Droppar ett gäng tunga rader från legenden Bruno K. Öijer.
Han är mannen som får Bergmans svartaste att framstå som glättig sockedrickapop.
JAG FRÖS!
Jag frös Jag hade inget att leva för Månader blev till år när jag måste ha dragit min kropp närmare intill mig Jag måste anat en blå strimma under alla lager av svärta
Vid banvallen låg ett omkullvält lok tungt och kallnat svart svartare än svart låg det på sidan och under kom blåsippor upp ömtåliga och små måste dom växt till sej på sina stjälkar och slagit ut till en blå rymd som långsamt pressade sej högre och högre och välte tillbaka loket lyfte upp det till rälsen igen
När någonting är fel älska När någonting är rätt hata När någonting är snett knulla När någonting är helt bomba Vår värld är upp och ner upp och ner Om ingenting görs vänta När allt är försent handla Om huset tar eld somna När allting är bränt vakna
Vår värld är upp och ner upp och ner Min tjej hon bara ler upp och ner
Vi har mer misär nu än nånsin Det är så det känns Alla hårda dar går till spillo Det är så det känns Kärlek bränns det är så det känns Om du hittar en väg ångest Om det snöar igen skratta Alla våra dar tårar När allt är förbi glädje
Vår värld är upp och ner upp och ner Min tjej hon bara ler upp och ner
Kärlek i betong stål i hjärtat Det är så det känns Där det växer sten skall människor födas Det är så det känns Kärleken skräms det är så det känns
Vår värld är upp och ner upp och ner Min tjej hon bara ler upp och ner
Smokey: Fina poesimaskinen Bruno. Kontrar in en "cover" på Runebergs Sven Duva som en hyllning till Didde :
Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort, Den lila truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Tommy av och kom till stranden ned Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.
Man viste på Didrik Duva då. Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.
Droppar ett gäng tunga rader från legenden Bruno K. Öijer.
Han är mannen som får Bergmans svartaste att framstå som glättig sockedrickapop.
JAG FRÖS!
Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta
Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen
Precis så.