Kom hem till byn för jullovsfirande och naturligtvis så fanns ett besök i templet inplanerat. Jag ville ju gärna se vad allt ståhej handlar om. Jag tänkte att så illa som det gapas om här kan det ju ändå inte vara, Vi spelar ju alltid med hjärtat. Det var...värre.
såg inte under hela matchen 2 passningar i rad som hittade rätt address. Och när de röda iskrigarna nu smällde på med kroppen så småduttade de med pucken. PP var en bedrövelse. Jag orkade inte ens skrika mig hes över utvisningssituationer. Det har ju inte någon som helst betydelse hur många motståndarna är på planen när man(Timrå) inte lyckas träffa målet på 2 minuter, tränar de inte skott? När de sedan väl kom till skott så träffade de oftast mitt på Daniel Sperrle.
Den som imponerade mest på mig var Björn Svensson, Johan Andersson var totalt osynlig och likaså Jonte. Johan Ryno visade stor potential, men han gör sig själv till en säkerhetsrisk när han gärna vill göra den där extra dragningen som riskerar att leda till en farlig kontring.
Det kändes också som om Styfen har gjort sitt på elitnivå. Laine fick inga passningar att arbeta med, ja dessa passningar som kan göra en viril 25-åring både gråhårig och gråtfärdig. Halva laget som ut som om de är kandidater till att starta upp ett riktigt grymt lacrosselag.
Det mest sorgesamma är väl att Brynäs på inget sätt var bättre eller ens bra. De satte helt enkelt sina chanser, hade bara Timrå gjort detsamma så hade den första 3-poängaren på vad som börjar kännas som en evighet varit i hamn.
Det som oroar mig allra mest inför fortsättningen är dock målvaktssidan. Backe har gått från att vara en stabil landslagmålis till en kille som kastar in puckar på ett sätt som vi inte har sett maken till sedan DeRouville-eran.
Och det smärtar mig att se en kille som Johan Asplund få chans på chans och varje gång ge ett så pissnödigt intryck. Jag trodde att det äntligen hade lossnat för honom efter sejouren i Nyköping. Men det är som om någonting låser sig och han kommer tyvärr aldrig bli mer än "ung och lovande".
Satt och längtade intensivt efter Manderville, Kapanen och Krykov.
Det känns fördjävligt att gå i från en hemmamatch och känna att det enda glädjemomentet var att vi inte drabbades av några nya skador.
· 
Jag tänkte att så illa som det gapas om här kan det ju ändå inte vara, Vi spelar ju alltid med hjärtat.
Det var...värre.
såg inte under hela matchen 2 passningar i rad som hittade rätt address.
Och när de röda iskrigarna nu smällde på med kroppen så småduttade de med pucken. PP var en bedrövelse. Jag orkade inte ens skrika mig hes över utvisningssituationer. Det har ju inte någon som helst betydelse hur många motståndarna är på planen när man(Timrå) inte lyckas träffa målet på 2 minuter, tränar de inte skott? När de sedan väl kom till skott så träffade de oftast mitt på Daniel Sperrle.
Den som imponerade mest på mig var Björn Svensson, Johan Andersson var totalt osynlig och likaså Jonte. Johan Ryno visade stor potential, men han gör sig själv till en säkerhetsrisk när han gärna vill göra den där extra dragningen som riskerar att leda till en farlig kontring.
Det kändes också som om Styfen har gjort sitt på elitnivå. Laine fick inga passningar att arbeta med, ja dessa passningar som kan göra en viril 25-åring både gråhårig och gråtfärdig. Halva laget som ut som om de är kandidater till att starta upp ett riktigt grymt lacrosselag.
Det mest sorgesamma är väl att Brynäs på inget sätt var bättre eller ens bra. De satte helt enkelt sina chanser, hade bara Timrå gjort detsamma så hade den första 3-poängaren på vad som börjar kännas som en evighet varit i hamn.
Det som oroar mig allra mest inför fortsättningen är dock målvaktssidan. Backe har gått från att vara en stabil landslagmålis till en kille som kastar in puckar på ett sätt som vi inte har sett maken till sedan DeRouville-eran.
Och det smärtar mig att se en kille som Johan Asplund få chans på chans och varje gång ge ett så pissnödigt intryck. Jag trodde att det äntligen hade lossnat för honom efter sejouren i Nyköping. Men det är som om någonting låser sig och han kommer tyvärr aldrig bli mer än "ung och lovande".
Satt och längtade intensivt efter Manderville, Kapanen och Krykov.
Det känns fördjävligt att gå i från en hemmamatch och känna att det enda glädjemomentet var att vi inte drabbades av några nya skador.