Efter denna match känns det där beryktade "backproblemet" kanske är mer än bara något som skrivs om i sensationsblaskorna. Märks att vi har bekymmer när vi sätts under press. Mot Frölunda kunde backarna spela på stora ytor för Frölunda var ängsliga, mot Luleå gick inte den gubben.
Man skulle behöva träna på snabba beslut. Hur mycket av den där beslutsångesten hos backarna som låg i forwards som inte gjorde sig synliga vet jag inte, men det kändes allt annat än stabilt. Det fysiska spelet stod även Luleå mest för, vilket såg ut att skrämma de flesta av våra spelare förutom Svensson.
Först blir man deprimerad när man får läsa om årets siffror. Fast när jag tänker på vart föreningen var för tio år sedan så tycker jag nog att det har gjorts en jäkla resa! Så lite glad kan man nog vara ändå.
