El Maco: En enda stor nostalgitripp. Var som att besöka Nyköping på 90-talet. Säga vad man vill om den här serien, men det är charmigt att besöka små hockeyorter där hemmpubliken inte går bazooo om de förlorar. Allt är snällt och vänligt. Vid varje powerbreak gled en kostymklädd man ut på isen och försökte egga publiken kompade av dunkande rytmer från högtalarna. Raka motsatsen till spontan stämning, men oerhört kul. Hade aldrig hänt i SHL. Matchkvaliten var också perfekl. Så låg nivå att bortaklacken jublade när någon rödvit av en händelse hittade rätt med en passning, eller när en TIK försvarare "nästan" lyckades tackla någon vid sargen. Möjligt att allt handlar om förträngning, men jag tyckte det var lajbans.
· 
