The Final Battle, part VI
Vilken nostalgisk logga. Be honom göra om den med guldloggan från hemsidan!
Senaste i raden är Allehanda Web-TV.
Då väntar jag med att inhandla sommarens Crocs tills dom nya, fina släpps ;-)
Kör vidare med fjolårets tills dess...
Ja, upprörande! De kunde ju iaf ha gjort en CC limited edition om de ska hålla på såhär... Jag tror att vi kan betala spelarnas guldbonusar med de pengar vi får in på att sälja guldtröjor.
[url=www.youtube.com/watch?v=8OUQ-wNTT88]Salle och Timmy sjunger en sång[/url]
För övrigt så hämtades den gamla Salle 00-replican ur garderoben imorse, Touminen-tröjan är för stor att jobba i, och detta har lett till idel leenden och sköna kommentarer.
Bla sa fru Hedin "Har du överhuvudtaget tagit av den?"
Jag svarade med ett jo när jag sov. "Jaså du har sovit"?!?! replikerade hon med ett brett leende.
Sen pratade hon med en expedit som senare förtäljde att det blivit 3 timmar på söndagmorgon för Pirre. Och detta pga att barnen INTE vaknade kl 7 som brukligt. Sen var det nåt idag (Timmys saft och tårtkalas?) och imorrn ja hela veckan var det nånting.
Man hinner inte plöja alla inlägg nu, tätt på given.
Ikväll går man 'på gräs', sneakat åt mig en plåt till det här gröna schacket, utan större fart.
Åhh det kan man ju lugnt säga att dom gjorde igår, den ena "gladare" än den andra :)
bp0.blogger.com/_pHRsMfGP5-A/RiFkjL-lp_I/AAAAAAAACqA/NiqvgBuBk5s/s1600-h/IMG_7984.jpg
Matchen beskådades på storbildsskärm i arena-entrén tillsammans med yngsta dottern och 498 andra modoiter. Kändes faktiskt mindre nervöst än jag tror det hade blivit hemma. Och så repriserades Pontares exorcist-tolkning av nationalsången före match!
Sista perioden gick ovanligt fort och de sista två minuterna stod alla upp och skrek. Inte förrän det var 5-6 sekunder kvar började vi räkna ner och faktiskt tro på det vi såg. I typ fem minuter därefter stod alla upp och hoppade och skrek okontrollerat. I högtalarna spelades Queens "We Are the Champions" men det hördes knappt.
Jag har många gånger under de senaste 28 åren föreställt mig ögonblicket när Modos andra SM-guld skulle vara ett faktum och då har det alltid varit en oerhört känsloladdad, gripande och tårfylld ceremoni men nu stod jag bara upp och hoppade med ett leende så brett att huvudet nästan gick i två bitar. En kompis till mig slog fast att Modo nu är världens bästa lag! Han resonerar som så att om Sverige är både världsmästare och OS-mästare i hockey så är väl svenska mästarna världens bästa klubblag, och så måste det förstås vara. Det är inte ofta man kan dra så välgrundade och logiska slutsatser :-)
Efter att ha sett medaljutdelningen samt Svartvadet höja bucklan mot skyn – hur härligt är det inte att kunna skriva de orden! - drog vi sakta upp mot stan i ett improviserat segertåg längs med den parad-aveny som passande nog heter Viktoriaesplanaden. Bilar längs vägen signalerade på mediterrant vis och flera hade flaggor och nervevade rutor med skrikande passagerare, bland dem min äldsta dotter. Vi svängde av upp mot Stora Torget där fler människor var samlade och under kvällen/natten var det bitvis smockfullt på detsamma.
Scenen på Stora Torget äntrades av en improviserad klack och i timmar rullade diverse heja-ramsor över torget. Träffade några bekanta där, bland annat Hellge som sken som om han hade en gloria över hjässan. Två unga kusinbarn hade direkt efter slutsignalen åkt ner från Nordmaling och ett tag stod de med mina döttrar på scenen och sjöng. Till och med min mellandotter (som faktiskt inte är särskilt hockeyintresserad) stod där ett tag.
Efter ett tag gick rykten om att spelarna strax skulle komma till Arenan ("vid 12-tiden", "halv ett", "fem i ett - det är säkert!", "halv två" osv) så vid 1-tiden drog hela lämmeltåget tillbaka ner till Framnäsudden. Väntan blev lång och kall men strax efter klockan 2 kom faktiskt spelarbussen. Inne i den mörklagda bussen bak tonade rutor skymtade herrarna iförda sina gyllene hjälmar.
Kort efter det gav jag upp och traskade hemåt. Tilläggas ska att jag var spiknykter. Även om det fanns alkohol i mängder både på torget och utanför Arenan - man trampade på splittrat glas och hopknycklad aluminium vart man gick - så hade jag inte förberett nåt och alla utskänkningsställen var knökfulla. Hur som helst, jag kände mig bakis ändå när jag långsamt vaknade till liv vid 9-tiden på söndag. Infann mig sedan med döttrarna vid hyllningarna i Arenan. Och visst, mellandottern var med även då! För en gammal räv som jag var det extra kul att återse några av hjältarna från 1979, några av dem i SINA "guldtröjor", dvs de vita M-tröjorna. Visserligen drog intervjuerna med dem ut på tiden men det var det nästan värt när man fick höra Ulf ”Nubben” Norberg titulera sig själv sniper!
Hyllningarna på Torget följde jag bara delvis. Längre upp än till Intersport kom jag aldrig i trängseln men jag fick se bland andra Salle, Enström och Freddan passera på lastbilsflaket nära håll.
Hoppas nu att Modo blir Europa-mästare vid nyår och sen skulle det vara kul att möta Stanley Cup-vinnarna och bli bäst i universum...
...typ.
Angående mina bilder så får de gärna användas, men det skulle inte skada om mitt namn fick credit för dem, bubbla mig för det vid behov.
http://
"Could you email me a couple photos of the celebration after the win(the team in Cloetta Center and/or the fans watching from Swedbank Arena). I'd like to use them for NHL.com this week."
Hör av er
/Martin
Haha, Timander är ju helt underbar när han tappar rösten och sedan ljudar "Fantastiskt". Vilken hjälte.
www.hockeysnack.com/medlem/Frisco/filarkiv.php?showfile=helm.jpg
Det gick inte så bra. Vi provar en gång till:
www.hockeysnack.com/medlem/Frisco/filarkiv.php?showfile=helmno.jpg
Haha, ja han är ju så otroligt ohockey i sin framtoning så det är inte sant. Även han en hjälte av stora mått, hoppas verkligen Ecke inser det också. Han kan ju extraknäcka på plattan dessutom och dra in lite extra cash till föreningen.
Ja Justin är en riktig profil. Riktigt kul att se få se en sådan spelare i modo.
Kommer ihåg fösta gången jag såg honom, måste ha varit i höstas precis när han kommit till klubben, han hade nog gjort någon match men jag hade aldrig sett honom. Vi stannade iaf till på Statoil för att tanka när vi var på väg till Umeå, var en jävulska kö så det tog lång tid. Under tiden vi stod i kön la jag märke till en kille med en mössa nerdragen nästan över ögonen som stod och bläddrade i alla tidningar som fanns. Kommer ihåg att jag tänkte "Hjälp vad är det där för jätte och vilket fängelse har han rymt ifrån" =)
Skulle också vilja se honom i laget nästa år, men tyvärr tror jag inte att han kommer vara kvar. Han har säkert en riktigt bra lön och att erbjuda honom ett "vanligt" kontrakt lär nog kosta. Kanske Ecke kan hitta på någon lösning och låta han spela i Finland eller Europa och plocka hit honom på artistkontrakt under hösten.
Hade varit kul och få se honom skadefri under slutspelet, syndes att han hade lite problem med sina ljumskar. Tyckte att han saknade trycket i skridskoåkningen innan och under slutspelet samt att han i vissa fall svängde av istället för att sätta dit en tackling som han tidigare gjort under säsongen.
Menar du att han tjuvläste? På tal om Statoil så berättade sambon att Adam måste vara någon sorts biltvättsnörd. Han är tydligen in varenda dag och tvättar bilen. En dag var han in två gånger. Vissa sover mellan matcherna, andra tvättar bilen...
Ja det var precis det han gjorde, men jag betvivlar att kunde lästa i de svenska dagstidningarna, han tittade nog mest på bilderna skulle jag tro eller kanske kollade hur många + han hade fått i senaste matchen =)
Den eviga väntans tid är över.
Ungefär så känns det nu när man börjar inse vad som verkligen hänt. MODO Hockey, mitt älskade MODO som jag följt slaviskt sedan jag som femåring följde med pappa på varenda hemmamatch, har äntligen tagit SM-guld igen.
1979 var jag en liten knodd på 1½ år. Jag minns av förståeliga skäl ingenting av den händelsen, men ändå har året någon form av magisk aura omkring sig för oss MODOiter. Dock minns jag som igår hur jag grät när Foppa förstörde sin klubba 1994 i Malmö Is stadion, jag minns det som igår hur kaxigt lycklig man var nere i Gävle 99, inför både andra och tredje perioden. Hur enormt tung hemresan från Gävle var och hur jag grät floder på ståplats, timmen efter att Brynäs stulit vårt guld.
Jag minns också hur jag 2000 och 2002 insåg redan tidigt i finalserien att vi var chanslösa och att man fick vara stolt över grabbarna som tagit sig så långt. 2004/2005 var säsongen då allt skulle bli bra. Lockoutsäsongen skulle MODO bara vinna. Vi hade ju ett drömlag. Inte ens i NHL hade man sett lag med så många stora stjärnor. Alla vet ju vilket antiklimax det var. Men nu, äntligen kan man släppa allt det där, nu kan man istället glädja sig över säsongen 2006/2007 som varit, för att använda ett Hasse-uttryck, MAGISK!
Det hela började redan i somras, då det stod klart att MODO skrivit kontrakt med Susse, förlängt med Timmy och Salle och Svarten valde att stanna kvar, trots sina uttalanden om att de ville se en tydlig väg utstakad av föreningen. Jag räknade dock aldrig med att vi skulle få se detta. Slutspel, visst. SM-guld, bara i mina mest högtflygande drömmar.
Första träningen, den 31:a juli, i den nya arenan skvallrade om någonting lite utöver det vanliga, men fortfarande var det bara slutspel som var målet i mina ögon. Jag ska ärligt erkänna att det var inte förrän vi var i finalen som jag började tänka tankar om guld.
Jag menar, holmgången mot Timrå i sju matcher, avgörande i sudden death och ett hysteriskt glädjefnatt som nästan fick arenan att tippa ner i hamnbassängen. Sedan sju matcher mot ett favorittippat HV, som ändå kändes svagare än Timrå. Och vetskapen om att LHC avfärdat Färjestad och Luleå gjorde att jag hade LHC som favoriter.
Första matchen i finalserien ingav heller inte några enorma förhoppningar, även om jag inte blev skrämd av att det rann i väg. Andra matchen i Linköping, då MODO förlorade ytterst knappt, var den som fick mig att börja tro. Vinsten i femte matchen i förlängningen, efter att ha varit utspelade långa stunder, var till slut det som gjorde mig så säker man kan vara. LHC orkar inte resa sig igen, det var känslan.
Trots det var det nervöst sista perioden i sjätte matchen. Bilder som är knäppta på mig då visar en person på gränsen till nervsammanbrott. Jag har stora minnesluckor från spelet, det enda jag kommer ihåg är fragment och att jag hörde min puls ligga någonstans på 250 slag i minuten.
Inte förrän pucken hamnade bakom MODO:s mål med två sekunder kvar kunde jag släppa lös, och som alla släppte lös. Ljudnivån inne på O’Learys nådde nog 150 dBA, tårarna rann på mig, alla kramade alla och TV-sändningen var bara ett diffust sken i bakgrunden av glädjen.
Från då, 21:36 lördagen den 14 april 2007, och fram till nu har jag haft ett leende fastmonterat på läpparna. Det kommer nog att sitta där ett bra tag till, för jag har nog inte fullt ut begripit vad MODO ställt till med och det kommer nog att dröja ett tag till innan det helt sjunkit in i mig.
För kvällarnas kväll, nätternas natt kommer för alltid att vara ett minne för mig. Aldrig att jag glömmer detta, aldrig någonsin. Inte glädjen på O’Learys, inte de otroliga glädjescenerna på torget där alla var kompis med alla och vuxna män grät öppet och gav varandra björnkramar, inte folkmassan som stod uppe på Gideå flygplats, inte den enorma ansamlingen av fans nere vid arenan mitt i natten, inte firandet av spelarna när de stod på balkongen, inte firandet i arenan på söndagen och framför allt inte det otroliga folkhavet som hyllade hjältarna på torget i lilla Örnsköldsvik på söndag kväll. Inte någon enda liten detalj tänker jag glömma, för detta är för alltid helgen då den eviga väntans tid var över.
Ahh...
Det verkligen skönt att känna igen känslan i det du skrev. Det är så jävla skön att läsa, för man slungas emotionellt tillbaka till lördagsnatten.
Snyggt skrivet föresten
Själv är jag speciellt nöjd att jag tillhör de som lyfte den stabile Poffa och många andra med en Grizzlykram...
Men visst har man i NHL sett många lag med lika många stjärnor ;)
Haha, förlåt :)