motståndare och spelare som hänger med huvuden.
Beundransvärt att du redan längtar till nästa säsong. För mig så skalade Timrå IK av 20% av mitt hockeyintresse rakt av med denna säsong.
· 
Rögle spelade på ledning, ställde upp i mittzon och väntade på våra misstag under de första perioderna, men att säga att vi "försökte spela ishockey" där och då vore att likna vid en livslögn. Jag skippar det. Men någon jävla taktik eller metod att spela sig igenom borde det väl finnas!?
Visst kände jag en viss spänning efter våra två snabba reduceringsmål i slutminuterna, att "kanske".... Men något riktigt hopp kände jag aldrig. Lärdomen här blir ganka så enkel: I ett slutspel så ska det vara just precis såhär straffbart att spela ett så genomuselt försvarsspel som ledde fram till underläge 0-3. Och när det då var slut kände jag........ noll och nada. Jag var inte arg, inte ledsen. Inte heller tomhet kände jag. Det var bara: "Jaha, det var det. Kan vi gå vidare nu?"
Ny säsong, dela ny lag nån jävla gång!!!