Hassan

modomille: Två matcher bara? Om jag snabbkollar på er sida så kommer min ytterst vetenskapliga undersökning fram till att samtliga förluster (c:a 409st) i rakt nedstigande led från debaclet med Börje i Malmö är domarnas fel. Slutsats: att vilja ”dra på han en smäll” har fått konsekvenser för er förening som få kunde drömma om. Denna ensidiga avsky från flera generationer svensk domare som riktats mot den före detta plantskolan en bit norr om Timrå är något av det grövsta som skådats genom idrottshistorien.

Rip Kirby: Ja, det är väldigt lustigt. Det är domarnas fel om Modo förlorar OCH om Timrå vinner, även om vi inte ens möts.

I övik är det domarnas fel om det är motvind och uppförsbacke, blötsnö, restskatt och binnikemask

Vet inte om det redan skrivits mitt i all pengaräkning, men idag tränade Dahlén för fullt med "vanlig" tröja i alla fall.

Öndulat: Hövva! Skönt att det snart är 20e så man får börja hoppa, skrika och flaxa med armarna utan att alla tror att man är en komplett idiot!

Rytter: Bittert..... det osar nu.... det luktar sula som fått ligga i solen för länge. Hur mycket håvar ni in i år då? Är det miljarder vi snackar om? Ni är ju trots allt Sveriges största plantskola, även om det mest ser ut som en knotig fjällbjörk på kalfjället.

{5647}: Nämen, nu luktar det sådär här inne igen.... jag faktiskt, det luktar unket, unket och bittert. Är du ledsen för att er senaste NHL-export som gjort väsen av sig var när farfar var ung?

Heart of hockey - en pacemaker i vårdkön

Sputnik: Nu är semestern slut, så då kan man lika gärna snabbspola en månad framåt i tiden.

Jag kommer aldrig förlåta tränarna för att de inte spelade Brattström tidigare. De kan inte ha missat allt det alla andra sett. Det är det som gör mest ont. Vi hade kunnat ha ett bättre lag i sex av sju matcher men valde att inte ha det.

Nu tar jag semester härifrån fram till september. Det gör ont nu, men blodet ändrar inte färg för det.

När jag var liten spelade vi "bandy" på gatan varje dag på sommaren, på vintern spelade vi hockey på någon spolad grusplan tills våra små fötter var så sönderfrusna att vi grät när vi kom hem. Vi spelade tills alla puckar var borta, tills de var försvunna långt in i någon snödriva och inte skulle tina fram förrän till våren. Då letade vi reda på dem och nästa vinter körde vi igen. Det gjorde vi tills våra små fötter inte var små längre, fötterna blev större och istället för att spela varje kväll så gick våra fötter tillsammans till "Ladan". Ibland gick vi därifrån i eufori, skrattandes, "såg ni när...." Ibland gick vi därifrån i sorg "hur fan kan...."

Våra klubbor var för långa, för hårda, hade sedan länge slitits ut. Ibland var någon större med, någon som kunde skjuta slagskott, högt. Då aktade vi oss. Ibland kom många större och ville sätta oss på plats, då aktade vi oss men vi slutade inte spela. I våra hjärnor var vi inte sju frusna barn i bävernylonoveraller med blöta vantar. I våra hjärnor var vi någon annan. I våra hjärnor var vi de hjältar vi såg på TV innan vi inte hade kanalerna längre. I våra hjärnor var det alltid final. I våra hjärnor var det alltid en sekund kvar av matchen när vi avgjorde finalen, och publiken skrek våra namn så det ekade i en evighet.

Ikväll går våra stora fötter till "Ladan" igen. Ikväll är vi äldre än de hjältar som får göra något som vi bara fick drömma om. Ikväll ska vi titta på de som en gång också var frusna barn med för stora klubbor som drömde om att få spela matcher som just den här. Ikväll kommer någon som en gång kom hem gråtandes med fötter så kalla att de aldrig riktig blev desamma igen att få höra sitt namn skrikas om och om igen. Ikväll kommer några att få uppleva det vi andra bara fick drömma om.

Men vi kommer att vara där, för vi är alltid där, för det valet gjorde vi när våra fötter blivit för stora.

En match till måste vi orka. Om inte annat så för vår egen skull. Försöker intala mig att det bara är ett spel, det är inte hela världen, man är ju frisk, barna med.... men där och då är det faktiskt hela världen, det är där jag pyser över. Det är i 3x20 minuter några gånger i veckan 7 månader om året som jag släpper allt ansvar och det är där och då jag kan vara den jag inte behöver vara men som jag ändå tillåter mig att vara, bara där och då.

Så visst, det är bara ett spel, världen kommer se likadan ut på tisdag morgon. Men där och då, ja då är det ALLT.

Nu mår man sådär läskigt igen.

Olli Nomadinen : Det går att få till ett bra tryck i ladan med 5000 också. De sista 800 halvintresserade bidrar ändå föga till stämningen. Det betyder bara att vi som är på plats får leva om ännu mer.

Som jag ser det finns det två alternativ nu:

1. Lägga sig ner och dö
2. Kriga till sista sekunden i den sista matchen

Detta gäller även oss supportrar.

KulltorpsOlli: Stämmer. Jag skämdes ögonen ur mig i sista perioden men vi kan inte ge upp innan det är över. Alla behövs. Varenda jävel.

Johan J: Är bara bra om de börjar fokusera på en massa ditten och datten. Jag tycker det var roligt att han tyckte att deras slashingutvisning inte var någon utvisning med hänvisning till att det händer många liknande slashingar under en match medan ”interferencen” var solklar! Jag vet inte jag men tar man den så hittar man nog 50 liknande situationer i varje match.

Kerstin_k: Vi får väl helt enkelt lägga oss ner och dö då. Lämna W.O.

Kom igen nu! Upp med hakan ner med axlarna. Det behövs en seger mindre än när den här serien började. Om vi börjar tvivla redan nu, när vi är en seger närmare målet.....

Nu kom nerverna för en annan. Det dröjde lite längre denna gång än i onsdags men nu är det samma. Darrningarna, svettningarna, humörsvängningarna, det apatiska sinnestillståndet. Om några timmar smyger man runt som en strykrädd hund, håller sig längs väggarna och tittar över axeln med sänkt blick.