Timrå IK

För länge sedan, min son. För länge sedan var alla lag vettskrämda över att måsta åka till Timrå Isstadion...Ja, kanske inte alla, kanske inte Brynäs. Men alla andra. Förutom Björklöven också...och ytterligare några andra också om jag tänker efter riktigt noga...Men resten, de var rädda att möta Timrå IK här i byn........De visste att en veritabel storm skulle drabba dem direkt i första perioden som var i stort sett omöjlig att värja sig mot. Och lyckades de trots allt stå emot första 10 så fortsatte vi nöta och nöta ner dem.... Vi kallade oss själva The Big Red Machine...Precis som ryssarna du vet....Vi kände oss oövervinnerliga här hemma. Och även om olyckan var framme och vi ibland råkade ställa till det så studsade vi alltid tillbaka till nästa hemmamatch..

Och till och med Brynäs och Björklöven hade i alla fall väldigt stor respekt för oss, de visste att de måste kämpa till det yttersta för att kunna betvinga oss....

Andersson: Ja fy fan...Sveriges sämsta hemmalag över tid utan konkurrens.  Fem olika tränare på fem år i två olika serier med 100? olika spelare inblandade så hittar vi varje ny säsong på 101 olika sätt att förlora hemmamatcher och lika många sätt att tappa hemmapublik... Är det nåt jävla oknytt i väggarna på E On som spökar? Dags att ta hit en exorcist?

Dundrade hem genom dimman från Södertälje i den franska bilen. En knastrig men högljudd bilsterio på repeat.

Tre låtar. Tre budskap. Timrå Hej, Rammsteins Du hast och Avery Watts med ENOUGH!

McDonalds i Strängnäs. Tjejen i kassan såg ut som hon ville ligga med någon av oss tre timråtröjor som klev in genom dörrarna som i en dammig westernfilm. Även om jag inte längre kvalar in i den ”liggaklicken” fanns där åter lite klassisk magisk TIK-energi som i alla fall fanns förr.

(Alltså på den tiden ungefär när Bulla åkte med supporterbussen till Bofors innan Elitserien)

Nu nöjde vi oss med att drömma om rödvita piratskepp i bollhavet och smaskade snällt i oss våra hamburgare innan vi fortsatte vårt lilla segertåg hem.

I trapphuset öppnade min märkliga VIK-granne dörren. Han såg eländig ut och väste hest:

-        Kom in på en stänkare.

Jag klev på. Fick en kall oktoberfestöl i brist på skumpa. Därefter öppnade han sitt hjärta.

Tydligen hade hela VIK-laget låst in sig i omklädningsrummet flera timmar efter gårdagens förlustmatch.

-        - Kriiiiiiiiiiiiiiis.

 Mumlade VIK-grannen lågt mellan de ymniga klunkarna av dålig whisky.

Innan han nästan somnade rödgråten och uppgiven över en hög med tomflaskor insåg jag att knäckta grannen även försökte tala om att VIK snart möter Timrå… Och att han på något vis kände skräck inför framtiden…

Jag tröstade honom med några värmande ord:

-        - Ta det lugnt. Västerås är favoriter. Lyckas vi göra en bra match är vi nöjda. Känn ingen press!

Innan jag lämnade lägenheten kom frågan:

-       - Jo just ja. Timrå lirade väl även i kväll? Hur gick det?

Den finaste formen av hockeyångest.

Han spydde när jag stängde dörren.