MoDo Hockey

wap.hockeysnack.com
Jag kan avslöja att guldtröjan hänger kvar i flaggstången än...

Jag kan inte kontra med något eget alster. Jag får försöka med min kupp här på jobbet på Gävle Kommun istället.

Här i förvaltningshuset, mitt emot mitt rum så finns ett sammanträdesrum. Naturligtvis måste dom döpa det till Brynäsrummet. Blä!

Nåväl. Rummet heter inte så längre...

knaskamilla:

Det var ju inte något svamel. Falsk marknadsföring. Men lång var den. Duns, som Mats sa. Sen gör det ju inget att den var jävligt bra.

Jag var halvrädd att inte Gabba skulle komma med då jag lämnade den vid luft- och vattenpåfyllningen kl 05.10 på lördagsmorgonen.

Man blir lite rörd när man läser era skildringar.

Sa jag att det var jävligt bra skrivet? Jävligt bra skrivet!


Mera, mera, mera...

knaskamilla:

Stor poesi!!

*gråter floder*

knaskamilla: Vilken fantastisk berättelse.

Frisco rättade:
Det ska stå semi, inte kvart, i samband med HV. Och 8.00 samt kvart över åtta, inte 9.00 och kvart över nio. Såklart. Så går det när man korrläser sina egna texter.

Mats Edström:

Det är sex A4 i Word.

knaskamilla: *duns*

Skyll er själva.

Jag började intressera mig för hockey 1994. MoDo spelade SM-final och det var helt omöjligt att missa det. Hade min mor fått tag i biljetter hade jag varit på plats, men nu blev det inte så. Min först match på plats såg jag därför på hösten -94. Sen var jag fast.

Nu är vi inne på 2007, och jag har alltså följt MoDo under tolv säsonger. Vissa har väntat på SM-guld i 28 år, jag har väntat i tretton. Det känns som tretton väldigt långa år.

Jag har inte vågat tro på SM-guld den här säsongen. Faktum är att jag slutade tro på SM-guld 1999, när vi nere i Gävle bara behövde hålla undan men inte gjorde det utan förlorade matchen och sen inte klarade av att vinna hemma. Sen dess har jag bara kunnat hoppas, och längta. Aldrig trott.

Den här säsongen har varit magisk. Bygget av Swedbank arena är helt klart det bästa som har hänt MoDo sedan jag började följa laget. Att femtusen personer kom till arenan för att kolla på MoDos första isträning för säsongen, det var magiskt. Att Susse, prinsen av New York, kom tillbaka hem innan han blivit en föredetting (och innan Foppa kom hem)…det är klubbkänsla, det är kärlek. Det är stort. Så jävla stort.

Till på köpet var MoDo aningen oväntat riktigt bra i början av säsongen. Van vid nederlag brukar jag utgå ifrån att vi ska hamna i kvalserien eller i alla fall missa slutspel, men nu var vi helt plötsligt ett lag i toppen av tabellen. Vi spelade för en förstaplats. Nästan alla nyförvärv gjorde succé och nya sportchefen Ecke blev snabbt höjd till skyarna för sitt jobb.

Fredag den 29 december spelades vad som då var den dittills bästa matchen i Swedbank arena. MoDo mötte Färjestad, publiken var stor och högljudd och det var omöjligt att inte uppfyllas av lyckokänslor. Det var en match som fick mig att hoppas.

Men det var den matchen... Hockeyvåren har varit konstig, tycker jag. I stället för att följa upp Färjestadsmatchen med bländande spel och idel hemmavinster började vi (i alla fall kändes det så då) förlora hemma. Och borta. Detta varvade vi med ibland solklara vinster. De två sista matcherna för säsongen mötte vi Mora och förlorade både borta och hemma i Swedbank arena. För mig känns det nästan som ett under att vi knep tredjeplatsen i elitserien den här säsongen. I höstas skulle jag inte ha trott att jag skulle känna så, då trodde jag nästan att vi skulle vinna serien, men som det hela artade sig får en tredjeplats anses som mer än godkänd.

Slutspelet har varit en enda lång pärs för mig. Vi började med att förlora borta, sen vinna hemma och sen sno en match borta. Efter det förlorade vi två raka hemma, den senare med 2-5. Då var det för mig helt omöjligt att tro på ett avancemang till semifinalen. Jag tror att jag faktiskt undrade hur de egentligen tänkte när de valde Timrå som kvartsfinalmotståndare, mest för att jag inte kan komma på något som skulle vara värre än att åka ut mot just Timrå (med tanke på hur många dryga, idiotiska fans de har lyckats samla ihop och visa upp på HS och till viss del i Swedbank under slutspelet).

Men vi vände! Vi vände faktiskt matchserien mot Timrå. Den sjunde och avgörande matchen var helt otrolig, som om en mästerregissör hade planerat det hela. Oavgjort efter full tid och förlängning. Per Svartvadet avgjorde efter fyra minuter och tjugo sekunder av förlängningsperioden och det jubel som utbröt i Swedbank arena hade lika gärna kunnat vara ett guldjubel. Det var nästan så det kändes, i alla fall trodde jag det då… Efter kvartsfinalen var jag nöjd med säsongen. Det viktiga var att slå ut Timrå, sen tyckte jag att det kunde få gå lite som det ville.

HV i kvarten då, ett lag som faktiskt hamnade före oss i sluttabellen och därmed fick fördel av fler hemmamatcher. Vi inledde med att vinna de två första matcherna och det var omöjligt att inte tro att vi ändå hade chans på SM-final. Sen vann HV tre raka, varav den första i Swedbank. Hade vi vunnit den hade finalplatsen varit kvar, det visade statistiken på, men nu förlorade vi. Inför den sjätte matchen i kvartsfinalserien mot HV låg vi alltså återigen under med 3-2 i matcher. Och jag började såklart misströsta.

Men vad hände? I den sjätte matchen hemma i Swedbank tog vi ledningen några minuter in på andra perioden. Ungefär 25 minuters spel senare släppte vi in en puck i BP. Jag vet i ärlighetens namn inte hur den matchen egentligen såg ut, men jag kan läsa mig till att Susse gjorde 2-1 med 44 sekunder kvar av matchen. Var jublet stort? Förmodligen.

Sista matchen mot HV vann vi i deras hemmaarena med 5-2. Jag såg matchen på O’Learys med två av mina tre chefer och chefens sambo. Det var en konstig upplevelse, de är inte särskilt intresserade av hockey och vi hamnade i VIP-rummet där projektorn var trasig så det bara fanns små TV-apparater. Jag hann aldrig bli nervös, förmodligen för att vi pratade om så mycket annat än hockey medan matchen pågick. Sju minuter in i sista perioden gjorde vi vårt fjärde mål. Då stod det 4-0. Att vi släppte in två mål får närmast ses som olycksfall i arbetet. HV var aldrig nära. Utklassning. Final! Med lätta steg vandrade jag hemåt igen (grubblandes på hur dyrt det här slutspelet egentligen skulle bli, kostnaden för slutspelsbiljetterna kommer som en klumpsumma på en faktura framöver).

Ja, nu var vi alltså i final. Vi spelade sju matcher i kvarten och sju matcher i semin. I finalen skulle vi få möta Linköping, ett lag vi hade klar plusstatistik på under grundserien men som tog sig till final genom att först slå ut Luleå med 4-0 i matcher och sedan det finaltippade Färjestad med 4-1 i matcher. Jag visste inte vad jag skulle tro. Fast SM-guld kunde man ju inte tro på, inte när man håller på MoDo och är realist som jag.

Det började inte så bra heller. Jag såg inte matchen, för jag var i Sundsvall och jobbade, men jag försökte lyssna på radio. Det var svårt. Det enda de pratade om var hur bra Linköping såg ut och att Svarten och Susse var bleka. Dessutom gjorde LHC mål hela tiden. Jag bytte från P4 till andra kanaler och tillbaka ungefär var femte minut, minst. 5-1 slutade matchen, och jag började fundera på om MoDo faktiskt var för trötta. De hade trots allt spelat lite fler matcher än LHC för att ta sig till final.

Den andra matchen var en hemmamatch som till slut blev onödigt spännande. Vi hade ledningen med 3-0 men släppte upp till 3-2. Lyckligtvis tog matchen slut innan LHC gjorde sitt tredje mål. Adam Andersson blev lätt oväntat matchhjälte med två mål. Stämningen i Swedbank under den matchen var något alldeles extra. Magiskt! När hela arenan var med på ”MoDo Hockey, klapp-klapp-klapp”, då bara ekade det. Dubbla ekon tror jag att Anders räknade till. Det var faktiskt likadant efter den avgörande matchen mot Timrå, men det var när segern var klar det. Den här gången var det under matchens gång.

Den tredje matchen vann Linköping med 2-1 hemma i Cloetta Center, och jag konstaterade att om vi kunde fortsätta på det viset så skulle vi ändå vinna guldet. Om alla vann sina hemmamatcher, alltså. Jag sa det till många, men jag trodde inte på det.

Den fjärde matchen var återigen en hemmamatch, en match vi vann med 5-1. Nu måste jag vara ärlig igen och säga att jag inte minns något från matchen. Vi gjorde 1-0 genom Timander efter 42 sekunder, möjligtvis kan det ha varit början till succén den kvällen. Nu stod det 2-2 i matcher.

SM-final fyra spelades på en tisdag. På onsdagen ringde Maria, en Sollefteåbo som nu bor i Västerås, till mig och lät alldeles förtvivlad. ”Kan du fixa biljett till matchen på lördag åt mig? Man måste vara medlem i någon supporterklubb eller i MODO Hockey för att få biljett, och jag är inte det. Jag måste få se den! Det är den sista matchen jag kan se den här säsongen.” Jag var aningen tveksam, men lovade att jag skulle se vad jag kunde göra åt saken. Hon var ju så förtvivlad… Kikade på MODO Syds hemsida och kunde läsa mig till att om man hade medlemskap hos dem, MODO Support eller i MODO Hockey kunde man boka biljett. Kändes aningen konstigt att boka biljett i mitt namn till någon som hette något annat, så efter lite funderande och diskussion med Frisco sms:ade jag och bokade tre biljetter. En åt Maria, en åt mig och en åt Frisco.

Den reseplanering som sen följde var ett enda stort kaos. Det tog ända till torsdag eftermiddag innan det blev klart vilka av alla som anmält intresse som fick biljett. Vi hann innan det fundera igenom de flesta resealternativ som innehöll fordon med fyra hjul. Faktum är att när jag strax före fem på torsdagen ringde och bokade en minibuss visste vi fortfarande inte vilka som hade biljett och skulle åka ner. Men sådant ordnar sig alltid.

Torsdagens hemmamatch, den femte i matchserien, blev lite för spännande. Hade vi förlorat hade Linköping kunnat vinna SM-guld på hemmaplan på lördagen, den match vi hade biljetter till och skulle lägga ganska mycket pengar och ännu mer tid på att åka ner för att se. Kalla mig gärna medgångssupporter, men det hade känts mindre lockande att åka ner om vi hade förlorat på torsdagen. ”I sådana fall gör jag det för Maria”, konstaterade jag innan matchen.

Det dröjde ända till andra halvan av andra perioden innan något lag gjorde mål, och när det väl hände var det MoDo genom Per-Åge Skröder. Innan målet var jag faktiskt inte så jättenervös, men efter målet… Det är nervöst när man leder! För min del hade matchen gärna fått vara slut efter sista perioden. Det här slutspelet har hockeyn nästan varit mer plågsam än njutningsbar. Matcherna är för långa, med tanke på hur dåliga MoDo har varit på att vinna sistaperioderna. Den här sistaperioden satt jag och ville att tiden skulle gå mycket fortare än vad den gjorde. Det var så nära. Med ungefär tre och en halv minut kvar höll det inte längre, Linköping gjorde mål. I det läget kände jag mig ganska uppgiven. Jag hatar sudden death, det är för nervöst.

Förlängning. 17 minuter och 1 sekund hann gå innan Kristian Kuusela tryckte in det vinnande målet för MODO. Vi vann! Vi vann den femte matchen och ledde med 3-2 i matcher. Vi var bara en match ifrån SM-guld…

Klockan 9.00 på morgonen, lördag den 14:e april, hämtade jag de första tre passagerarna. Efter ett kort stopp på OKQ8 för att hämta en gömd Gabba gabba hey-flagga plockade vi upp två till i Bjästa vid kvart över nio. 9.45, på exakt uträknad tid, stannade vi i Sundsvall för att plocka upp den sjunde passageraren. Efter att ha ätit på Tönnebro åkte vi vidare mot Västerås för att plocka upp Maria. Innan vi hann fram till Västerås ringde bisterfinnen (Mr biljettfixarhjälp) och meddelade att samlingen inför match inte var 18.00 längre utan 17.00 och att polisen hade gett order om att vi inte fick ha matchtröjorna på oss utanför arenan. När vi hade plockat upp Maria i Västerås bestod minibussen därför av ett antal personer som var nervösa för att inte hinna fram till 17, ett par personer (inklusive jag, men inte mest jag) som var nervösa för att råka ut för LHC-huliganer och så en Maria som var jättenervös inför matchen. Det är möjligt att fler var nervösa inför matchen också, men det var inte lika tydligt som det var på Maria.

17.09 parkerade vi på parkeringen utanför Cloetta center och köpte en parkeringsbiljett för 60:-. De har p-automater utanför arenan! Hur fanken tänker de då? Tänk om det blir förlängning? Tjänar de bra med extrapengar på att folk alltid lägger i mer än vad de egentligen behöver, för att det riskerar att bli förlängning?

Vid kortsidan av arenan hade massor av MoDoiter samlats, de allra flesta i matchtröja. Så var det med den polisordern. Ett gäng av spelarna stod utanför och värmde upp med fotboll. Döme haltade omkring i cykelbyxor (osexigt). Verkligen haltade omkring. Med tanke på hur han haltade förstod jag inte hur han skulle kunna spela match, men det kunde han uppenbarligen.

På trappan upp till vad som enligt ett rykte jag hörde var den gamla ishallen satt bisterfinnen med sällskap och nymålade tvåpinnsflaggor, samt två pinnar till den flagga jag hade målat kvällen innan. En viss Alfred Awful var ganska intresserad av hur min flagga såg ut, men det var inte dags att visa den riktigt då.

Efter att ha väntat ute i solen ganska länge blev vi vid sextiden insläppta i arenan någon sorts bakväg. En sak som inte blev insläppt i arenan var en av bisters tvåpinnsflaggor, en flagga som Frisco hade förutspått inte skulle vara särskilt omtyckt av klubben LHC. Han hade nämligen modifierat deras klubbmärke, och det får man visst inte göra.

Väl i arenan blev det ungefär en timmes väntan. Frisco köpte en kall korv och en dricka i mugg med plastlock åt mig. Den kalla korven fick han äta upp, och så fick jag en varm i stället. MoDoklacken höll igång bra innan match. Själv brukar jag försöka spara rösten tills det verkligen gäller, så jag iakttog mest.

Innan matchen började stod Frisco och höll upp min tvåpinnars, och efter en liten stund började det rasa in sms på våra mobiler från folk som hade sett flaggan med 401 på i TV. Vi fick också tummen upp från några i klacken. Fast de flesta var nog bara förvirrade, och det kunde de få vara. Huvudsaken att vissa förstod.

Sen var det match. Jag minns inte så mycket. Introt var töntigt, LHC-publiken var enögd. Linköping gjorde tidigt första målet och jag blev inte mer nervös av det. Sen kvitterade vi och jag blev lite mer nervös. En stund senare gjorde dock LHC 2-1, så när det blev paus var jag ganska lugn. Sen upptäckte jag helt plötsligt en gammal bekant från MODO Syd, en visst Stefan Borg, som resten av matchen stod bredvid mig och var mer nervös än vad jag var.

I andra perioden jävlades MoDo med mig genom att göra både 2-2 och sedan efter ungefär halva perioden 2-3. Vi hade alltså ledningen. Jag pallar inte sådant, jag blir jättenervös. Fast på något underligt vis kände jag samtidigt som jag var nervös ett konstigt lugn. Jag funderade på om det var för att MoDo kändes bättre och i princip redan hade segern klar, men Frisco satte ord på det under firandet i Swedbank på söndagen: ”Jag var aldrig riktigt nervös i slutet, för jag visste att Linköping skulle göra mål”. Så var det faktiskt.

Sista perioden. MoDo-klacken höll igång hela tiden med ”MODO Hockey är de bästa – heja, heja, heja MODO”. Linköpingsklacken hörde jag inte mycket av. Lät de något överhuvudtaget? Klockan gick…långsamt. Den sjunde minuten av tredje perioden minns jag som den längsta på hela matchen. Jag kollade på klockan hela tiden, och den stod fortfarande på 7 och någonting. Hockeymatcher är för långa! Varför måste de vara i tre perioder? Två hade varit alldeles lagom.

De sista sex-sju minuterna av matchen var nästan outhärdliga. Bredvid mig stod Stefan och höll händerna för ansiktet. Själv visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag stod och stampade, klarade inte av att stå still. Linköping försökte och försökte, men vi lät dem inte lyckas. Till höger om mig, på andra sidan ingången, stod ett gäng LHC-supporters och drygade sig så mycket de kunde. Jag misstänker att ingen i vår klack brydde sig om dem, så deras bekräftelsebehov blev nog inte uppfyllt just då.

Med två minuter kvar av matchen fick jag ett sms: ”Det här kommer att bli de två längsta minuterna i ditt liv”. Det visade sig inte bli riktigt sant. Den sista halvminuten gick hur fort som helst. Jag hann tänka ”Det här händer inte. Vi är på väg att ta SM-guld, på riktigt, här och nu. Vi tar aldrig SM-guld. Det här är inte sant.” Sen hände det. Slutsignalen ljöd och vi var svenska mästare. Svenska mästare! Jag skrek i någon sorts falsett rakt ut. Vi kramades. Och kramades. Och skrek. Och mobilen vibrerade i fickan, gång på gång på gång. Sen sjöng vi, och skrek. Upp i klacken kom löpsedlar och fjantiga guldhår som gav Aftonbladet massor av reklam. Sen blev det liksom konstigt tyst. Jag satt på räcket och funderade på vad som egentligen hade hänt. Vi hade tagit SM-guld. Vi tar aldrig SM-guld. Då kom tårarna. Spelarna jublade på isen och vi på läktaren och helst av allt hade vi nog alla bara velat storma isen, men det gick ju inte.

Sen kändes det helt plötsligt konstigt tomt. Det vi har väntat på så länge, nu var det uppnått och liksom över. Jag vet inte om fler kände så, men helt plötsligt stod vi ett par hundra MODOiter på läktaren i Cloetta center och var tysta. Spelarna hade lämnat isen och vi stod kvar. Vad skulle man göra då?

Men folk fann på råd. En stund senare hade större delen av klacken samlats där vi samlades före match, fast den här gången hade de dragit för grindarna så att det inte gick att komma fram till utgången där spelarna senare skulle kliva ut ur arenan. Bakom grindarna stod ett helt gäng med poliser och försökte hindra oss från att ta oss fram.

Jag vet inte hur korrekt kronologin i följande blir, men det är ungefär så jag minns det. Och egentligen är det ju skitsamma.

Sen kom Skröder ut, fast genom en dörr som var utanför grindarna. Folk rusade fram till honom och kramades (iaf Maria), tog autografer och gratulerade till guldet. Efter en stund försvann han in igen. Då visade sig Alexander Steen. Maria tvingade på honom sådant där fult Aftonbladetguldhår, men han slet av sig det innan hon hade hunnit fotografera. Den enda som fick det på bild var en tjej som var i sällskap med Steen och en kille till. Synd.

En liten stund senare kom Svarten och Timmy och Le Mat ut innanför grindarna och gick fram till oss. Poliserna hade ingen möjlighet att hålla oss borta, vi fick upp grindarna och skrek och jublade och sjöng tillsammans med våra hjältar. Någon med filmkamera var med och man kunde sen se Maria springa fram och kramas på klipp på internet (och på TV, tror jag). De åt makaroner och sprutade champagne. Timmy var med på ”Vad, vad, vad var det?” och dansade sedan för oss.

Sen kom Enström ut, full och lycklig. Även han bjöd på en dans. Han var klibbig och luktade champagne. Vid det här laget tror jag att alla var innanför grindarna. Poliserna började mota bort oss mot grindarna igen. Där stod vi och var snälla. Sen ropade en polis plötsligt ”ni kan gå till er buss nu” och alla rusade till bussen som stod utanför ingången till arenan. Problemet var bara att polisen trodde att alla skulle med bussen, när det i själva verket bara var några ur den stora klungan MoDoiter som faktiskt skulle åka med den. Tråkigt för poliserna. ;)

Någonstans mitt i allt kom Harald ut också. Han var mycket trevlig och sansad och tog sig tid att prata med fansen. En kille som var där ställde samma fråga upprepade gånger utan att Harald hörde vad han sa. När han till slut hörde svarade han med ett litet leende: ”Är du från Gotland, du?”

Sen vet jag inte vad som hände. Jag och Maria smög oss lite bortåt, jag ville hitta Mia för att be om en SM-guldtröja eftersom jag blev utan när de delade ut dem tidigare. Helt plötsligt märkte vi att det typ var vi två och Wayne Gresky som var borta vid ingången till arenan, resten stod bakom grindarna igen med poliser som vaktade. Efter ett tag fick vi tag i Mia, och jag och Wayne fick varsin tröja av henne. Vi fick också tag i några av spelarna som kom ut. Vi kramade Döme och jag kom inte på något vettigare att säga till honom än ”skitbra”. Jag hoppas att han hade lärt sig så pass mycket svenska. Han nickade i alla fall och såg ut att hålla med. Något som var förvånande med Döme var att han var ganska lugn och sansad, jag hade förväntat mig att han skulle vara galen. Efter en misslyckad fotosession där Maria glömde fokusera innan hon tryckte på knappen haltade han in i arenan igen, och när han sen kom ut igen var han faktiskt galen.

Jag skakade hand med Ecke och tackade så jävla mycket, ”det är tack vare dig!” sa jag. Jag hoppas att han tog åt sig. En stund senare trodde vi att Horava kom ut, men det var Fredrik Andersson som hade bytt frisyr… Länge väntade vi på Krizan, som jag hade stor lust att kasta mig om halsen på, men han haltade rejält när han kom ut och såg inte ut att vilja bli kramad just då. Vi gjorde i alla fall tummen upp och uttryckte vår glädje… Sen var det helt plötsligt slut på spelare och bussarna började rulla. Då sammanstrålade vi med de andra MODOiterna som var kvar, skrek lite i telefon till hellge och kramades lite. Sen satte vi oss i minibussen och började färden hemåt. Jag tror att vi var de sista som lämnade arenan. Klockan var då någonstans runt midnatt.

I minibussen på vägen hem konstaterade vi gång på gång på gång att vi faktiskt hade tagit SM-guld. Vi lyssnade på (på hög volym) och sjöng med i Kentas Just idag är jag stark och den stämde in så jävla bra. Jag har alltid trott att jag skulle gråta till tonerna av We are the champions när MoDo tog SM-guld, men det här var bättre. Mycket bättre. Det var ren glädje och tårar.
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

1994 såg jag dem ta silver (kanske inte just i bemärkelsen att jag faktiskt SÅG dem ta silvret, men nästan) mot Malmö. 1999 såg jag dem ta silver mot Brynäs. 2000 såg jag dem ta silver mot Djurgården i Globen. 2002 såg jag dem ta silver mot Färjestad. 2007 SÅG JAG DEM TA GULD MOT LINKÖPING i Linköping. Jag var där! Jag var där när det hände. Jag var där, 28 år efter senaste guldet… Tretton år efter min första MODO-match.

(Nästa gång tar vi guldet på hemmaplan, så att jag också får uppleva euforin på stan i Övik tillsammans med tusentals andra.)

Salle & knaskamilla:

Doh! Ni skulle ju låta Hellge vara först. Ni bara förstör...

Poffa:

Haha, jag så inte det. Men så bra det blev. Allt blir bara rätt in these days.

Själv brukar jag kalla mina stavfel för postfreudianska felskrivningar.

Poffa: Det är ju "Gabba Gabba Hey" han vill se en massa av förstår du väl.

Poffa:

Gabba gabba hey!

hellge: Punk? Du vill alltså se lite referenser till Sex Pistols, Velvet Underground och The Ramones i hennes berättelse. :-)

knaskamilla:

Svammel är coolt och äger. Glöm bara inte stor bokstav, punk och komma och sånt. Det skulle vara dumt om det liknade det som den stora taxichaffisen skriver. (:

Salle, hellge, NuMo:

Jo, men ni förstår inte. Jag är dålig på kort och kärnfullt. Jag är bra på att svamla. Men vi får väl se.

knaskamilla: Vi lägger de inlägg som förtjänar det i en undersida. Så så länge det inte innehåller en massa grammatiska fel så blir det så för din del. ;o) (Ja, se på sjutton. En smiley.)

knaskamilla:

För långt? Aldrig! Det är väl inga memoarer va?


Jag säger: Cut 'n paste och klicka på SKICKA MEDDELANDE

knaskamilla: Jag säg som Hellge. Mera, mera, mera

Dela upp det eller be nån lägga in det på en undersida.

hellge:

Jag har författat på mina upplevelser i flera dagar nu. Det blir nog för långt att publicera här, men jag kanske kan plocka ut delar av det. Det relevanta. ;)

Salle:

Jag har svårt att få nog med att läsa om hur folk upplevde och upplever finalen, natten och hyllningarna.

Fan vad glad jag är att ni skriver ner era upplevelser då jag inte var med om alla.

Mera, mera, mera

Snyggt skrivet föresten


...å Salle fick väl en Grizzlykram så att han lättade även han...

Här kommer några av mina reflektioner från Guldnatten och efterföljande firande.Min tidsuppfattning av skeendena lär inte överensstämma med verkligheten så hav överseende.

Stora Torget del I
Efter ha sett matchen på O'learys så begav vi oss runt 22-tiden ut på stan för att fira. Direkt blev man så förvånad över att så många ville in på nämnda sportsbar. I kön syntes bland annat en rödögd Mattias Karlin (förklaringen till detta fick man senare i glädjebilderna från SA). Sen såg man hur mycket folk som redan tagit sig dit och förundrades ännu en gång. Det skulle bli mer av den varan under kommande timmar. Väl ute så vart det ett sjuhejans kramande med bekanta av alla olika grader, och jag har nog aldrig haft så många bekanta som då.
Efter en snabb tur ner i parken för det obligatoriska fontänbadet så hade antalet pers på torget fördubblats kändes det som. Och mer kom hela tiden, taxi lär haft en minst sagt bra dag. Sedan är resten ett myller av kramande, sjungande, skränande, fotograferande och ännu mer kramande.

Gideå International
Egentligen var väl detta det enda under kvällen som man minns med lite blandade känslor.
Uppresan, när vi till slut fått in alla som skulle med i bussen, var ett enda långt sjungande och skränande. Dessutom en hel del skratt. Speciellt när Strandman strax efter vi passerat brandstationbörjade tjoa om pisspaus. Först trodde vi han skämta men han tog sig med lite besvär fram till busschauffören/fixaren Arne som vid Arnäs Kyrka stannade och vips så stod ett dussintal pojkar på rad som i den värsta Orup-melodi.
Väl framme på flygplatsen så var vi långt ifrån ensamma och det fylldes konstant på med nya bilar. En taxi stod där med taxametern tickande och då väntan blev rätt lång så kan det inte blivit särskilt billigt. Några kom mer beredda än andra och dukade fram mat, sprit och öl ur bagageluckan som värsta tailgate-partyt.
På flygplatsen var det lite kaotiskt med poliser, Elvysar och diverse gratulanter som försökte få nån slags reda på när, vart och hur spelarna skulle komma ut efter dom landat. Saken blev inte bättre av att ett flygplan landade och sedan startade kort därefter. Tiden planet var nere på marken var på tokför kort för att hunnit taxa in, lämna av ett hockeylag för att sedan hinna taxa ut och starta.
När man strax efter det rätta planet landat så började inse att, pga polisbeslut(?), det inte blir mer än att se spelarbussen passera så begav vi oss in emot staden igen. Kylan hade då satt sina spår då stämningen inte var lika hög som på uppvägen, dock så blev den högre ju närmare stan vi kom.
På kullarna i norra E4-rondellen så välkommnade marschaller och några SM-Guld skyltar oss. Det stod även några personer ner emot On/Off som  vinkade till oss. Även brandstationen misstog oss för spelarbussen då dom kört ut brandbilarna och hälsade oss med blåljus och vågen.

Swedbank Arena del I
Galet med folk. Även här, som på flygplatsen så fortsatte kramandet av bekanta förstås.
Poliserna här såg än vilsnare ut än de på flygplatsen. Dom hade ingen som helst beredskap för att hantera de tusental personer som inväntade, den rätta, spelarbussen. Spelarna började nog sakta inse vad dom ställt till med. Susse, längst bak i bussen förstås, knackade på Morrison som satt bredvid och pekade utåt, båda tittade, skakade sedan på huvudena när dom såg folket och deras reaktioner.
När spelarna till slut tagit sig innanför grindarna så begav man sig, via en kort sejour på baksidan (se nedan), så samlades folket nedanför restaurang Victory's balkong. Där sjöngs det högt och när spelarna dök upp så blev det än värre. En notis var att så fort det "tystnade" lite ner så drog spelarna igång "O A Kuusela" gång på gång. Inget tvivel om vem segerhjälten var där inte. Detta verkade kunna hålla på i evighet så vi började sakta röra oss hemåt i segernatten. Dock hade vi inte hunnit långt då det hela avslutades med ett schysst fyrverkeri.
Hemma var man strax nån gång runt halv fem mer än 12 timmar sedan man lämnat hemmet och mer än 6 timmar efter vi lämnat O'Learys. En storseger-whisky, lite nattamat och en snabb genomgång av HS senare så var det ZZZ-dags.

Swedbank Arena del II
Galet med folk, återigen, när man återkom till "Valvet" ca 8 timmar sen sist. Glada återseenden med de som "missade" natten och sedan lite köande innan man kunde ta plats för hyllningarna. Ganska snabbt insåg man att det var tur man var ute i god tid för det var mycket folk.
En fin highlightrulle, dambrons-hyllning och några gamla guldhjältar senare så var det dags. Spelarentré under jubel efter spelarentré under jubel avlöste varann tills kulmen kom när Capi di Capo Svartvadet kom ut ur den återupplivade stubben med Le Mat. De flesta intervjuerna med spelare och ledare dränktes av publikens jubel men Svartvadets, med klump i halsen och glansiga ögon, ord nådde fram.
Snygg-Hasses spralleri var väldigt olikt honom men det visar bara på den glädje som äntligen fick utlopp. Ärevarvet lett av Robert Döme var underbart och sötast var Karol*2 som kastade slängkyssar upp emot publiken. Inte bara min mamma grinade åt detta kan man väl lugnt säga.

Stora Torget del II
Sjukt med folk när man kom dit men det gick hyffsat att ta sig fram trots allt. Såg hyffsat gjorde man också trots att man inte kom längst fram. De obligatoriska talen från digniteterna var väl inte roligast men who cares. Pink Hink funkar bra, och f-n så mycket bättre än Nick Borgen, som hålligångare för såna här tillfällen och det syntes att spelarna också drogs med när dom drog igång. Staffan Ling var bäst i "Staffan & Bengt" men han klarade detta med galans då han inte tog upp mer plats än nödvändigt.
Kul att man släppte upp MoDoTifo också för det pris dom ville dela ut. Apropå det...

Robert Döme
Robert Döme kanske inte är den bästa på det svenska språket men vårt engelska devis, som jag från början tyckte var lite för pretensiöst, har han både fattat och anammat till 110%.
Hans utspel på matcherna i Swedbank har fått han att bli en stor favorit bland oss fans. Man skulle enkelt kunna avvisa dessa enkla gester som rent publikfrieri men på guldnatten så visade han att han har MoDo i sitt hjärta minst lika mycket som de "infödda".
När spelarbussen till slut kom fram till spelarentrén så gick Döme inte direkt in i SA:a inre utan han haltade, under "Robert Döme Klapp Klapp Klapp" och spridda kommentarer från oss bakom stängslet, emot sin bil tillsammans med Blatny och slängde in sina guldhjälmar i skuffen. Sedan haltar vidare han emot oss, säger "No Pain, No Gain" och kysser guldpengen runt halsen.
Men det är inte slut där. Efter att balkongscenen pågått i 30-40(?) minuter så öppnas plötsligt en dörr nere vid spelarnas omklädningsrum och en gestalt kliver ut i natten. Snabbt identifierad på hans numera klassiska gångstil inser vi att Robert Döme, med en bira i handen, finns mitt ibland oss dödliga.Snabbt var han omringad av ett tjugotal fans och fick emotta en hel del kramar, high-fives och gratulationer. Att han sedan hade problem att komma tillbaka in i SA:s inre då dörren gått i lås bakom honom visar att det var en ren spontan gest från Slovaken.
Lägg till detta de utspel och scener som utspelades på isen i SA och på Stora Torgets scen under söndagens hyllningar så är det ju inte svårt att älska denna spelevink.

Salle: Och vart tog formateringen vägen där då... ta bort snälla

Poffa: Bra skrivet.

Men visst har man i NHL sett många lag med lika många stjärnor ;)

Haha, förlåt :)

shinzawai:


Just i dag är jag stark...

hellge: Lyfte du... The Poffa? Hur känns ryggskottet? ;)

Poffa:

Ahh...

Det verkligen skönt att känna igen känslan i det du skrev. Det är så jävla skön att läsa, för man slungas emotionellt tillbaka till lördagsnatten.

Snyggt skrivet föresten


Själv är jag speciellt nöjd att jag tillhör de som lyfte den stabile Poffa och många andra med en Grizzlykram...

Poffa: Wow, bra skrivet.

Den eviga väntans tid är över.

Ungefär så känns det nu när man börjar inse vad som verkligen hänt. MODO Hockey, mitt älskade MODO som jag följt slaviskt sedan jag som femåring följde med pappa på varenda hemmamatch, har äntligen tagit SM-guld igen. 

1979 var jag en liten knodd på 1½ år. Jag minns av förståeliga skäl ingenting av den händelsen, men ändå har året någon form av magisk aura omkring sig för oss MODOiter. Dock minns jag som igår hur jag grät när Foppa förstörde sin klubba 1994 i Malmö Is stadion, jag minns det som igår hur kaxigt lycklig man var nere i Gävle 99, inför både andra och tredje perioden. Hur enormt tung hemresan från Gävle var och hur jag grät floder på ståplats, timmen efter att Brynäs stulit vårt guld.

Jag minns också hur jag 2000 och 2002 insåg redan tidigt i finalserien att vi var chanslösa och att man fick vara stolt över grabbarna som tagit sig så långt. 2004/2005 var säsongen då allt skulle bli bra. Lockoutsäsongen skulle MODO bara vinna. Vi hade ju ett drömlag. Inte ens i NHL hade man sett lag med så många stora stjärnor. Alla vet ju vilket antiklimax det var. Men nu, äntligen kan man släppa allt det där, nu kan man istället glädja sig över säsongen 2006/2007 som varit, för att använda ett Hasse-uttryck, MAGISK!

Det hela började redan i somras, då det stod klart att MODO skrivit kontrakt med Susse, förlängt med Timmy och Salle och Svarten valde att stanna kvar, trots sina uttalanden om att de ville se en tydlig väg utstakad av föreningen. Jag räknade dock aldrig med att vi skulle få se detta. Slutspel, visst. SM-guld, bara i mina mest högtflygande drömmar.

Första träningen, den 31:a juli, i den nya arenan skvallrade om någonting lite utöver det vanliga, men fortfarande var det bara slutspel som var målet i mina ögon. Jag ska ärligt erkänna att det var inte förrän vi var i finalen som jag började tänka tankar om guld.

Jag menar, holmgången mot Timrå i sju matcher, avgörande i sudden death och ett hysteriskt glädjefnatt som nästan fick arenan att tippa ner i hamnbassängen. Sedan sju matcher mot ett favorittippat HV, som ändå kändes svagare än Timrå. Och vetskapen om att LHC avfärdat Färjestad och Luleå gjorde att jag hade LHC som favoriter.

Första matchen i finalserien ingav heller inte några enorma förhoppningar, även om jag inte blev skrämd av att det rann i väg. Andra matchen i Linköping, då MODO förlorade ytterst knappt, var den som fick mig att börja tro. Vinsten i femte matchen i förlängningen, efter att ha varit utspelade långa stunder, var till slut det som gjorde mig så säker man kan vara. LHC orkar inte resa sig igen, det var känslan.

Trots det var det nervöst sista perioden i sjätte matchen. Bilder som är knäppta på mig då visar en person på gränsen till nervsammanbrott. Jag har stora minnesluckor från spelet, det enda jag kommer ihåg är fragment och att jag hörde min puls ligga någonstans på 250 slag i minuten.

Inte förrän pucken hamnade bakom MODO:s mål med två sekunder kvar kunde jag släppa lös, och som alla släppte lös. Ljudnivån inne på O’Learys nådde nog 150 dBA, tårarna rann på mig, alla kramade alla och TV-sändningen var bara ett diffust sken i bakgrunden av glädjen.

Från då, 21:36 lördagen den 14 april 2007, och fram till nu har jag haft ett leende fastmonterat på läpparna. Det kommer nog att sitta där ett bra tag till, för jag har nog inte fullt ut begripit vad MODO ställt till med och det kommer nog att dröja ett tag till innan det helt sjunkit in i mig.

För kvällarnas kväll, nätternas natt kommer för alltid att vara ett minne för mig. Aldrig att jag glömmer detta, aldrig någonsin. Inte glädjen på O’Learys, inte de otroliga glädjescenerna på torget där alla var kompis med alla och vuxna män grät öppet och gav varandra björnkramar, inte folkmassan som stod uppe på Gideå flygplats, inte den enorma ansamlingen av fans nere vid arenan mitt i natten, inte firandet av spelarna när de stod på balkongen, inte firandet i arenan på söndagen och framför allt inte det otroliga folkhavet som hyllade hjältarna på torget i lilla Örnsköldsvik på söndag kväll. Inte någon enda liten detalj tänker jag glömma, för detta är för alltid helgen då den eviga väntans tid var över.

knaskamilla:

Ja det var precis det han gjorde, men jag betvivlar att kunde lästa i de svenska dagstidningarna, han tittade nog mest på bilderna skulle jag tro eller kanske kollade hur många + han hade fått i senaste matchen =)

Rytter:

Menar du att han tjuvläste? På tal om Statoil så berättade sambon att Adam måste vara någon sorts biltvättsnörd. Han är tydligen in varenda dag och tvättar bilen. En dag var han in två gånger. Vissa sover mellan matcherna, andra tvättar bilen...

scim:

Ja Justin är en riktig profil. Riktigt kul att se få se en sådan spelare i modo.

Kommer ihåg fösta gången jag såg honom, måste ha varit i höstas precis när han kommit till klubben, han hade nog gjort någon match men jag hade aldrig sett honom. Vi stannade iaf till på Statoil för att tanka när vi var på väg till Umeå, var en jävulska kö så det tog lång tid. Under tiden vi stod i kön la jag märke till en kille med en mössa nerdragen nästan över ögonen som stod och bläddrade i alla tidningar som fanns. Kommer ihåg att jag tänkte "Hjälp vad är det där för jätte och vilket fängelse har han rymt ifrån" =)

Skulle också vilja se honom i laget nästa år, men tyvärr tror jag inte att han kommer vara kvar. Han har säkert en riktigt bra lön och att erbjuda honom ett "vanligt" kontrakt lär nog kosta. Kanske Ecke kan hitta på någon lösning och låta han spela i Finland eller Europa och plocka hit honom på artistkontrakt under hösten.

Hade varit kul och få se honom skadefri under slutspelet, syndes att han hade lite problem med sina ljumskar. Tyckte att han saknade trycket i skridskoåkningen innan och under slutspelet samt att han i vissa fall svängde av istället för att sätta dit en tackling som han tidigare gjort under säsongen.

Frisco:

Haha, han kopplade ju till slut iaf.

shinzawai:

Haha, ja han är ju så otroligt ohockey i sin framtoning så det är inte sant. Även han en hjälte av stora mått, hoppas verkligen Ecke inser det också. Han kan ju extraknäcka på plattan dessutom och dra in lite extra cash till föreningen.

scim: Det roligaste av det som händer inne på arenan efter slutsignalen är detta:

www.hockeysnack.com/medlem/Frisco/filarkiv.php?showfile=helm.jpg

Det gick inte så bra. Vi provar en gång till:

www.hockeysnack.com/medlem/Frisco/filarkiv.php?showfile=helmno.jpg

Salle: Justin är ju laid back, en härlig glidare som aldrig kommer att överträffas i den genren. BEHÅLL!!

shinzawai: Stuket på Justins keps är de bästa. Lite Dennis.varning på den...

scim: Hehe ja det var det bästa.

shinzawai:

Haha, Timander är ju helt underbar när han tappar rösten och sedan ljudar "Fantastiskt". Vilken hjälte.

Martin S: Galet härligt MODO-TV-inslag. Din engelska har förbättrats också, är det alla intervjuer med Döme, Kuusela och Justin som gjort det? ;)

Martin S: Schysst inslag återigen.

Mer sånt tack.

Någon som vill ha sina bilder publicerade på www.nhl.com? Fick detta mail just av min goda vän Bill Meltzer som jobbar åt nhl.com

"Could you email me a couple photos of the celebration after the win(the team in Cloetta Center and/or the fans watching from Swedbank Arena). I'd like to use them for NHL.com this week."

Hör av er

/Martin

Senaste MODO-TV inslaget ligger ute nu. Intervjuer med Döme, Svartvadet, Enström, Morrison och Timander. Allt från Gideå flygplats.

Alfred Awful: Nu har jag sett om hela finalen i divx-format. Jag blev väldigt besviken på placeringen av mikrofonerna, man hörde inte Modo-klacken speciellt många gånger trots att vi i andra halvan av matchen ägde läktarmatchen för det mesta. Jag är dessutom besviken på producenten som hellre visade samma tråkiga sittplatssektion, gång på gång på gång än att visa karnevalstämningen som stundtals rådde bland Modoiterna. Nåväl, mitt minne är dock inte förvanskat av någon producent.

Angående mina bilder så får de gärna användas, men det skulle inte skada om mitt namn fick credit för dem, bubbla mig för det vid behov.

Mikael Uhlin: Fantastisk text, addera den gärna på Hockey Files med lite bilder från dagen. shinzawai kanske släpper några av sina från firandet i Ö-vik i så fall?

Puh, vilken pärs! Eller rättare sagt; att det gick så pass smidigt ändå.

Matchen beskådades på storbildsskärm i arena-entrén tillsammans med yngsta dottern och 498 andra modoiter. Kändes faktiskt mindre nervöst än jag tror det hade blivit hemma. Och så repriserades Pontares exorcist-tolkning av nationalsången före match!

Sista perioden gick ovanligt fort och de sista två minuterna stod alla upp och skrek. Inte förrän det var 5-6 sekunder kvar började vi räkna ner och faktiskt tro på det vi såg. I typ fem minuter därefter stod alla upp och hoppade och skrek okontrollerat. I högtalarna spelades Queens "We Are the Champions" men det hördes knappt.

Jag har många gånger under de senaste 28 åren föreställt mig ögonblicket när Modos andra SM-guld skulle vara ett faktum och då har det alltid varit en oerhört känsloladdad, gripande och tårfylld ceremoni men nu stod jag bara upp och hoppade med ett leende så brett att huvudet nästan gick i två bitar. En kompis till mig slog fast att Modo nu är världens bästa lag! Han resonerar som så att om Sverige är både världsmästare och OS-mästare i hockey så är väl svenska mästarna världens bästa klubblag, och så måste det förstås vara. Det är inte ofta man kan dra så välgrundade och logiska slutsatser :-)

Efter att ha sett medaljutdelningen samt Svartvadet höja bucklan mot skyn – hur härligt är det inte att kunna skriva de orden! - drog vi sakta upp mot stan i ett improviserat segertåg längs med den parad-aveny som passande nog heter Viktoriaesplanaden. Bilar längs vägen signalerade på mediterrant vis och flera hade flaggor och nervevade rutor med skrikande passagerare, bland dem min äldsta dotter. Vi svängde av upp mot Stora Torget där fler människor var samlade och under kvällen/natten var det bitvis smockfullt på detsamma.

Scenen på Stora Torget äntrades av en improviserad klack och i timmar rullade diverse heja-ramsor över torget. Träffade några bekanta där, bland annat Hellge som sken som om han hade en gloria över hjässan. Två unga kusinbarn hade direkt efter slutsignalen åkt ner från Nordmaling och ett tag stod de med mina döttrar på scenen och sjöng. Till och med min mellandotter (som faktiskt inte är särskilt hockeyintresserad) stod där ett tag.

Efter ett tag gick rykten om att spelarna strax skulle komma till Arenan ("vid 12-tiden", "halv ett", "fem i ett - det är säkert!", "halv två" osv) så vid 1-tiden drog hela lämmeltåget tillbaka ner till Framnäsudden. Väntan blev lång och kall men strax efter klockan 2 kom faktiskt spelarbussen. Inne i den mörklagda bussen bak tonade rutor skymtade herrarna iförda sina gyllene hjälmar.

Kort efter det gav jag upp och traskade hemåt. Tilläggas ska att jag var spiknykter. Även om det fanns alkohol i mängder både på torget och utanför Arenan - man trampade på splittrat glas och hopknycklad aluminium vart man gick - så hade jag inte förberett nåt och alla utskänkningsställen var knökfulla. Hur som helst, jag kände mig bakis ändå när jag långsamt vaknade till liv vid 9-tiden på söndag. Infann mig sedan med döttrarna vid hyllningarna i Arenan. Och visst, mellandottern var med även då! För en gammal räv som jag var det extra kul att återse några av hjältarna från 1979, några av dem i SINA "guldtröjor", dvs de vita M-tröjorna. Visserligen drog intervjuerna med dem ut på tiden men det var det nästan värt när man fick höra Ulf ”Nubben” Norberg titulera sig själv sniper!

Hyllningarna på Torget följde jag bara delvis. Längre upp än till Intersport kom jag aldrig i trängseln men jag fick se bland andra Salle, Enström och Freddan passera på lastbilsflaket nära håll.

Hoppas nu att Modo blir Europa-mästare vid nyår och sen skulle det vara kul att möta Stanley Cup-vinnarna och bli bäst i universum...


...typ.

73Sjöbba: Nä. Se matchen i repris.

MorganaLefaey: Jäkla skit Modo! Nu är kvällen förstörd, hade tänkt att bunkra upp framför tv'n nu. Vad ska jag göra nu då? Umgås med familjen?

MorganaLefaey: Det ska vara kul att spela i Modo. Här gör Modo ett Japanskt byte under sista finalen.

bp0.blogger.com/_pHRsMfGP5-A/RiFkjL-lp_I/AAAAAAAACqA/NiqvgBuBk5s/s1600-h/IMG_7984.jpg